I måsarnas rike häckar doppingarna.

Tillbaka till Hornborgasjön.

Hemvist för tusentals skrattmåsar.

Men de hetsiga och ettriga måsarna gör Måsriket till en trygg plast för doppingar.

Så där, mitt i måskolonin hade ett par skäggdoppingar byggt sitt rede.

Bilderna i inlägget är tagna från Måsgömslet men det var doppingarna,

som jag främst försökte fotografera.

Deras bobygge och

bevakande av redet..

Och allt det,

 som försiggick i deras egen lilla värld mitt i måsarnas myllrande och skrikande.

Uppvaktning och

parning

Tänkte, att skrattmåsar hittar jag ju hemmavid också...

Men när inget hände hos doppinparet var det omöjligt att låta bli att fotografera måsarna också.

För där hände det saker hela tiden.

De bilderna får nog anstå till ett eget inlägg

Upplevelserik fotoresa

Vi åkte till Hornborgasjön.

De flesta tranorna hade dragit vidare men det var inte i första hand för deras skull vi åkt dit, så jag blev inte speciellt besviken.

Vi tog oss istället till Fågeludden, där jag tillbringade några timmar i ett av gömslena.

Inte så långt därifrån höll ett skäggdoppingpar på att förbereda sitt rede.

De byggde och bevakade sitt bygge.

Men framför allt är detta skrattmåsarnas område.

De gnabbades, bråkade, vänslades och parade sig.

Luften var fylld av ett öronbedövande myller av skrin och skrän och fladdrande vingar.

Jag fyllde minneskorten med måsbilder och mestadels ganska trista eller undermåliga  doppingdito.

Laddade över dem på den medhavda laptopen och kunde konstatera, att dess uppladdning var nästan noll när jag var klar, varpå den inte gick att ladda upp igen.

Dagen därpå åkte vi till en göl, där jag fotograferade svarthakedopping i fjor.

Paret var tillbaka och jag blev lika blöt nu som då men fick betydligt bättre bilder.

Därefter åkte vi vidare till en liten sjö, som jag letade efter redan förra året men inte hittade då.

Ett par svarthakedoppingar spelade och parade sig helt nära.

Emellanåt dök en tredje dopping upp och ville vara med i leken. Men han (?) blev bryskt ivägkörd.

Jag frossade i fototillfällen, som aldrig tidigare.

Kameran tycktes också bli överhettad.

Med jämna mellanrum upplyste den mig om att den var 'upptagen' med annat.

Och detta givetvis när det 'hettade till' som mest.

Gissade, att det minneskort jag använde, var av det långsamma slaget.

På nytt fyllde jag kortet. Nu med bilder, som fick mig att jubla.

Porträtt och actionbilder på doppingarna.

Riktigt bra bilder, verkade det som!

Tillbaka till vårt logi inventerade jag mina medhavda minneskort och såg, att ett av dem inte var formaterat.

Lika bra att göra det på en gång, så jag inte skulle behöva göra det på plats när jag behövde det.

Efter formateringen skulle jag kolla, att det var tomt men det var det inte.

De gamla bilderna var kvar!

Så vad i helsicke hade jag då raderat?

Som ni nog kan gissa, hade jag tömt kortet, som innehöll de där bilderna, som jag trott på!

(Det finns plats för två kort.)

Jag fattade ingenting men när insikten kom, höll jag på att falla ihop.

Jag blev alldeles tom.

Kände mig lika formaterad som kortet.

Jag försökte intala mig, att kanske, kanske skulle bilderna gå att rädda...

Till slut bestämde vi oss för att ändra våra planer och köra tillbaks till sjön.

Jag tog några nya bilder av doppingarna. 

Efter en stund dök det upp en man, som tycktes bekant.

Det var Jan Gustavsson. Vi pratade ganska länge. Jag berättade om min fadäs med minneskortet och han gjorde fullständigt klart för mig, att bilderna var BORTA. Forever.

När han gick, skulle jag ta de bilder, som var avsedda att något kompensera bortfallet.

Då kom nästa bakslag. Efter kort stund hängde sig kameran.

Ingen kontakt mellan kamerahus och objektiv....

Jag stängde av kameran och satte igång den igen. En exponering sedan var den död på nytt. Tog av objektivet och försökte torka av kontakterna med en putsduk. Samma resultat.

Så medan doppingarna spelade och bråkade så vattnet yrde, kunde jag ta en ynka bild åt gången.

Jag hade redan huvudvärk av missödet med kortet och av att ligga spänd i en ställning, som inte passar min skröpliga kropp.

Nu  kändes det som om huvudet exploderade.

Jag orkade helt enkelt inte mer, så vi for vidare.

Körde till närmsta stad och köpte fler minneskort.

Som jag inte använde. För min lust och inspiration var obefintlig.

Vi återvände i alla fall till Hornborgasjön och skäggdoppingarna.

Men nu hade det anlänt några andra fåglar också.

Och som lite plåster på såren fick jag se svarthalsade doppingar, som jag aldrig sett förut.

De simmade runt och dök på ganska långt avstånd. Så småningom kom en av dem lite närmre men inte ens det kunde få mig på bättre humör.

Så vi beslöt oss för att åka hem.

På vägen stannade vi till vid Store Mosse. Men tämligen omgående hände något med vår gamla hund. Hon började halta och kunde inte stödja på ena frambenet. Vi satte henne i bilen och tog själva en kortare promenad innan vi fortsatte hem.

Det, som kunde ha varit en toppentur med trevliga möten, fina upplevelser och kanonbilder med hem, kändes bara som en veritabel flopp.

Några av de bilder jag fick med mig hem verkade väl visserligen vara OK men jag fortsatte att grina illa.

Jag ringde sonen för att få råd och han kom till undsättning för att försöka hjälpa mig att rädda bilderna på kortet och... visst gick det mesta att rädda!

Det vete katten om de var så bra som jag mindes men några av bilderna känns ändå ganska häftiga.

Och jag är glad som en speleman.

Nu återstår att gå genom alla bilderna och fler kommer i följande inlägg.

Summa summarum:

En händelserik resa med fantastiska upplevelser, trevliga möten och missöden, som lärde mig mycket....

Och som dessutom gav en bunt trevliga bilder.