En Norgehistoria

Det är lätt att tro att det bara var Magnumfotografen Robert Capa som fotograferade landstigningen i Normandie under andra världskriget. Hans felframkallade och suddiga bilder fick ju snabbt spridning över världen. Men riktigt så enkelt var det inte. Landstigningen, som blev början på vändningen av andra kriget, den 6 juni 1944 skedde på tre stränder.

Robert Capa tog sina bilder på det som kallats Omaha Beach. Lite längre norrut låg Juno Beach och där fanns en annan fotograf, utsänd och på uppdrag av den norska exilregeringen i London.

Han hette Ole Friele Backer och han levde mellan november 1907 och december 1947. Det finns en bok om hans liv och med hans bilder som kommit i en nyutgåva nyligen.

Jag tänkte på honom när jag såg den norska filmen ”Nr.24” på Netflix, en film som också utspelar sig under den tyska ockupationen av Norge. Det är en utmärkt film om den norska motståndsrörelsen modiga hjältar under kriget. Unga människor som riskerade livet för sitt land.

Ole Friele Backers korta liv och hans gärning som fotograf är en del av den norska historien från den tiden. En tid så olika vår svenska eftersom vi slapp undan den tyska nazismens härjningar i allt väsentligt.

Jag har också ett personligt intresse av Ole Friele Backer. Och även om jag aldrig träffade honom så visade hans dotter Berit Backer mig ofta hans bilder.

Berit föddes bara några månader innan Ole gick ur tiden i slutet av 1947. Hennes mamma – Ina Backer – var också aktiv i den norska motståndsrörelsen. Som ung nyutbildad arkitekt hade hon varit med i uppstarten av en underjordiskt radiostation i Oslo, men blev snabbt tillfångatagen och satt under i stort sett hela ockupationen fängslad på Grini, nazisternas koncentrationsläger utanför Oslo.

Berit Backer utbildade sig till socialantropolog och vi lärde känna varandra i början av 1980-talet. Jag reste ofta till Oslo och vi hade ett förhållande till och från som aldrig riktigt släppt taget. Hon var på många sätt en enastående människa och kvinna.

Men hennes liv fick ett hastigt och brutalt slut på 90-talet.

Om du är intresserad kan du klicka på länken till ett tidigare blogginlägg som jag skrev för några år sedan.

Det handlar om hur jag skulle köpa ett makro-objektiv på annons för att kunna överföra analoga negativ till digitala bildfiler.

Men det blev en historia om något helt annat:

https://www.fotosidan.se/blogs/silverkorn/ett-portratt-och-en-lang-berattelse.htm

2025-01-17 18:30   morgondotter

intressant hur liten, ibland, världen kan vara
macro och käresta hos turkisk flykting

jag har varit på dom stränder som det skedde, min pappa har visat mig
han låg, som norrman, på redden med engelskt skepp
han såg och upplevde hela infernot utifrån

krigsfotograf, varför väljer man det
jo, jag förstår - kanske hade jag själv valt det
som en politisk handling

Norden kändes så tryggt bara för en fem år sedan
borta är den känslan

jag växte upp i efterkrigstiden i Norge
brittisk mor, exilregeringen hade fester, norsk far

på söndag börjar ett nytt kaotiskt sönderfall
vi får hålla ställningarna

/inger

2025-01-17 22:20   syntax

Det var en historia med många facetter. Svårt att riktigt kommentera, eftersom läsaren aldrig kan greppa saken som den som upplevde livsflödet.
Sammanträffandet är högst osannolikt, men jag kan notera flera sådana under mitt liv - så på något vis blir jag inte förvånad.
Vi gör mycket saker här i livet - men gjort är gjort. Ingen idé att sitta och ruva med sådant. Däremot det som man inte gjorde - det dyker upp regelbundet nu på gamla dagar, och med märkliga krav på meningsfulla samband. Varför gjorde jag inte? Borde jag inte ha gjort i alla fall? Var det för att jag inte gjorde, som....

2025-01-17 23:31   alf109

Intressant historia. Världen är liten ibland.
/Affe