HUR OSKARPT FÅR DET VARA?

***

Vid det här laget är väl dom flesta (fotografer) överens om att det inte alltid måste vara skarpt. Jag kommer fortfarande ihåg Paolo Roversis porträtt på Fotografiska för några år sen, inte en bild var skarp, men vilka porträtt......Å andra sidan är det väldigt roligt när fågelbilderna kan visa detaljer i fjäderdräkten, när dom enskilda granarna i landskapsbilden är möjliga att urskilja, när modefotografierna visar allt, när....Ja, ni vet ju. Alltså finns det fortfarande plats för bra objektiv. 

*

För egen del har jag alltid haft problem med skärpeinställningen, mest synligt på bilderna före autofokusens tid. Om det berott på slarv och nonchalans eller dåliga ögon, det vet jag inte. Sannolikt båda delarna är min tro så här i efterhand. Men eftersom porträtt inte måste vara knivskarpa passar jag på att visa några bilder på Katarina (1 1/2) för 50 år sen, alltså 1970. Ingen av dom är riktigt skarp och det beror säkert inte på objektivet även om det inte var något känt objektiv. Kamera och objektiv ser ni på sista bilden. Jag är osäker på ljussättning men tror att det var naturligt ljus från fönstren i vardagsrummet, bakgrunden är min projektorduk. Har jag kört med naturligt ljus har jag sannolikt använt full öppning - 1,4 - och alltså haft väldans kort skärpedjup. Inte idealiskt vid porträtt, i alla fall inte om inte skärpan ligger just på ögonen. Det gör den ju definitivt inte här. Filmen är en Ilford Pan F. Men oavsett allt snack om skärpa, jag gillar ju såklart dom här bilderna........

*

*

*

*

*

*

***

FACES

***

Så tittade hon upp ett ögonblick. Hon stod vid köksbordet hemma hos oss på Pirvägen och gjorde äppelpaj. Jag satt vid andra änden av bordet med 99:an och 135:an. Hon är ju van och bryr sig inte, om inte jag säger något. Jag hade satt mig vid fönsteränden så jag hade ljuset bakom mig, dessutom var lampan över bordet tänd så det gav lite extra ljus. På så nära håll och med 135:an och bl 2.0 blir inte ens hela ögonfransen skarp. Bilderna är inte skärpta eftersom det är porträtt. I övrigt 1/320 s  och ISO 800, 1 000 resp 1 250

*

Vilma tittar spontant upp från äppelkaksjobbet ett ögonblick

*

Koncentrerad, helt i sitt eget här och nu

*

Här har jag bett henne titta på mig

*

***

ANALOGT MYSTERIUM FRÅN 1981

***

Då och då plockar jag ju fram några av dom gamla analoga bilderna till bloggen. Hittills har det mest varit dom riktigt gamla från 50-talet. Här har jag gjort ett hopp fram till 1981. Mysteriet här är negativformatet, 24 x 24 mm. Visst, jag hade en Robot IIa några år mitt på 50-talet, jag tror det var 1955-1956, och den hade ju 24 x 24 på vanlig 135-film så jag är inte ovan vid negativformatet i sig. Men det här negativbladet med en hel 24 x 24 film är taget 1981, möjligtvis plus minus ett år, och jag har definitivt inte ägt någon mer kamera med det formatet, och den gamla sålde jag 1957 för att köpa min Yashica-Mat, den fanns inte kvar 1981. Alltså måste jag lånat en kamera, något jag inte kommer ihåg här men som jag gjort då och då, av fotohandlare jag kände. Men vad fanns då för 24 x 24-kameror? Tacksam för ideér, kommer inte alls ihåg.

*

Det här är en serie familjebilder från ett och samma tillfälle. Själv hade jag fyllt 40 hösten innan, ungarna är 6, 10 resp 13 och hunden är en golden som hette Teddie . Tekniskt är bilderna helt ok, mina Robot-bilder 25 år tidigare blev sällan så här pass. Samtidigt har dom ändå inte riktigt den mellanformatskvalite´n som bilderna från Yashican. Men strunt i det, jag är glad att jag hittade dom här, bilder jag inte sett på väldans länge. Dessutom tycker jag alltid att efter att ha skannat negativ och gjort dom enkla datorjusteringarna får jag bättre slutresultat än när jag förstorade själv. Jag höll väl på i ca 30 år, 1955-1985 med egen framkallning och förstoring men med enkel utrustning och utan att riktigt kunna lägga tiden och pengarna för att utveckla bra bildbehandling. Fö ser jag att bilderna inte är knivskarpa, men också kunnat skärpas mer omsorgsfullt, vissa är överskärpta. Men återigen, jag är genuint glad över att hitta bilder jag vill ta vara på. Första bilden har nog något av barnen tagit, uppenbarligen inte jag.

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***  

ATT BORSTA SITT HÅR

***

Vi sitter där i soffan i Täby på julafton och väntar på Kalle Anka. Därborta är farfar, han har en tomteluva på sig hela dagen. Lovisa sitter alldeles bredvid mig (jag är morfar i Täby) i soffan och väntar, julfin i sin röda tröja, på alldeles lagom avstånd för att kunna använda 135:an. Det är fönster bakom soffan och ljuset faller fint på Lovisas hår som hon nu börjar borsta en extra gång, nått måste man ju göra medan man väntar.

*

Själv har jag flera gånger slagits av hur kvinnliga rörelserna är. Genusforskarna skulle säkert ge mig på moppe om jag ett ögonblick tvekar om dom verkligen bara är inlärda, finns det verkligen ingen kvinnlig hårborstningsgen inblandad här? Jaja, så går mina funderingar här i alla fall.

* 

*

*

*

*

Och visst blev det väl fint?

*

***

HEDERSUPPDRAG IGEN

***

Vi är lyckliga att ha så många underbara grannar runt om oss. Vi är typ dubbelt så gamla som de flesta men det känns liksom inte. Igår hade vi hand om Elsa, 5, ett par timmar på förmiddagen, jättekul. Vi pratade, tittade på film (Ponyo) och var ute och sparkade boll. Barnen är nere hos oss lite då och då men det här var nog första gången den minsta var ensam med oss, utan att storasyskonen var med. Inte minsta problem, men lite spännande var det. 

*

*

PS Föräldrarna vet att jag fotar och har okejat att ha med bilder i bloggarna.

***