Regnig onsdagslek med sommarfåglar

 Idag är det mörkt och trist.

Jag fortsatte mitt lika trista rensande på datorn.

Hittade en tveksamt godkänd bild på gärdsmygen vid vattenbrynet, där dess spegelbild var klart skarpare än den verkliga fågeln.

 Men bilden hade en skön symmetri.

Jag beskar den, så att den framhävdes.

Fick för mig att mörka bakgrunden, så att några störande fläckar försvann.

Och... varför inte rotera bilden?

Tänkt och gjort.

Så hade jag lyckats förvandla lite novembertristess till en stunds förnöjelse.

Det krävs faktiskt ganska lite.

Fast rensningsarbetet förblev förstås  ogjort.

Och jo, bilden fick ligga kvar.

Den vår de svaga kalla höst

Tillbaka till ordningen!

Eller ...?

För nog kändes det lite märkligt, att i början av november stå på gårdsplanen och förnimma en känsla av vår.

Det var 14 grader varmt, fåglarna sjöng och luften var full av surrande och sötma.

Det som fångade mitt intresse denna dag var inte fåglarna utan det, som surrade vid huset.

Fasaden är täckt av murgröna, som blommar nu och eftersom nektarutbudet så här års är begränsat, hade nog traktens alla insekter hittat dit........

Jag plockade fram makrot, som jag inte använt på hela sommaren och ordentligt ringrostig insåg jag, att övning var av nöden tvunget.

Objektivet hade inte begat ihop men aj, så svårt jag hade med det korta skärpedjupet.

Men ack så roligt och vårkänslorna var en bonus.

För den, som inte känner till murgröna mer än som en krukväxt kan jag berätta,  att den faktiskt är en härdig växt i vårt klimat. Åtminstone i landets sydligare delar.

I mina egna trakter här i Skåne täcker den gärna in både mark, fasader, träd och allt annat den kan klänga på med hjälp av sina sugfötter.

När den blivit några år, inleder den en ny vuxen fas och börjar bilda skott, som saknar sugfötterna men som istället växer ut till buskliknande grenar med annorlunda bladform och som sätter blom.

På så sätt kan den bilda trädliknande plantor med relativt grova grenar, som växer ut i det fria.

Om man tar en stickning från dessa delar, får man en planta med alla den vuxna formens egenskaper, som alltså kommer att förbli buskliknande utan förmåga att utveckla luftrötterna men blomma och bära frukt.

I vår egen trädgård satte jag för många år sedan ett antal sticklingar, som nu etablerat sig och täcker både mark, byggnader och också börjat klättra upp i träden.

Sedan de börjat blomma och sätta frö hittar jag nu också ständigt nya små fröplantor och jag undrar om hela trädgården, om ingen bromsar dess framfart, så småningom kommer att vara helt inhöljd i murgröna.

I hörnet stod en docka

I veckan besökte vi ett museum.

I ett hörn stod en gammal skyltdocka iförd tidstypiska underkläder.

Eftersom jag tycker, att det är roligt att testa att fotografera det mesta, inklusive människor och kläder och eftersom ingen i min bekantskapskrets vill  ställa upp som fotomodell, kastade jag mig över den stumt samtyckande dockan.

Jag kan inte klaga över hennes samarbetsvilja eller poseringsvana.

Hon putade med brösten, sköt fram underlivet och hängde lite nonchalant mot väggen.

När jag kände mig nöjd med leken, sjönk hon på tillbaka in i sin hörna och hon vinkade lite avmätt när jag vände henne ryggen och lämnade henne.

Jag tror, att hon gillade att på nytt vara i fokus en stund.... 

Fler bilder från samma fototillfälle kommer i ett utförligt inlägg lite senare.

Höstfåglar

Hösten har bjudit på många fina dagar.

Alldeles för fina för att inte passa på att njuta.

För drygt en vecka sedan åkte jag till Vombs ängar.

Där rastade bland annat en stor flock med ljungpipare innan de gav sig av vidare söderut..

Då och då  lyfte hela flocken, virvlade runt över landskapet, varpå de landade på samma ställe. 

Kvar satt några enkelbeckasiner och en till synes ensam brushane. 

Så småningom drog beckasinerna iväg.

Fast fåglarna var på väg bort, var det lätt att känna känslan av hur det är här när de kommer tillbaka på våren.

De stora flockarna, som virvlade runt.

Gässens kacklande bandat med vipornas skriande och några vadares gälla skrik.

Hemma i trädgården har vi nu satt upp den första foderautomaten till småfåglarna.

Hittills har de haft mat på naturlig väg, så eg. var nog automaten mest till för min egen skull....

Pilfinkarna intog den omedelbart.

Grönfinkarna fortsatte länsa nyponbusken.

Det gäller att passa på medan det finns något kvar av godbitarna. Frö i automaterna kommer det att finnas hela vintern!

Men nötväckan försåg sig.

Och laddade sitt skafferi inför vintern.

Som om han inte litade på mig.

Talgoxen och blåmesarna fortsatte att själv förse sig med föda så länge det går.

När jag fyllde på mat idag dök nötväckan upp omgående.

Dilemmat med fotograferandet vid foderautomaten är att det är betydligt roligare att fotografera än att senare ta fram och titta på just matbilderna.

Dessutom blir det ofta ganska många bilder, varav de flesta ganska snabbt hamnar i papperskorgen.

Så det gäller att (försöka) begränsa sig.

Jag studerade nötväckans flängande en stund i insikt om att när småfåglarnas kiv blir den enda förnöjelsen, kommer det nog att rassla i kameran framför matplatserna.

 När jag återgick jag till mina sysslor fortsatte väckan sitt idoga samlande..

Skafferiet är stort och vintern kan bli både lång och kall.

Vadan och varthän

Vad är meningen med det här?

Frågan hördes på konstutställningen. Men kan likaväl gälla hela vårt förhållningssätt.

Ett ifrågasättande av Livet, skeenden i samhället eller i all konst och alla bilder.

Den fick mig, att tänka på Hans Alfredssons gamla sketch, där han i skepnad av Pastor Jansson konstaterar, att Livet är som en påse. Tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något.

Precis som installationen, där någon skakade på huvudet och ställde frågan ovan, andra fnissade lite, fotade med mobilen och skyndade vidare medan andra stannade upp, reflekterade, associerade och reagerade.

Självklart vill konstnären kommunicera med betraktaren.  Provocera, ställa frågor eller förmedla ett budskap men i slutändan är det ändå så, att det är vad betraktaren lägger i konstverket eller bilden, som är det viktiga. I samma ögonblick, som man lämnar ett verk ifrån sig tillhör bilden och dess tolkning betraktaren.

Vem ser du i bilden ovan?

Den, som skyndar förbi, knappt registrerande?

Eller den, som stannat upp och höjt blicken?

Båda bilderna är tagna vid ett besök nyligen på konstmuseet Louisiana.