Över stock och sten.

När man står vid en informationstavla, intill ett för en själv tidigare okänt naturreservat, uppstår frågan vart skall man ta vägen för att komma till reservatets så att säga punchline för att begagna sig av humorteoretiska termer. Vilken är den rätta vägen in i reservatet om det nu kan finnas en rätt väg in i ett reservat. Förvisso gör det väl kanske det eftersom det är där informationstavlan är placerad. Då kartan visar en ringled man kan gå, finns det två vägar in i reservatet. En måste vara klart bättre att börja gå på, om man vill komma till reservatets punchline eller main attracion om man hellre vill kalla det för det. 

#2

Vi stod framför informationstavlan vid Klövabergets naturreservat. Studerade kartan och läste texten intill och kom fram till att även om vi skulle gå så att säga "fel" håll kommer vi fram till reservatets höjdpunkt. Slingan är på "bara" 700 meter. Inte mycket, men med hälsporre är det snarare att likna vid 7 km. Alltså var det bra om vi gick och rätt håll om nu inte reservatets main attraction låg precis i mitten av slinga. Då spelar vägvalet ingen roll.

#3

Självklart tog vi fel väg. Och kom att vandra över stock och sten tills vi kom fram till den höga bergväggen som är det som gör reservatet värt att besöka. Den låg närmre slutet av 700-meters slingan. På vägen till denna bergvägg fanns det flera intressanta motiv, men jag gjorde bara mentala noteringar om deras existens då jag redan tidigt kom att umgås med tankar på ett återbesök någon gång i framtiden när hälsporren läkt ut och jag är mer rörlig. Således valde jag att spara på krafterna till den här bergväggen.

#4

Jag måste säga att jag hade svårt att slita mig från den här miljön. Jag flyttade runt stativet. Växlade mellan liggande och stående format. Med lite ljus silade mellan trädkronorna från rätt håll skulle det kunna öppna sig för en räcka olika kompositioner.

#5

Efter ett tag letade det sig faktiskt in lite ljus också. Kanske inte det helt rätta, men jag känner att det här är ett område man får besöka vid olika tider på året och och dygnet för att hitta det ljus man vill ha. Det är jag tycker är så fascinerande med foto. Man kommer och ser platser som i gråväder ser tämligen platta och kanske till om med livlösa ut, men med rätt ljus har platsen potential till några fina bilder.

#6

Även om hälsporren gjorde sig alltmer påmind fortsatte jag att arbeta mig sakta nedåt längs med stigen vid bergväggen. Lämnade många kompositioner tillsvidare och ägnade tiden åt de mer uppenbara.

#7

#8

#9

När jag sitter och betraktar de här bilderna igen känner jag hur det rycker lite i benen av längtan att få ge sig ut dit igen och till andra platser som jag tänkt besöka under den här våren - som t ex Hovs Hallar. Nåväl, det får bli så småningom. 

TheInvisibleJackal

...regn

Ljuger bilden? Ja om man skall sätta samman den med titeln i det här inlägget. Faktum är dock att det hade precis regnat. Bilderna tog jag på frihand när vi var på väg tillbaka till bilen. Vi hade en eftermiddag kört de lite dryga två milen till naturreservatet i Gårdshult. När vi hunnit en bit in i reservatet öppnade himlen sig.

#2

I den grå ladan som skymtar mellan träden ovan kunde vi sätta oss i skydd tills det regnat över. När det sedan var uppehåll gick jag ut för att se om jag kunde hitta något att fota. Himlen var alltjämt gråmulen så landskapet framstod som trist och väldigt platt. Efter lite försök gav jag och även min makrofotade fru upp. Vi bestämde oss för att köra till ett annat naturreservat istället och se om vi kunde hitta något intressant. Vissa gånger blir det bara inte som man hade tänkt sig.

TheInvisibleJackal

Konsten att fika

Efter ett har kört ett tag började de delar av kroppen som uppmärksammar en på att det är dags för energipåfyllnad att göra sig påmind. Från vår barndom minns både jag min fru hur viktigt det var för våra respektive föräldrapar att hitta en sjö eller något vattendrag att tillfälligt stanna till för att få sig lite till livs. Fika gör man vid en sjö. Basta! Med detta inkorporerat i vår uppfostran började vi således spana efter en sjö eller liknande.

