Delförstoring då och nu

Filmen heter Blow Up, gjordes av Michelangelo Antonioni och hade premiär 1966. Handlingen är till synes enkel; en framgångsrik modefotograf i London råkar fotografera vad som verkar vara en kvinna och en man i ett kärleksmöte i en park. Men han blir fundersam när han ser bilderna. Han börjar därför delförstora negativen och i takt med detta växer också kornet på bilderna, konturerna blir suddiga och vad man till slut ser är bara en aning…. av ett mord! Eller var det verkligen ett mord han plåtat?

Kring detta kretsar sedan filmen. Vad är verklighet eller inte? Vad berättar egentligen en bild?

Blow Up rönte stor uppmärksamhet när den lanserades. Fotografen (spelad av David Hemmings) påstods vara inspirerad av David Bailey och Jeff Beck i Yardbirds slår sönder en elgitarr på en rockklubb. En ung Vanessa Redgrave spelar en bärande roll som den mystiska kvinnan i parken.

  Vanessa Redgrave

Filmnet låg så att säga rätt i tiden och känslan av ”Swinging London” var tydlig och lockande.

Den påminner också om hur allt var analogt på den tiden, inte minst fotografin. Nikon F, Leica och Tri-X var standardverktyg. Jag såg om filmen flera gånger när den kom och fantiserade om den där Nikon F-kameran som spelade en viktig roll i filmen. Några år senare köpte jag också en egen Nikon F och en 35:a för första studielånet och levde på kaffe och rullcigaretter resten av terminen.

 David Hemmings

1966 är 58 år sedan och någon modefotograf blev jag aldrig.

Analoga kameror och gamla objektiv i all ära, men särskilt stora delförstoringar tålde aldrig Tri-X utan att kornet tog över fullständigt och bilden blev oläslig.

Delförstora gör däremot en modern digitalkamera bra, särskilt om man gör en s k pixel-shift, alltså slår ihop ett gäng exponeringar för att få en så detaljerad bildfil som möjligt.

Eftersom jag såg om filmen på en streamingtjänst härom kvällen roade jag med att göra en modern ”Blow-up”, en bild tagen på stativ från min balkong vid Tantolunden i Stockholm. På avstånd hörde jag ropen från en knattefotbollsträning

Bilden är 40 megapixel och delförstorad i tre  steg…. Och utan pixel-shirt som hade fyrdubblat upplösningen.

När jag ser på de tre bilderna tänker jag att regissören Antonioni  (1912-2007) säkert också skulle ha häpnat om han sett hur kameratekniken utvecklats sedan mitten av 60-talet.

Men en modern version av  Blow up skulle ha blivit en hel annan film, mordet i parken hade varit löst på nolltid och den vackra Nikon F-kameran hade varit ersatt av ett modernt digitalmonster med på tok för många pixlar.

Men filmen väcker också en del frågor om vad vi minns och vad som egentligen hände. Jag hittar en annan bild som jag tog i Berlin 1973. Grovkornig, mörk och taskigt kopierad. Men det var så här det såg ut. En ensam kvinna på en utkiksplats mot östsidan i den då delade staden. Idag, 51 år senare, går platsen inte att känna igen. 

Att försöka delförstora det korniga negativet skulle vara lönlöst. Bilden får vara som den är. Vi minns vad vi minns.

Det fantastiska med fotografi är att det, kornigt eller ej, är beviset på att vi faktiskt var där när det hände.

2024-08-11 15:48   Benganbus

Tänker på en devis, "Är inte bilderna tillräckligt bra, är du inte tillräckligt nära.” Men det va förr det!
Numera kan vi delförstora kraftigt utan att tappa nämnbar skärpa, för vi har massor av megapixel, och så kan vi arbeta vidare i PS om skärpan inte räcker med en kamera som i stort sett kör sig själv, som kan leta motiv själv, och jag skulle kunna räkna upp massor av fler "hjälpmedel" både i kameran och i våra bildprogram/AI. :)
Och så kan vi sända ut en fotodrönare, för häftiga naturbilder, eller för gatufoto, en drönare som vi styr via mobilen hemifrån! :)
Vad finns då kvar av fotografin?
/B

Svar från per-erik åström 2024-08-11 16:28

Intressant fråga Bengt.
Och vad som finns kvar av fotografin i AI-tider vete gudarna.
Jag tänker att själva bilderna, oavsett tekniken, är det enda som räknas i slutändan.
Bilder är själsliga beröringspunkter mellan människor. Berättelserna som vidrör oss.
Precis som musiken eller filmen, måleriet, litteraturen och teatern.

