VÅTMARK

***

Det mest vardagliga rymmer dom största miraklen. Blänket synliggör både ljuset och vattnet. Det dröjer en stund innan jag förstår vad jag hör. Ljudet flyttar sig snabbt ute i mörkret. Grodorna förstås. Ljuset och vattnet och livet, grundstenarna. Tillsammans med kolet. Det märkliga kolet, universums fjärde vanligaste grundämne.  Jag hör tofsvipan långt innan jag ser henne, kraftiga vingslag med tydligt luftbrus. Luften är alldeles stilla, som vanligt vid solnedgången, och tystnaden total. Snart kommer stjärnorna och jag vet. Mitt hjärta genomborras ständigt av deras neutrinos som kallar mig hem igen.

*

*

***

UNGBJÖRK MED ZEISS-135:AN

***

Olika objektiv har olika karakteristika. Jag är inte särskilt intresserad av dom tekniska detaljerna, men visst finns det skillnader. Allt oftare tar jag fram 99:an på vilken Zeiss-135:an alltid sitter. Suverän till porträtt men förvånande ofta också till landskap. Just den här bilden har jag jobbat lite extra med, bla ett par omgångar Efex Color Pro, bla för att få yttre delarna av bilden svagt softade. Därför är det inte bara objektivet som gett bilden dess karaktär, jag gillade bilden direkt ur kameran också. Lite akvarellkänsla var väl tanken.

*

*

***

SAXE - VÅTMARKEN VID SPÅNGEN

***

Här kommer ett gäng bilder på våtmarken i sig själv, alltså mer landskapsbilder än fågelbilder även om en och annan fågel är med.

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

VÅRFÅGLARNA - SÅNGSVAN, TRANA OCH TOFSVIPA

***

Återigen ute från Risingefälten. Där finns två små våtmarker. Dom två första bilderna är från det första efter att ha  passerat S:ta Maria och där växer bestånd av al mitt i svackan. Övriga bilder är från det andra, det där tofsviporna håller till. Bilderna är tagna för några dagar sen men under dagens förmiddagspromenad såg jag två sorgmantlar, det tror jag är extremt tidigt.

*

Sångsvanarna lyfter......

*

....medan tranparet står kvar

*

Andra våtmarken har bebyggelse ganska nära. Att åtminstone ibland visa fåglar och djur i miljöer dom delar med människan tycker jag inte alls sänker bildvärdet, tvärtom. Det är ju just såna miljöer som blir allt vanligare och som jag tycker vi skall glädjas åt, jag menar att vi får ha dom så nära att dom kan bli del i våra vardagsliv

*

Bryr mig inte lika mycket om skärpan längre nu när jag vet att jag (ibland) kan prestera den, däremot är det skoj att se så stora vingytor tofsviporna har

*

Starkt croppad bild, dessutom är den vita fågelkroppen helt urfrätt, ändå visar jag den därför att den visar en annan form av de vackra vingarna, i den här vinkeln ser vingarna ut som rovfågelsvingar

*

Här trycker den lite i våtmarksgräset

*

Och här ser det ut som den spelar

*

***

VÅTMARK MED RÖRDROM

***
För tredje kvällen sitter jag och tittar ut över våtmarken. Tystnaden är påtaglig, bara då och då avbruten rördrommen. Den har flyttat sig till höger och betydligt längre bort, ljudet är svagare. Ändå känner jag precis igen rösten - först tar den liksom sats, det finns en antydan till ljud, kanske drar den bara efter andan, sen kommer den första låga bastonen, oftast följt av en till, däremot mer sällan tre. Så är det tyst igen, fem minuter, kanske tio minuter. Precis när jag börjar undra om den har lämnat kommer nästa. Har läst att bönderna förr trodde det var gastar som ropade, det har jag lätt för att förstå.  

*

Eftersom den flyttat sig längre bort, uppskattningsvis flera hundra meter, har den säkert tagit till vingarna. Det skulle alltså kunna gå att få syn på den. Några tärnor skränar förbi och bakom mig hör jag storlommen ropa utifrån sjön. Över mig flyger korpen mot skogen därborta. Ute på våtmarken är det alldeles stilla. Dagens meditation är över och jag reser mig upp och går.

* 

*

***