VÅTMARK MED RÖRDROM
***
För tredje kvällen sitter jag och tittar ut över våtmarken. Tystnaden är påtaglig, bara då och då avbruten rördrommen. Den har flyttat sig till höger och betydligt längre bort, ljudet är svagare. Ändå känner jag precis igen rösten - först tar den liksom sats, det finns en antydan till ljud, kanske drar den bara efter andan, sen kommer den första låga bastonen, oftast följt av en till, däremot mer sällan tre. Så är det tyst igen, fem minuter, kanske tio minuter. Precis när jag börjar undra om den har lämnat kommer nästa. Har läst att bönderna förr trodde det var gastar som ropade, det har jag lätt för att förstå.
*
Eftersom den flyttat sig längre bort, uppskattningsvis flera hundra meter, har den säkert tagit till vingarna. Det skulle alltså kunna gå att få syn på den. Några tärnor skränar förbi och bakom mig hör jag storlommen ropa utifrån sjön. Över mig flyger korpen mot skogen därborta. Ute på våtmarken är det alldeles stilla. Dagens meditation är över och jag reser mig upp och går.
*
***
- hawk
Fick mig att tänka på "marteboljuset"..har sett det men det vete tusan om jag vill veta vad det är, då försvinner det mystiska..
En passande bild i fint kvällsljus med värme i tonen..
Mv/Gunte..
Erik Rosenberg har i sin klassiska bok ”Oset och Kvismaren” på ett oefterhärmligt sätt skildrat ett möte med en spelande rördrom:
”Smisk smisk” - som lätta slag av ett spö på vatten - ”hu hu hut-u-domp” - svaga stånkanden, som hastigt gingo över i ett dovt slag som på en ihålig trädstock - ”hu-boooh” - liknande det förra, men mera utdraget, råmande, som när det slår råkar i isen en vårvinternatt eller när åskan mullrar...
Hälsn!