Mars

Det händer att jag väljer att cykla ner till havet. I mars är det många gånger full möjligt att börja göra dessa små utfärder. I år har det ännu inte blivit av. Det har inte passat ihop med jobb och väder helt enkelt. Bilderna i inlägget är därför från mitt arkiv och tagna i mars 2019.

Det kan vara lite kyligt fortfarande så det gäller klä sig varmt och vindtätt, även om det den här gången inte var speciellt mycket vind att tala om.  Många gånger väljer jag att cykla ner till Trönninge strand. Dels för att det går att komma ganska när där och dels för att det finns en del stenar och annat ute i vattnet som många gånger olika fåglar väljer att sätta sig att rasta på en stund. För det mesta är det storskarvarna som gärna sitter på dessa stenar. Sitter där och tittar, filosoferar eller torkar sina vingar.

#2

#3

#4

#5

Fiskmåsarna uppskattar också de stenar som finns tillgängliga att sätta sig på en stund. Vila lite, även om det finns dem som måste spela Allan och visa upp olika konster och trick.

#6

"Okej! Vem har förorenat min favoritsten!?"

#7

En fiskmås sittande på en nog aldrig så liten sten i havet är inget direkt märkvärdigt för varken oss eller för fiskmåsen. Det är vad fiskmåsar bara gör.

#8

Fast kråkorna är mer fundersamma över var i hela fridens namn de har hamnat.

#9

Fiskmåsar har förmågan att släcka törsten även med saltvatten.

#10

Storskarven torkar alltjämt sina vingar.

TheInvisibleJackal

Vid havsranden

Att ta promenader längs med havet är speciellt. Havet är aldrig det samma från dag till dag. Det är alltid något som skiljer. Jag har möjlighet att inom cykelavstånd ta mig  till stränder som sträcker sig över flertalet kilometer. Jag kan välja att gå utmed havsranden och se havet nära och höra dess ljud när det möter land. Ett ljud som kan var tungt, kraftfullt och kanske till med lite argsint eller så kan det vara som en mjuk viskning, knappt hörbar. Jag kan också välja att gå uppe bland de rullande dynernas landskap och se havet på avstånd. Då förnimmer jag också havet, men inte samma vis som när jag går i dess omedelbara närhet. Uppe vid dynerna är det ett annat hav jag förnimmer. Det är de olika färgernas hav. Oftast går jag dock längs med havsranden för jag vill höra vågornas musik.

Under den här dagens promenad såg jag några gråtrutar lite längre bort. Jag bestämde mig för att sakta försöka närma mig dem och se om det kunde finnas några bilder. Telezoomen tillsammans med en konverter på 1.4 och en kamera med Aps-c sensor ger mig något motsvarande nästan 900mm. Visserligen med bara en aktiv mittcentrerad fokuspunkt och f8 som största bländare, men det är helt ok för mig. Jag kan därigenom lätt hålla ett lagom avstånd till trutarna.

#2

Alla letar de efter något ätbart, trutarna. Det är i havet det för det mesta som tillfällena till att hitta något att få i sig något finns. Det gäller bara att stå och ha lite koll. Det kan dyka upp något där man minst anar.

#3

Upp, upp och iväg.

#4

När jag såg den här bilden hemma i LR kom jag att tänka på en låt av Santana:

#5

Den här gången var det icke lärkornas drillande som hördes från skyn. Det var havstrutens skränade som lät sig höras.

#6

En yngre havstrut hade fått tag i en liten fisk, som den vuxna havstruten nu var en stark spekulant på. Kors och tvärs for de över himlen i sin katt och råtta lek. Jag kan inte låta bli att tänka - är det verkligen mödan värt. Vore det inte bättre att ägna all denna energi istället åt att försöka fånga en egen fisk eller fungerar en truthjärna på samma vis som hos de personer som när det slår om till grönt vid trafikljusen far iväg likt stungna av tusen bålgetingar för att kunna komma först fram till nästa trafikljus som visar rött. Och därefter vid nytt grönt ljus upprepa sitt beteende.

