Hur det började
Jag tog mig till Belfast och Londonderry på Nordirland under påsken 1972. Lite begrep jag som 21-årig slyngel vad inbördeskrig innebar. Syftet med resan var att skrapa ihop bilder för att söka till den Fotoskola som Christer Strömholm ansvarade för 1962-1974. Jag tänkte att jag ville ha ett gediget material för att visa upp som arbetsprover. Ett studielån tänkt att bekosta en termins sociologi-studier på universitetet i Göteborg fick bli min reskassa och utrustningsbidrag. Plus lite jobb som hamnarbetare på blixtbricka i Göteborgs hamn.
Så med en Nikon F och en 35:a och 20 rullar Tri-X fann jag mig springandes omkring på gatorna och fotograferade som den värsta krigsfotograf fast jag var fullständig novis och livrädd.
Gatustriderna mellan brittisk militär och IRA var vardag på den tiden. Gummikulor och Molotovcoctails, brända bilar och krypskyttar likaså. Dåraktigt av mig, javisst. Men jag begrep inte bättre på den tiden.
På väg hem liftade jag mot Dublin, för att ta nattfärjan mot Holyhead i Wales. Jag blev upplockad av brittisk militärpolis och förhörd strax utanför Belfast. Den exponerade filmen i samtliga rullar slets ur sina kassetter innan jag släpptes. Så småningom kom hem till Göteborg efter att ha liftat över England till Hull varifrån Stena Line-färjan gick mot Göteborg.
Väl hemma visade det sig dock att den brittiska militärpolisen hade glömt att öppna kameran och på den rullen fanns bara en enda exponering, en bild av en gammal man som jag fotograferat utanför ett ungkarlshärberge i Belfast.
Den är den enda bild jag har kvar från äventyret på Nordirland och det blev också det enda arbetsprov jag sökte med till Fotoskolan hösten 1972.
Christer Strömholm - rektor och mytomspunnen fotograf redan då - kallade in mig på sitt lilla kontor på Klippgatan 19C på Södermalm i Stockholm. Han tittade tyst på bilden, undrade sedan varför jag inte hade mer att visa…? Jag svamlade något osammanhängande medan han tände sin pipa och spände ögonen i mig, men han sa ingenting under en lång stund, han såg bara sträng ut och jag var beredd på det värsta.
Därefter skrev han ett telefonnummer på liten lapp med en reservoarpenna, vände på en telefon, räckte över lappen och sa bara ”ring det här numret”, vilket jag gjorde.
Telefonsvararen var en ny uppfinning på den tiden och rösten i andra ändan erbjöd, med tydlig finländsk brytning, ett antal sexuella tjänster av de mest skiftande slag på en adress i Stockholm som höll öppet mellan 17.00 – 24.00 vardagar och helgdagar.
Situationen var absurd och jag började nervöst gapskratta. Samtidigt såg jag hur Christer Strömholms tidigare så allvarliga ansikte sprack upp i ett brett leende.
”Bra”, sa han. ”Du är antagen”.
Din bild från Nordirland är hursomhelst så bra och den räckte för att bli antagen av CHR.
/Bästa! Göran.
Min bild må vara, men din intervju med Strömholm är den bästa om honom som jag läst!
Hörs/per-erik
/B
Hörs/per-erik
bra bild
Med vänlig hälsning/per-erik
Det jag får med mig sedan av din historia, är den förbaskade brittiska militärpolisen, och Christer Strömholms antagningsförfarande... :-)
Med vänlig hälsning/per-erik
/Affe
/per-erik
Intressant story från en hård tid. Många modiga ungdomar
lyckades och vi som inte vågade blev nått annat.
Den som gör en sådan bild skall komma in i vilken skola som helst.
Ha det gott
Bob
Med vänlig hälsning/per-erik