VERKSTA´N - LUDVIKA 1956

***

Man baxnar - dvs jag baxnar - när jag ser arbetsmiljön. Inga avgasslangar i taket, ingen belysning att tala om. Men vänta, det ligger trots allt en avgasslang på golvet, den går från bilen till höger i bild. Såklart, kolmonoxid kunde man inte tolerera ens för 65 år sen. Arbetsställningen ska vi absolut inte tala om. Eller tvärtom förstås, det är det vi ska tala om. Hängande över motorhuvar som inte går att öppna ordentligt, och ska man jobba under bilen får man snällt ligga platt på golvet, ena änden lyfts upp några decimeter från golvet. Man får bara hoppas ingen kommer åt handtaget på pallbjörnen eller vad den heter. Men så såg det ut, 1956, +- 1 år. Det måste rimligen vara Sigurd Nilsson i Ludvika, jag ser att den första är en Opel Kapitän, sen tror jag en Opel Rekord. Och Sigurd Nilsson hade också Vauxhall, det är väl därför jag är där, vidare hade dom Chevrolet och kanske några till. Kanske utveckling är bra ibland ändå?

*

Kameran är min gamla Robot IIa, 24 x 24 ni vet, med en Xenar 37,5/2, 8 på. Det är en kamera jag gärna skulle vilja ha, vet ni nån som har det köper jag gärna, inga fantasipriser dock......

*

*

***

FÅGLARNA VID VÄSTERBYHYTTA

***

Efter ett envetet dagsregn ljusnade det i går eftermiddag  vid halvfyratiden (halvfem?, har inte ställt om kameran) och jag åkte ut till fälten ute vid Västerbyhytta. Redan när jag åkte upp i lördags eftermiddag såg jag att där fanns en flock sångsvanar. Och där fanns en hel del fåglar - sångsvanarna förstås, gäss, mest kanadagäss och grågäss. och en hel del vipor. Någon jag pratade med berättade att man sett spetsbergsgås också. För mig var upplevelsen att se landskapet förändras när dom låga dimmolnen drog över skogarna därborta. Sen klarnade det helt en stund, dom bilderna har jag lagt i nästa blogg.

*

*

*

*

*

*

*

***

MED LÄTT UTRUSTNING PÅ SAXEVÄGEN

***

I går fick jag möjlighet att åka upp till Korsheden några dagar. Det väntade regnet dröjde och när jag gick min promenad var det fortfarande bara lätt mulet, tom svag sol. Jag bestämde mig för lätt utrustning, A7S:en med 55:an på. Den här gången är jag lite mer frikostig med bilder i bloggen och har med många vardagsvyer, en slags dokumentär alltså. A7S är en lite speciell kamera, den är ju mest känd för mörkeregenskaperna (när den kom, nu finns mångas lika bra eller bättre). Men det är också lite speciellt med bara 12 Mpix trots att det är en fullformatare, alltså ovanligt stora pixlar. Om nu det har någon betydelse här vet jag inte, men jag gillar både skärpan och "tonen" i dom här bilderna, alla tagna mellan 17 och 18 i går. När jag närmade mig brofästet simmade ett litet djur iväg, två bilder här. Det klev upp på iskanten strax bortom och hade den typiska mårdformen med krök på ryggen. Jag gissar på mink, det är för stort för att vara vessla och dom simmar väl dessutom inte så gärna. Först när jag nästan var tillbaka vid bilen kom dom mörkare molnen

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

FRANKRIKE

***

Tre gånger Frankrike. Mamma och pappa var fascinerade av Frankrike. Pappa av den franska historien, särskilt före franska revolutionen 1793. Mamma av det franska språket. Efter att vi köpt bil 1952, eller om det var 1953, gjorde vi tre utlandsresor med bil under 50-talet - 1953, 1956 och 1959 - alla med Frankrike som mål. I tre år sparade dom till varje resa. Jag kommer inte ihåg ordningen, men en resa gick till Loiredalen och alla slotten - Chenonceaux, Tours, Amboise mfl. En till Provence - Aix-en-Provence, Nimes, Carcassonne, Namure mm. Och en till gränstrakterna mot Spanien med Andorra och ner till Barcelona. Säg det slott och den katedral jag inte sett i Frankrike - Tours, Reims, Notre Dame de Paris, Chartres. Den senare har fö ett av världens vackraste kyrkfönster. Mammas bibel på resorna var Guide Michelin, där stod allt, från beskrivningen av vilka slott och katedraler som var viktigast till vilka matställen som var lämpliga. Guide Michelin är ju känd för klassificeringen av Europas bästa restauranger, men i resebroschyren fanns också vardagsmatställena, inte minst matställena som lastbilschaffisarna sades föredra - mkt mat, bra mat och billigt. Det var ingen kedja men dom hade en beteckning  som jag glömt. Nej förresten, i samma ögonblick jag skriver att jag glömt namnet dyker det upp i minnet - Les Routiers. Vill man äta billigt och bra i Frankrike ska man söka upp en restaurang som har beteckningen Les Routiers, åtminstone gällde det på 50-talet. Men det skulle inte förvåna mig om det fortfarande gäller.

*

En detalj från de franska katedralerna är vaxljusen som alltid brinner. Där finns alltid ett helgon, ofta flera, som är förknippat med katedralerna. Och där finns alltid önskningar och förhoppningar man vill be helgonen om hjälp med. Kanske är det om något  praktiskt och konkret, kanske gäller det ett barn som förlorats i tidig ålder och som man vill ge Guds frid. Människor kommer, köper ett ljus, tänder det och sätter det i någon av mångljusstakarna och sätter sig sen en stund på en bänk nånstans i katedralen och ber tyst, eller kanske bara sitter en stund, avskilda från världens larm därute. Alla har vi något att be om, något att hoppas på. Så utövad kan jag se mig själv som religiös, trots allt jag skrivit. Utan dogmerna, utan påbuden, utan uppdelning i goda och onda, i syndare och helgon, i heligt och vackert , i profant och kyrkligt. Allt är ett.

* 

*

***

VÅRTECKEN

***

Det finns många sätt att se hur våren är på väg. Flyttfåglarna kommer, den ena efter den andra, vårblommorna likaså. Dom första fjärilarna är här, bin och humlor vaknar till till. Också när man ser ut över landskapet i stort märks det. Här går jag på Saxevägen och tittar bort mot Korsheden. Framför granskogen finns ett ungbjörksbälte, där skiftar kronorna mer i rödbrunt än tidigare. Knopparna och årskotten får färg när träden vaknar till liv igen. Tre bilder från idag sammansatta till en panoramabild

*

*

*

***