Råd till en nyfödd

På sin mammas mage ligger Zeke, mitt tredje barnbarn, knappt en vecka gammal. Han föddes ovetandes till en värld som lämnar allt övrigt att önska. Samtidigt hade han turen att vara efterlängtad och han slapp komma till denna jord i ett flyktingläger i Gaza eller under bombernas dån i Ukraina.

Han föddes också fullt frisk och hans lilla varelse fyller mig med ödmjukhet och värme. Jag önskar honom ett gott liv, även långt efter mina dagar.
Om jag får skicka med honom några ord på livsresan så får det bli Tage Danielssons reflektion över detta med att vara människa:

Innan du blir kapitalist

kommunist, monetarist

anarkist, marxist, fascist

terrorist, imperialist

socialist, syndikalist

eller rentav folkpartist

måste lilla du förstå

att så snart som du kan gå

bör du stultande gå med

i det världsparti för fred

som går före allting annat.

Alla -ismer där vi stannat

är sekunda, inte störst.

Freden måste komma först.

Gör den inte det, min vän,

kommer inget efter den.

Sommarnatt vid Ångermanälven

Solen går ner sent häruppe.
Svårt att sova.
Går ut.
Dit där dimman viskar.

Liten och lurvig

igår 09.09 kom han. 3,5 kilo, 49 centimeter, liten och lurvig och helt frisk.

Jag blev därmed morfar för tredje gången.

Livet går vidare och det fyller mig med stor värme.

Enastående

Bland det roligaste jag vet är att upptäcka fotografer jag tidigare inte känt till och vars bilder står ut på ett omedelbart sätt.

Han hette Fan Ho och levde större delen av sitt liv (1931-2016) i Hong Kong. Han har ibland kallats ”Österns Henri Cartier-Bresson”.

Jag faller på knä när jag ser hans bilder, så formsäkra, ljuskänsliga och så helt enastående.

Hans recept? Jag läser i en intervju: Tålamod, tålamod och mer tålamod.

Plus en Rolleiflex.

Fantastiskt, eller hur?

Själva känslan

I väntan på att min dotter ska föda sitt andra barn vilken dag som helst sorterar jag gamla analoga kopior i kartongerna i källaren.

Fastnar för en låda som är märkt ”Galleri” och som innehåller en utställning jag hade på Galleri Mazarin i Söderhamn början på 80-talet. Det är ett 20-tal kopior gjorda på ett tjockt helmatt papper av märket Ilford Galleri. Jag slås av kvalitén och känslan av att hålla pappret i handen. Så otroligt djupt i svärtan och så nyanserat!

Nu är det säkert 35 år sedan jag stod i ett ”riktigt” mörkrum och det är inget jag saknar även om minnet av det rödgula ljuset, doften av fix och John Silver - jag var storrökare då - gör mig lätt sentimental och nostalgisk.

Dock, det fanns utan tvekan en alldeles särskild kvalitet i materialet på den tiden.

Det tog mig en jäkla massa år, flera mer eller mindre bra skrivare och oändliga skärmtimmar för att komma fram till ett liknande resultat med dagens digitala verktyg och material. För att få fram en bra digitalprint krävs som bekant många samverkande faktorer: en kalibrerad skärm, en bra Raw-konverterare och en exakt skrivarprofil. Och inte minst ett bra papper.

Jag kämpade länge för att få detta att fungera och som varande teknisk idiot kändes det ibland som att sitta i förskolans första språklektion.

Men till slut gick det!

Idag tycker jag mig ha fått till det, alltså detta med att få fram en taktil ”analog” känsla i en digital print, och ett bra arbetsflöde från skärm till utskrift.

Eftersom jag nu också förbereder mig för både Planket-utställningen i Stockholm i augusti och en utställning på Galleri Fotografi senare i höst har jag testat olika papper i Epson P700-skrivaren.

Det har landat på helmatt Permajet, 310 gram. Inte gratis men otroligt bra.

Bilden ovan är utskriven på det pappret och jag kan nästan ta på huden och spegla sig i vattendropparna.

Den känslan går naturligtvis inte att återskapa på den skärm du ser bilden på nu av uppenbara skäl.
Men själva känslan att hålla i en välgjord digitalprint är nog samma som att hålla i en analog kopia när den var som bäst

Minus fixdoften och den kvävande stanken av John Silver….