TheInvisibleJackal

I sanden

Att gå i sanden på stranden med bara en kamera och ett objektiv gör att jag har tid att se sakerna på där på ett annat vis. Saker som jag sett åtskilliga gånger tidigare när gått där med mer utrustning väcker nu ett annat intresse. Jag tänker - ja, men där skulle man kunna ta ett foto på. Jag tar fram kameran. Letar efter en komposition och tar ett foto. För att det går, det är smidigt och tämligen kravlöst. Tar jag med mer mig och måste ställa ifrån mig den utrustning som tillfället inte kräver och ta fram det som behövs. Då kommer tankarna om - är det verkligen lönt, ska du inte ta den här bilden en annan gång, du kommer ändå hit rätt så ofta. Motivet finns ju kvar då också, men gör det verkligen det. Visst det fysiska objektet i sig finns troligen kvar, men hur är med känslan jag förnamn när jag såg det, när jag kände att här finns det något, är den kvar? Inte så säkert? 

TheInvisibleJackal

Längs med havet

Den här perioden med nästan-vår är svår att känna sig tillräckligt motiverad för att ge sig ut med kameran. Jag har svårt att hitta motiven, det blir att jag att låter kameran vara för det mesta. Den här dagen kom vi överens om att ta en promenad  i ett nygammalt område. Nygammalt på så sätt att vi nog inte har varit och promenerat där på 20 år minst. Trots att det är inte längre bort än vi ta oss med dit med cykel. Hur som helst idag tog vi och körde dit. Jag tog med min gamla kamera med det objektiv som satt på. En telezoom. Det är väl inte helt allround, men med lite fantasi kan även det funka. Det visade sig vara ett för dagen bra val.

#2

På den här platsen kan man antingen gå på stranden längs med havet eller också går man på slingrande stigar bland dynerna. Vi valde att gå nere på stranden trots att det blåste en del motvind. Efter en stund såg jag hur en ljus fågel flög upp en bit framför oss. Jag hade ingen kikare med mig, men ving- och stjärtteckning sa mig att det var snösparv. Två stycken visade det sedan när jag fått fram kameran, som låg i väskan fortfarande eftersom jag inte hade närt några större förhoppningar om några bilder utan sett det hela mera som en rekognoseringstur.

#3

Snösparvarna kilade likt råttor hit och dit på stranden. Efter några bilder syntes tillvaron sig genast lite ljusare. Tänk vad en liten snösparv kan betyda.

#4

Vilken sörja!

#5

Inte undra på att man längtar bort ibland,

#6

fast man är en trut.

#7

På andra sidan Fylleåns mynning fanns det en plats att vila sina ben en stund. Så nära, men ändå så långt bort.

#8

Uppe på en dyn ett stycke på vägen tillbaka stod det tvenne färgglada stolar. Förmodligen ditsatta av några soldykare. Jag har alltid funnit det märkligt att när man kommer lite längre fram på året. Säg i början av april eller rent av redan i slutet av mars. Hittar man, när man både minst anar det eller vill det för den delen, ett halvgrillat par i mogen ålder, som sitter fettglänsande insmorda med grillolja vända mot solen. Termometern visar precis tvåsiffrigt. Paret sitter ändå där i en mundering som känns mer rätt vid +25 än vid +10. Själv har man rejäla skor på fötterna, oömma friluftsbyxor och alltjämt en fleece samt en wind stopper ity man har varit uppe sedan soluppgången och fotat måslort.

#9

Kråkfåglar ligger mig varmt om hjärtat. Därför blir ofta en bild eller två.

#10

Även träd är något jag tilltalas av och söker upp.

#11

Vårens första ängspiplärka flyger förbi och sätter sig på en taggig gren. Nyss hörde jag också en sånglärkas drill.

TheInvisibleJackal

Virsehatt igen

Snön är nu helt borta. Nästan i alla fall. I de mer skuggiga partierna ligger det små små borttynande rester från vintern som varit. Är det vår nu? Nja, inte riktig. Den står väl och vacklar och kan inte riktigt bestämma sig fullt ut, men den är nog inte alltför långt borta. Några sista dagar kyla annonseras komma de närmsta dagarna.

Än en gång har jag besökt Virsehatt. Den här gången tillsammans med min fru. Efter att ha gått en runda i området jag mig ner till Sennanån med stativ och ND-filter. Min fru gick bort till några träd och skakade. Hon har fastnat en del för ICM-fotografering den sista tiden och passar på när tillfälle ges att utöva detta fotografiska hantverk.

Jag hade väl närt en svag förhoppning om att kanske kunna få några bilder på Strömstare. Så blev det nu icke. Kanske en annan gång. Det är ett fint område så några mer turer blir det säkert längre fram i vår. 

TheInvisibleJackal