I trädgårdens famn

Det här inlägget skrev jag i början av hösten, men sjukdom har satt stopp för mig att lägga ut det tidigare. Bilderna är väl inte helt up to date heller med den varande verkligheten utanför fönstret så här i slutet av november.

När restriktionerna har börjat lätta och de allra flesta är fullvaccinerade har det så sakteliga börjat bli möjligt att träffas igen. Genom vänner i fotoklubben kom jag och min fru att möta upp en del andra medlemmar hemma hos ett par som förutom att de är mycket gästvänliga har en stor och vacker trädgård. En trädgård som vid tidigare tillfällen utnyttjats för att lära ut makrofotografering till deltagare i en av studieförbundens fotokurser. Min fru och två andra gick den kursen när den gavs. Det här var nu inte nytt kurstillfälle utan en sammankomst för att sitta och prata och ha det trevligt samt fotografera. Och ni vet hur det blir. Fotografer som träffas med sina fotoryggsäckar måste till sist otvunget öppna dem och rätt var det är fotograferandet i full gång.

#2

#3

#4

#5

TheInvisbleJackal

Ängarna

Detta är mitt första inlägg på ett tag. Jag har snart varit sjukskriven i två veckor. Fick influensa och låg med hög feber, frossa och värk i leder i nästan en vecka. Har så sakteliga börjat återhämta mig och ska jobba igen på måndag är tanken. Jag kan inte minnas när jag var så kass senast. Jag har inte mäktat med att varken läsa eller Netflixa än mindre att vara på FS. Fick Jonas Classons fina bok om lappugglor bara någon dag före influensan bröt ut. Har bara orkat bläddra lite i den.

Förr om åren kunde jag nästan känna hur det ibland kunde värka i kroppen av längtan att få sitta i gömslet vid Trönninge ängar. Nu vet jag inte riktigt vad jag känner. Nostalgi? Vemod över en svunnen tid som inte kommer åter? Kanske det. Jag spenderar allt mindre tid vid ängarna och min längtan dit har falnat. Ändå tog jag mig dit än en gång. Vad för förhoppningar jag närde minns jag inte längre. Jag satte mig således i gömslet utan några större förväntningar.

#2

#3

De honfärgade brushanarna jag sett tidigare i höst var kvar såg det ut som.

#4

#5

En brun kärrhök uppenbarade sig och fick lite fart på änder och brushanar en stund.

#6

#7

Starrmosaikslända.

#8

Grönbena.

#9

Plötsligt fångar mitt öga en rörelse vid starren nedanför gömslet. En gulära pickar runt där efter något ätbart.

#10

Första gången jag fotade gulärla för snart sju år sedan upplevde jag en euforisk stämning. Jag kan inte säga att samma känslor infinner sig denna gång. Gulärlor tillhör förvisso alltjämt en av favoriterna. Det är inte arten i sig som dämpar mina glädjeyttringar snarare är det platsen såsom den har blivit. Att sitta i gömslet innebär inte längre att ängarna ligger öppen framför objektivet snarare är det så att det har skett en förskjutning av var de olika fåglarna väljer att rasta. De högra delen ängarna sett från gömslet ter sig  allt tommare. Från den vänstra delen syns fåglar, men de har börjat dra sig allt längre bort. Ut till de öar som skapats och andra platser. Vad är det som har skett? En tydlig förändring som skett är den plattform som anlagts på vallen som löper fram till gömslet. Tidigare var det praxis att inte gå upp på vallen för att inte störa fågellivet. Nu kan kryssarna ogenerat klampa upp till denna nya plattformen och leta nya kryss. Och inte bara det, gången upp är så pass bred att den inte utgör något större hinder att ta sig upp och ha barnkalas eller varför inte grilla lite. Under tiden flyr fåglarna. Vad gör väl det? Ett kryss är ett kryss även om det flyger bort.

#11

Det blev lite gnälligt det här inlägget. Det beror säkert på den besvikelse jag känner över ängarnas utveckling. Den stora frågan är dock om jag kommer att även i fortsättningen att besöka ängarna. Jag vet ärligt talat inte. Troligtvis men inte alls så ofta längre. Det blir nog inget mer besök i år i alla fall.

TheInvisibleJackal