#2

Vi hittade en lite damm som passade oss utmärkt både som fotografer och som fikasugna. Vi kom att prata om det här med att var så viktigt för våra föräldrar att kunna fika vid en sjö. Oftast är det vackra omgivningar och kanske är det så att vi alla är landskapsfotografer i våra sinnen även om vi inte ens äger en kamera. Eller kanske det är ett genetiskt minne från den tiden då vår klädedräkt var mer skinn- och pälsbetonad och spjut och pilbåge var redskapen för dagen. Sjön lovade inte bara dricksvatten utan även fisk om man kunde fånga den. Kort och gott en bra plats att slå sig ner på och bygga sig ett boställe.

#3

För egen del är det väl inte så mycket utsikten att kunna få en fisk som är det som lockar i första hand utan något mer banalt såsom speglingar i olika former. Fotografen har tagit överhanden över fiskaren.

TheInvisibleJackal

Bron

Innan vi svängde av för att köra upp till Hyltenäs kulle (eller Seatons kulle som den kallas i folkmun) passerade vi den här gamla stenbron med sin numera tämligen uttorkade flodfåra. Den där bron måste jag bara fotografera utbrast jag i bilen när vi passerade. På väg från Hyltenäs kulle valde vi därför att stanna till alldeles i närheten så att jag kunde ta mig ut och fotografera den. Alltså ut med stativ och kamera.

Det är något speciellt med de här gamla stenbroarna. Man ser dem många gånger skymta förbi när man är ute och kör på små vägar lite bortom de stora allfarvägarna. Det är oftast inte det lättaste att komma till dem och få ett foto. Här gick det utmärkt. Snarare blev det hur som blev den egentliga frågan. Efter att ha tagit den första bilden gick jag närmare för att ta lite mer intimare utsnitt på bron, men jag känner att den första bilden blev nog också den bästa.

#2

#3

Jag kan dock inte låta bli att undra över remsan med sten under brovalvet. Är det en rest från byggnationen? Kan det ha varit så att brobyggarna behövde ha en stadig bit att ställa sig på under tiden som de gjorde valvet och därför la massa stenar under det att stå på? Jag tänker mig att det måste ha runnit vatten här då vid den tiden.

TheInvisibleJackal

Uppe på toppen

Efter övernattningen på Hotell Havanna i Varberg for vi vidare mot Borås. Vi besökte Abecita ute vid Knalleland. Det brukar vara intressanta utställningar där och så var det även denna gång, bl a en med Claes Grundsten. Efter en natt på ett centralt beläget hotell vände vi kosan åter hemåt. Det hade inte blivit något fotograferande i Borås. Inte för att det saknades motiv utan mest för att jag helt enkelt inte klarade av att ta mig runt på återupptäcksfärd i centrala Borås. Det får vänta till en annan gång. 

Istället siktade vi in oss på någon fotogen plats vi kunde stanna till vid på hemvägen. Innan vi lämnade hotellfrukosten hade vi spanat lite på olika naturreservat som kunde finnas längs färdvägen. Vi fastnade då för Hyltenäs kulle strax sydväst om Kinna. Den sista biten upp till reservatets parkering gick brant, slingrande uppför. Möjligheterna till möte var få och inte helt enkla. Vi tog oss dock upp utan problem med möten. Och det är alltid lika skönt.

#2

Kullen var ett populärt utflyktsmål märkte vi strax och med den utsikten som uppvisades var det inte konstigt. Medan frun kröp runt på backen och fotograferade vitsippor, plockade jag fram stativet och hängav mig landskapet. 

#3

Det var utsikt åt alla håll. Den här enen på bilden ovan lockade mig en del, men det var inte helt lätt att få ihop till en komposition med den. Till en början satt det en barnfamilj och hade picknick vid borden och de kunde jag ju inte gärna jaga bort även om ljuset just då var bra. Utan det blev till att stryka runt i buskarna ett tag tills de var klara och lämnat platsen. Innan några andra spekulanter på fikaborden anlände, tog jag snabbt några bilder. Är väl inte helt nöjd med att behöva ha med fikaborden i bild, men att välta dem över stupet var uteslutet av flera skäl. Visst det är trevligt att sitta och fika med en vacker utsikt, men tänk på oss fotografer innan ni placerar ut diverse fikabord här och var i landskapet har jag tänkt på en och två gånger.

#4

När vi var mätta på Hyltenäs kulle återstod nerfärden. Uppför hade vi sluppet att möta någon, men nedför mötte vi en bil av den större modellen på ett ställe där det till sist blev så att denna bil vackert fick backa; ity en stor stor bil äga företräde anser många, en liten bit bakåt till en plats där det var möjligt för oss att passera varandra. Vi hade ingen möjlighet eftersom en lämplig mötesplats låg längre bort någonstans. 

TheInvisibleJackal