Annorlunda hägerfotografering

Alla, som försökt fotografera hägrar, vet hur vaksamma och skygga de är.

När man upptäcker dem, har de oftast redan sett en själv och om inte avståndet är väl tilltaget, är de redan på väg att lyfta.

Ibland kan de förvisso stå och trycka en stund, för att se om man bara kommer att passera men om man stannar upp, flyger de genast iväg.

Hägerfotografering kräver alltså både lugn och tålamod förutom en viss kännedom om var de kan tänkas dyka upp.

Men ibland har man tur....

Bilderna i det här inlägget handlar dock varken om tur eller skicklighet.

Möjligen lokalkännedom.

De är alla tagna i en park i Köpenhamn, där det finns en stor hägerkoloni.

Ett hundratal hägrar bor och häckar i Frederiksbergs Have i centrala Köpenhamn.

De är följaktligen vana vid människor och alls icke så skygga, som man är van vid.

Efter vårt besök i Cisternerna gick vi över gatan (Roskildevej) in i parken.

När vi kom bort till dammen, där de brukar finnas, verkade det vara ovanligt få hägrar på plats.

Uppe i träden låg och satt förvisso en del fåglar.

När vi rundade ett hörn, uppenbarade sig förklaringen.

Där satt Erik omgiven av hägrar.

De satt i buskar och träd, rörde sig runt honom och några satt på bänken bredvid honom.

Erik, som är mer känd under namnet 'Hejremanden', har matat och tränat dem dem i 15 år.

Här har vi en man med både envishet, tålamod och kärlek till hägrarna.

Nu satt han på en bänk och plockade upp godbitar ur en plastkasse.

Han visade med handen, att han tyckte, att de skulle komma upp på parkbänken och då gjorde de det.

Hägrarna väntade tålmodigt.

Det krävs ömsesidig respekt och tålamod för vänskap.

Sedan åt de ur handen på honom.

Jag inledde ett långt samtal med  honom.

Samtidigt som vi pratade, tog jag några snabba bilder,

 allt medan två hägrar munhöggs i ett träd.

Så reste han sig och gick.

Jag hade tänkt försöka ta några snygga hägerporträtt men hägrarna följde efter Erik och där stod jag med min kamera och mina idéer men utan hägrar.

En ensam unghäger stod kvar vid vattenbrynet men när jag riktade mitt objektiv mot den, betedde den sig som hägrar brukar.

Den drog.

Jag fick nöja mig med att försöka fotografera fåglarna högt uppe i träden.

Maken var vid det laget rejält trött på mitt ideliga och långvariga fotograferande (som vanligt) och tyckte, att det var dags att återvända.

En häger på andra sidan vattnet en bit bort fick bli mitt sista motiv.

På vår väg tillbaka genom parken såg vi Erik på nytt.

Där satt han i det sällskap han nog föredrar.....

Farvel Erik og og tak for i dag!

Onaturligt

Bilderna i de två senaste inläggen är tagna på samma plats och vid samma tid, som bilderna i det här.

En udda miljö, som triggade min fantasi och lust att fotografera den.

Eftersom den också krävde lite experimenterande vid fotograferandet och bilderna därför blev av olika karaktär, låg det nära till hands att fortsätta experimeterandet/lekandet vid efterbehandlingen.

Bilderna fick därmed olika uttryck, vilket fick mig att fundera över vad en bild kan säga, beroende på teknik vid fototillfället, efterbehandling och inte minst i vilken kontext bilden visas.

För att undvika att påverka tolkandet, la jag ut bilder med helt olika känsla i två tidigare inlägg.

Här kommer en omgång till.

Nu mer i reportageform men fortfarande bilder med olika uttryck.

Vi åkte alltså iväg.

 Till ett annat land.

En annan värld.

Långt från friska vindar och fågelsång.

Ner i underjorden steg vi.

Till en värld av icke natur.

Till en märklig värld skapad av människohänder för länge sedan.

Till människans nytta.

Och nu till hennes förnöjelse.

Landet var grannlandet Danmark.

Det, som egentligen känns som hemma.

Byn var förstås Byen, dv. Köpenhamn och målet en gammal vattenreservoar, Cisternerne.

Tömd och 'torrlagd' för några decennier sedan, används den numera för utställningar och andra arrangemang.

Det är en miljö, som för tankarna både till sakrala landskap, till katedraler och till katakomber.

Nu på nytt 'vattenfylld' i en installation av Ingvar Cronhammar, där ljus och vatten bland annat i form av ett stort antal ljussatta vattenpelare samspelar med ställets säregna karaktär och klimat.

Jag såg en installation men jag upplevde också ett stiliserat vattenlandskap, där jag tassade fram på spänger precis som på en mosse, där pelarna blev till trädstammar och vattenkaskaderna till vattenfall.

