Vad du ser

Vad avgör den hundradels sekund du ser en möjlig bild och väljer att exponera kameran precis då?

Vilka krafter styr dig?

Vad styr ögats väg till avtryckaren?

Vad är det man egentligen ser?

Det är sådant jag ofta funderar på i efterhand när jag ser mina bilder på skärm eller papper, men aldrig i själva tagningsögomblicket. Då är det något helt annat som händer.

Det kan röra sig om ljusets spel mot en vägg, rörelsen i en gardin eller skuggan av en rörelse i en annan människas ansikte. Något jag känner igen eller anar är på väg att hända. Det är då magin med den fotografiska bilden uppstår, det är då det händer. Och det sker med blixtens hastighet.

Det tog mig tusentals bilder under många år innan jag begrep detta. Konsten att hitta fram till den där hundradelen då allt helt plötsligt stämmer och en bild blir möjlig. 

Jag fotograferar oftast människor och helst i miljö och så nära som möjligt. Bortsett från alla bilder på nära och kära har jag haft förmånen att få resa en hel del i livet, ibland till platser och miljöer utanför allfartvägarna. Det har lärt mig mycket och min samlas erfarenhet är också entydig: Alla människor har mer gemensamt än som skiljer oss åt. Vi är väldigt lika helt enkelt.

Som här.

En kväll i ett flyktingläger i Bosnien på 90-talet. En pojke stod framför en grupp vuxna och han följde noga mina förehavanden. Jag pekade på kameran, han nickade men släppte mig inte med blicken. Kanske trodde han att jag bara ville fotografera just honom, men det var inte det jag egentligen såg..

Jag såg en undrande liten människa framför vuxna människors slutna armar. 

Så här långt senare undrar jag ändå vad jag egentligen såg i den där situationen som var värt att bevara.

Kanske såg jag mig mig själv i samma ålder? Då min pappa hastigt avled och sorgen - som jag fortfarande minns den dryga 65 år senare - låg som en stum mur omkring mig och ingen vuxen kunde eller orkade förklara vad som hänt när pappa plötsligt försvann.

Kanske var det vad jag såg och kände i just den situationen när jag tog bilden.

Därav frågan; Vad är det man egentligen ser?

Tiden som går

Här sitter jag med tre av mina bilder från Gnesta-Planket på dagen för sju år sedan.
Hade precis hämtat mig från en stroke.
Jag ställde ut tre bilder från ett gemensamt projekt jag precis hade avslutat tillsammans med författaren Doris Dahlin.
Vi berättade i en bok om flyktingar i en kommun i Norrland.
Sju år sedan alltså.
Jag har blivit äldre.
Flyktingarna också, var dom nu än befinner sig i denna sargade värld.
Allt förändras.
Men bilderna finns - som tur är -  kvar.

Bilden togs av Krister Kleréus, en av mina bästa fotokompisar.

Utefter järnvägen

Läser en faktaspäckad artikel i dagens Dagens Nyheter om den svenska järnvägens förfall under de senaste decennierna.

Det är en förskräcklig läsning om kvartalskapitalismens konsekvens.

Statens järnvägar som borde handla om hundraåriga samhällsinvesteringar och kontinuerligt underhåll.

Inte bolagsresultat per kvartal.

Idag tar heller ingen ett övergripande ansvar för järnvägen, allra minst våra politiker.

Min tanke fladdrar iväg till ett gammalt fantasieggande fotografi av en okänd fotograf, och till de rallare som en gång i sitt anletes svett drog fram järnvägen genom urskogen mot framtiden.

Vem minns t ex ”Svarta Björn” idag?, den norska kockan Anne Rebekka Hofstad som bistod rallarna utefter malmbanan mellan Kiruna och Narvik. Det är hon som står i dörröppningen på bilden.

Hon var den vackraste och starkaste kvinnan på jorden, enligt hennes älskare ”Ådals-Kalle”.

Men Anna blev bara 22 år. Tuberkulosen tog hennes liv.

För att komma ikapp SJ:s underhållsbehov med dagens takt behövs 350 år enligt artikeln idag….

MAKE AMERICA GREAT AGAIN

Jag ser Donald Trumps tal på republikanenas konvent i tv.

Han tycks mena att det var Guds finger som gjorde att han slapp undan med en lättare skråma i höger öra.

Trump är utomordentligt skicklig talare, så till den grad att det inte kan uteslutas att han är den nye Messias, i alla fall ser det ut så i ansiktena hos åhörarna.. ”MAKE AMERICA GREAT AGAIN!”, får en närmast religiös överton när den skanderas.

Bilden av mannen på gatan tog jag annandag jul 2015 alldeles utanför Trump building i New York. När Trump nu talar om att Amerika ska resa sig ur askan, bygga muren mot södra gränsen för att stoppa ”aliens”, skapa handelshinder mot Kina, slopa Ukraina-stödet osv tänker säkert någon att USA är kontrasternas land.

När jag ser på bilden av mannen med sina tillhörigheter i en plastpåse i en barnvagn tänker jag att USA - med så många fattiga och utsatta - först och främst är ojämlikhetens land.

Och att däri ligger det stora problemet, oavsett Trump eller någon annan kniper presidentposten i .november.

I dimman

Livet på landet.

I mitt fall Hemsön, en liten ö belägen där Ångermanälven möter havet.

För mig ett andningshål under sommaren och en känsla av eftertänksamhet när dimman från havet rinner in över åkrar och ängar.

Ljuset jag ser här inspirerar.

Samtidigt följer jag världens gång via internet över en liten burk kopplad till 3G-nätet.

Ser på Trumps tal inför det republikanska konventet i direktsändning. Han talar med stort allvar och menar sig ha haft Guds hand vilande över sig när skottet rispade hans öra.

Åhörarna lyssnar andäktigt, flera med tårar i ögonen.

”Han vinner en jordskredsseger i november”, viskar träden när jag tar mina bilder.

Vart är vi på väg?, tänker jag och minns hur människor betedde i Filadelfiakyrkan på 50-talet dit min farmor brukade släpa med mig.

 Minnet dyker upp samtidigt som jag ser hur dimman sakta suddar ut konturerna på min närmsta grannes hus.