FÖR EN GÅNGS SKULL.....

***

.....använder jag också arkivet. Det finns flera anledningar, de otroligt lågljusa dagarna innan snön kommit är ett skäl, för mig som för er. Ett annat är att ögonproblemen just nu gjort att jag tappat lite av drivet. Det är ingen katastrof och jag har en uppföljning på gång dagen före Lucia, men det är på många sätt sämre än före operationen, framförallt läsningen är ett problem. Konstigt nog är bilkörning aningen bättre, mycket beroende på att jag då har blicken i stort stilla rakt fram. Det som stör mig mest är nog en osäkerhet när jag rör mig fritt jag inte brukar känna, nog för att fotoexkursioner inte känns lika roliga just nu. Och några ljusbilder ur arkivet sitter ju inte fel nu i november. På fredag åker jag upp till Korsheden och där har snön kommit!

*

*

***

AND THERE WAS LIGHT

***

*

*

***

FROSTGRÄS TORSTORP

***

*

*

*

*

*

*

***

HELT PLÖTSLIGT BARA FANNS DEN DÄR

***

Ja, helt plötsligt bara fanns den där, bredvid mig. Det hade börjat skymma och jag var på väg hem från min promenad, kanske tyckte jag mörkret kom väl snabbt den här eftermiddagen, det var som något var i görningen men jag kunde inte säga vad. Ni vet den där känslan av något otäckt eller farligt som man bara anar i luften man andas och man vet inte riktigt....inbillning kanske. Trafiken i närheten hade liksom tystnat och vinden hade lagt sig så det blev alldeles stilla runt omkring. Och konstigt, här brukar det ju vara mycket människor som rör sig, gående eller på cykel, nu var det bara jag, inte en levande själ i sikte någonstans. Och då, helt plötsligt, fanns den där bredvid mig, bussen. Inte ett ljud hade jag hört, inget motorljud, inget vägljud, ingenting, bara en absolut tystnad och luften hade liksom tjocknat av det tilltagande mörkret. Ändå var det ljust nog för att se - det fanns inte en människa på bussen heller. Inte ett ansikte i raden av fönster, inte en silhuett någonstans. Och ännu värre, inte någon förare heller. Med ens begrep jag. Jag har ju så många gånger hört talas om den flygande holländaren, fullriggaren med trasiga segel som jagar runt på världshaven utan en levande själ ombord. Och här kommer den, den flygande finspångaren, inte som fartyg men som en buss utan förare och utan passagerare på väg - ja, jag undrar vart?

*

*

***

FULLT MEDVETET.....

***

....väljer jag en av alla mina familjebilder, lite som tröst faktiskt. Jag har varit på begravning i Västerås domkyrka idag. Det känns som dom kommer allt tätare nu, begravningarna. En fin kompis, min första chef och alltså den som gav mig min första anställning efter utbildningen. Dessutom har vi haft många år tillsammans i styrelsen för ett forskningsinstitut, det var dagar det.....På vägen hem tänker jag mycket på Rolf - första mörkerkörningen efter starroperationen så det var segt och gick långsamt - men också en del på turordningen förstås. Turordningen? Ja, ni vet den där turordningen som vi ju aldrig får veta något om i förväg, vem kommer härnäst?

*

Som vanligt vid begravningar lovar prästen evigt liv på andra sidan, bara vi tror. Och jag undrar, också som vanligt, varför Gud, om han nu finns, är så ego att han bara låter dom som tror på honom få del av det eviga livet? Det kan ju finnas en och annan som är reko fast hen inte tror? Eller? För mig är det livet självt som är heligt och så konstigt det låter, i livet ingår också döden. Och alldeles oavsett vi tror eller inte, alldeles oavsett vi är högutbildade och framgångsrika eller inte, eller om vi är en blomma bara. Förresten, finns det nå´n som lovar dom ett evigt liv, blommorna? Kanske är dom så nöjda med att få vara och blomstra när dom gör det att dom inte behöver några löften? Och jag känner att min tröst är att se det som är, det som jag fått.

Barn och barnbarn - redan 12 år sen

*

***