/per-erik

TomasKronberg 2024-08-13 20:37

Det är vad jag brukar ge som råd till andra fotografer: "Gå så nära du kan, och när du är tillräckligt nära, ta ett steg till".
Leitz brukar prata om "Das väsentliche.". Motivet är det viktiga och man kanske bör koncentrera sig på det och skala bort det oväsentliga.
/Tomas

2024-08-11 15:56   mombasa

Tack för en utomordentligt trevlig läsestund. Fotografiet som ett bevis på att vi var där, med fingret på avtryckaren.
/Gunnar S

Svar från per-erik åström 2024-08-11 16:30

Tack Gunnar. Kul att du gillade.
Antar att du sett filmen? Om inte ska du verkligen göra det. Lägg särskilt märke till ljudets betydelse.

Allt Gott/per-erik

mombasa 2024-08-11 22:36

Jodå, visst har jag sett filmen både en och. två gånger. Ljudet, ja men jag tror att jag måste ta en omtittning.
/Gunnar S

2024-08-11 16:46   mats lindfors

Det är något speciellt med Antonionis filmer. Jag skulle gärna vilja se Blow Up en gång till. Jag har ändå sett den flera gånger. Den var väldigt inspirerande för en tonåring som drömde om att bli fotograf. Jag slukade allt som handlade om fotografi med hull och hår. Allt handlade om fotografi i mina tonår.

Svar från per-erik åström 2024-08-11 21:04

Samma här Mats. Läste allt om fotografi under uppväxten. Mörkrummet var ett magiskt rum i källaren. Tri-X, D-76 och Rodinal. Agfa Brovira. Tyckte jag kommit i smöret första gången jag fick plåta med en Rolleiflex på tidningen Nya Norrlands lokalredaktion i Härnösand som 16-åring. Det blev en enspaltare…. utan byline, men ändå!

Med vänlig hälsning/per-erik

2024-08-12 00:04   Måns H

Visst minns jag Blow Up!

Hur fotografen goes slumming och tar bilder i nån nedgången miljö, sen demonstrativt bränner kläderna han hade på sig, och sen vidare till parken dör det eventuella mordet möjligen går att urskilja i gryniga delförstoringar. Det bestående minnet var mest puffbilden och Swinging London.

Minns Den Röda öknen ännu mer, för på den tiden sprang jag på biopremiärer och hamnade bredvid Antonioni på läktaren på Grand, det var bara en eller två personer emellan. Han satt och tittade på egna filmen utan att röra en min. Den var i färg men stämningen som i din sista bild.

Svar från per-erik åström 2024-08-12 08:57

Tack Måns. De bilder fotografen visar upp efter att ha checkat ut från ungkarlshotellet i början av filmen är bilder ur Don McCullens bok ”Coming home”, en socialdokumentär bok som McCullen gav ut och som skildrar fattigdomen i England. En stark bok.
Med vänlig hälsning/per-erik

2024-08-12 01:04   bassa

En underbar film. Märkligt att den inte visas på tv1,eller 2..En klassiker!
Sällskapsresan ,som är bra har vi sett några gånger./ Bengt.

Svar från per-erik åström 2024-08-12 08:53

Tack Bengt. Ja den borde visas i SVT.
Ses/per-erik

mombasa 2024-08-12 19:44

Kan ses, hyras eller laddas ner på appleTV.
/Gunnar S

mombasa 2024-08-12 21:01

Finns på SF anytime också. Pris siom en vanlig biobiljett :-)
Gunnar S

mombasa 2024-08-12 21:57

SF anytime kommer ut i början på september
GS

2024-08-13 20:31   TomasKronberg

Tack för ett intressant inlägg..
Jag har sett "Blow up". Såg den på bio 1966, har sett den flera gånger efter det. Gillade Antonioni. Han dog samma dag som Ingmar Bergman, vilket kanske skiftade fokus lite från honom. Minns "Den röda öknen", inte vad den handlade om, men den har fastnat i minnet.
/Tomas