Reflektion dagen efter

Lördag förmiddag 

Igår, 8 mars under 24 timmar, uppmärksammades den internationella kvinnodagen. En endaste dag för att påminna om kvinnors utsatthet, rättigheter och det globala könsbaserade förtrycket.

Jag ser på den enastående fotografen Steve McCurrys bild från Afghanistan och tänker att 8 mars nog bara är en mycket liten paus innan  mansåret fortsätter som om inget hänt.

Jag ser också på två av mina egna bilder av min fru och Noor, vårt barnbarn, och tänker att det nog bara är slumpen, en anständig svensk migrationspolitik och ett biologisk privilegium som gör att Noor får växa upp här och inte i dagens Teheran varifrån hennes pappa kom som flykting undan mullornas diktatur.

I mina områden

”Mariapol” är ett begrepp i mina områden på västra Södermalm i Stockholm.

I det gamla sjukhuset och byggnaden intill har det bedrivits beroendevård sedan 60-talet.

Jag jobbade där på nätterna på akutmottagningen under ett drygt år i mitten av 70-talet. Ett jobb som handlade om att akut ta hand om människor med ”fylledille” (delirium), ”Tjakk - och - horsepundare” (amfetaminister och heroinister), unga människor med hashpsykoser och allt däremellan.

Tuffa situationer ibland men också stunder då jag gick från jobbet med känslan av att faktiskt ha hjälpt en och annan från total undergång.

Nu läser jag att hela beroendeverksamheten vid gamla Mariapol ska läggas ner.

Vad det kommer att betyda, förutom att högkompetent  personal varslas och riskerar att förlora jobbet, vet jag inte.

Möjligen att området blir lite ”finare”, mindre fylla på parkbänkarna och dealande i portarna i närområdet.

För så är det. Södermalm, och särskilt västra delen som kallas för ”Knivsöder”, är sedan länge gentrifierat och bostadsrättspriserna är i nivå med Östermalms.

Utrymmet för samhällets olycksbarn krymper.

Omsorgen om de trasiga, inte så lyckade och skitjobbiga, får ske nån annanstans.

Och var det nu ska vara någonstans verkar allt färre bry sig om.

Bilden av den gamle dragspelaren tog jag i krokarna runt Mariapol på 70-talet. Nikon F, 35 mm, Tri-x framkallad i Rodinal och sedan lite  handkolorering  på kopian. 

Hur det började

Jag tog mig till Belfast och Londonderry på Nordirland under påsken 1972. Lite begrep jag som 21-årig slyngel vad inbördeskrig innebar. Syftet med resan var att skrapa ihop bilder för att söka till den Fotoskola som Christer Strömholm ansvarade för 1962-1974. Jag tänkte att jag ville ha ett gediget material för att visa upp som arbetsprover. Ett studielån tänkt att bekosta en termins sociologi-studier på universitetet i Göteborg fick bli min reskassa och utrustningsbidrag. Plus lite jobb som hamnarbetare på blixtbricka i Göteborgs hamn.

Så med en Nikon F och en 35:a och  20 rullar Tri-X fann jag mig springandes omkring på gatorna och fotograferade som den värsta krigsfotograf fast jag var fullständig novis och livrädd.

Gatustriderna mellan brittisk militär och IRA var vardag på den tiden. Gummikulor och Molotovcoctails, brända bilar och krypskyttar likaså. Dåraktigt av mig, javisst. Men jag begrep inte bättre på den tiden.

På väg hem liftade jag mot Dublin, för att ta nattfärjan mot Holyhead i Wales. Jag blev upplockad av brittisk militärpolis och förhörd strax utanför Belfast. Den exponerade filmen i samtliga rullar slets ur sina kassetter innan jag släpptes. Så småningom kom hem till Göteborg efter att ha liftat över England till Hull varifrån Stena Line-färjan gick mot Göteborg.

Väl hemma visade det sig dock att den brittiska militärpolisen hade glömt att öppna kameran och på den rullen fanns bara en enda exponering, en bild av en gammal man som jag fotograferat utanför ett ungkarlshärberge i Belfast.

Den är den enda bild jag har kvar från äventyret på Nordirland och det blev också det enda arbetsprov jag sökte med till Fotoskolan hösten 1972.