Det var mörkt och det var fuktigt.

Mycket mörkare än vad som framgår av bilderna.

Häftigt och roligt att fotografera men rätt svårt i skumrasket.

Ögat vande sig vid dunklet men kameran kippade efter ljus.

Efter en stund tröttnade mitt sällskap.

Tyckte, att han sett allt.

Att alla bilder redan borde vara tagna.

Att ljudet av det forsande vattnet var besvärande.

Han tog sig upp i dagsljuset och jag stannade kvar med kameran som enda sällskap.

Smög omkring i mörkret.

Insöp atmosfären.

Den sakrala.

Den mystiska.

Den vackra.

Men också den hotfulla och skrämmande.

En plats för mörkrets makter.

Trots liknelsen med kombinationen av katedral och katakomb,

den stiliserade bilden av en öde skog i ett vattenlandskap, där jag tassade fram på spänger precis som på en mosse, tyckte jag ändå, att något saknades.

　Det var och förblev tomt, ödsligt och också lite kusligt och jag gjorde precis som man kan göra med en bild.

Jag fyllde bilden med mina tankar och fantasier.

Tänkte på alla scener, som skulle kunna utspelas i denna spännande miljö...

Jag såg människor och händelser.

Var det en miljö för ljusskygga element, där det utspelades scener, som i skydd av mörkret inte var avsedda att ses?

Men jag såg också en vacker exotisk värld befolkad av sagoväsen, djur och växter.

Jag kunde se en dansföreställning med svepande tyll, så skirt mot den tunga betongen.

Jag hörde musik.

(Det fanns musik en bit bort skapad av Martin Hall men den överröstades av vattenkaskaderna..)

Jag försökte fotografera droppstenarna och fortsatte med att leka med långa slutartider, när ett sällskap dök upp.

Den saknade länken...

Jag smög efter dem i mörkret och tog några av de bilder ni redan sett.

När de lämnade platsen, blev det på nytt 'tyst' och tomt.

Jag gick mot utgången, där jag mötte ett nytt sällskap, som fick uppleva magin på egen hand.

Mitt eget sällskap väntade en trappa upp...

Och därefter fortsatte vi mot nya möten och upplevelser av ett helt annat slag.

PS. Utställningen H visas i Cisternerne till den 29 november.

Ordentliga skor rekommenderas.

När jag googlade för att kontrollera en faktauppgift till ett bloggsvar, hittade jag denna länk till den aktuella utställningen.

(Vid mitt besök hördes ingen musik. Bara ljudet av det forsande vattnet.)

Några bilder från Köpenhamn

Sedan urminnes tider har vi årligen åkt över till Köpenhamn i början av december.

För länge sedan köpte vi våra julklappar där.

Vi åker fortfarande över.

För att ta del av julstämning i en skön blandning med storstadskänsla.

Men numera handlar vi inget.

'Men Hallå där!'

Säger ni kanske.

'Du gillar ju inte städer.'

Nä, men jag älskar Köpenhamn!

Det där med shopping förstår jag mig däremot inte på.

Jag försökte skärskåda ett kommersiellt huvud för att finna svaret på gåtan om shoppingens själ.

Men jag misslyckades.

Vi lämnade varuhusen och begav oss ut på gatan.

Kanske inte direkt ut i skogen men vi styrde våra steg mot Kongens Nytorv,

som är den ena ändpunkten på Ströget, den stora gågatan, som löper genom Köpenhamns centrum.

Det är sedan ett tag en enorm byggarbetsplats.

Runt bygget löper ett högt plank smyckat med allehanda reklam men på ena sidan har Tore Rörbaek gjort en väggmålning.

På Amagertorv en bit i riktning mot Kongens Nytorv, som är den andra ändpunkten,

står en välbekant fontän med storkar.

En flock duvor landade, påminnande mig om att jag nyss läste, att åtskilliga duvor skjutits,

sedan det konstaterats, att de var bärare av papegojsjuka.

Jag tänkte på alla duvor jag matat där genom åren....

Några hundra meter längre bort syntes tre huvuden på fat på ett bord.

De visslade och pep och jag tänkte mig nog något mekaniskt men när jag kikade närmre,

såg jag tre  par spjuveraktiga ögon, som ömsom flirtade ömsom rullade med ögonvitorna.

På en tvärgata stod de eviga stånden med brända mandlar.

Kommersen verkade dock inte gå så lysande.

En blick in på sidogatorna avslöjade en myriad av cyklar.

Därefter blev det mest bara just cyklar.

För finns det något, som är mera köpenhamnskt än cyklar?

När vi styrde kosan hemåt, hade det börjat regna igen.

Och medan köpenhamnarna trampade på,

gled vi förbi på vår väg mot bron.

Till våren har vi tänkt hyra cyklar och ta oss runt lite smidigare.

På danskt maner.