Christer Strömholm - rektor och mytomspunnen fotograf redan då - kallade in mig på sitt lilla kontor på Klippgatan 19C på Södermalm i Stockholm. Han tittade tyst på bilden, undrade sedan varför jag inte hade mer att visa…? Jag svamlade något osammanhängande medan han tände sin pipa och spände ögonen i mig, men han sa ingenting under en lång stund, han såg bara sträng ut och jag var beredd på det värsta.  

Därefter skrev han ett telefonnummer på liten lapp med en reservoarpenna, vände på en telefon, räckte över lappen och sa bara ”ring det här numret”, vilket jag gjorde.

Telefonsvararen var en ny uppfinning på den tiden och rösten i andra ändan erbjöd, med tydlig finländsk brytning, ett antal sexuella tjänster av de mest skiftande slag på en adress i Stockholm som höll öppet mellan 17.00 – 24.00 vardagar och helgdagar.

Situationen var absurd och jag började nervöst gapskratta. Samtidigt såg jag hur Christer Strömholms tidigare så allvarliga ansikte sprack upp i ett brett leende.

”Bra”, sa han. ”Du är antagen”.

Tankar kring en sotig gammal bild

En bild av romska barn på ett barnhem i Rumänien, tog jag för mer än 30 år sedan. Ingen märkvärdig bild. Snarare en aning oskarp och sotig och med alldeles för stort korn för att falla alla i smaken.

Likafullt är den en viktig bild i all sin enkelhet. Det är en bild av några av alla de ungar som inte fanns under diktaturen. De barn som gömdes, som förklarades efterblivna, de som inte passade in i diktaturens människoideal. No good-barnen.

Situationen var knepig. Det var mörkt, sent på eftermiddagen och jag var tvungen att chansa på exponeringen. Föreståndaren på barnhemmet var dessutom jävligt jobbig. Hon sprang efter mig, ryckte i rocken och skrek; NO!, NO!, NO!, så fort jag lyfte kameran. Men den här bilden tog jag likafullt när hon vände sig bort för en kort stund. Jag tog den, inte bara för min egen del, utan för att försöka berätta om hur barnhemsbarnen hade det, hur de såg ut och hur de framlevde sina dagar. Den kom att publiceras i flera tidningsreportage.

Rumänien var - efter att diktatorn Nicolae Ceausescu störtades - som ett öppet sår. Det handlade framförallt om barnhemsbarnen. Jag hade möjligheten att befinna mig just där och just då. Och jag hade kameran med mig, en analog Nikon F med en 35:a, laddad med Tri-x

Att i någon mån försöka visa hur det såg ut kan man naturligtvis göra på flera sätt. Men gemensamt är att man har något att berätta, man tycker något och som fotograf ser man aldrig någonting objektivt. Att, som det här fallet, och på en 15-dels sekund blir bilden möjlig och det är intuitionen, ljuskänslan och kontakten  med motivet som styr. Men bakom intuition, och att du tar just den bild du tar, ligger din samlade erfarenhet. Och någon sorts politisk dimension, hur du ser på världen helt enkelt.

Det syns i bilden vem du är och vad du står för. Sen kan man göra det mer eller mindre bra sett ur ett mer insnävat fotografiskt perspektiv.

Man kan också alltid välja att inte ta bilden. Vilket också är en form av val och ett ställningstagande.

Men att den politiska dimensionen inte skulle finnas med i den bild man tar, eller väljer bort, har aldrig föresvävat mig.

Bilden speglar ditt sätt att se på människorna.

Må så vara att resultatet bara blir en svartvit och sotig bild med stort korn.

Min dotter och vargarna

Denna dag för 11 år sedan.

Gråväder utefter Stadsgårdskajen i Stockholm.

Min dotter och jag hade fikat på Fotografiska.

Vi pratade om hennes fotomodellande och hur konstigt det hade känts att hårdsminkad och photoshoppad hänga på stortavlor på Åhléns för sminkfabrikatet L’Oreal.

”She is so classic Scandinavian”, sa modellagenturen när dom "upptäckte" henne på gatan helt appropå och övertalade henne.

Men hon ville något annat och sökte sig därför långt utanför Sveriges gränser.

Hon hade, när jag tog bilden på Stadsgårdskajen, precis kommit hem efter att ha jobbat som volontär med vargar  i ett sanctuary i New Mexico. Ett stort ställe som drevs ideellt av en gammal Vietnamveteran och som tog hand om gamla, ofta trafikskadade djur.

- Men var du aldrig rädd?, undrade jag.

- Nää, jag brukade läsa högt ur Harry Potter för dem. Då blev de lugna, svarade hon och skrattade…..