Den vår de svage kalla höst

Det är ingen ovanlighet, att enstaka sommarblommor gör ett försök att blomma om,

när hösten är mild i Skåne.

Men att fotografera midsommarblomster i mitten av oktober hör ändå inte till vanligheterna.

Nu fann jag ett oemotståndligt parti midsommarblomster i dikeskanten.

Tog mig dit i solnedgången och hann föreviga dem på lite olika sätt,

innan solen damp ner under horisonten.

Jag hoppas, att solen behagar komma fram fler kvällar, för jag hade gärna lekt lite till med dem.

Tilläggas bör kanske, att de nog är resultatet av att ett vägarbete triggat igång dem så här sent på året.

After work i min djungel

Hade tänkt åka in till Malmö och Fotografiska Föreningens utställningsvernissage igår men solen sken uppfodrande och gjorde mig uppmärksam på allt, som bara måste göras i trädgården.

Alla utflykter vi gjort har medfört, att vi ligger långt efter, så om vi inte gjorde ett ryck nu, skulle vi ligga risigt till farmöver...

Under dagen passerade jag massor av motiv, som lyste mig i ansiktet men nu skulle det jobbas. Fotograferandet fick anstå tills åtminstone det mesta av det höga gräset var klippt.

 När jag till slut var klar, hade ljuset försvunnit och med det bilderna.

Jag hittade i alla fall en strimma sol och följde dess sista strålar på sin väg mer.

Liggande på magen för att få med det där ljuset, framstod trädgården än mer som en djungelvärld.

Sen var det slut på det roliga.

Precis när jag kommit fram till parkslidebeståndet, det, som just nu växer någon decimeter om dagen och snart kommer att vara en veritabel djungel, hördes en visselsignal.

Den betydde, att maten var klar och, att om jag ville ha, så fick jag snällt komma in.

Det ville jag.

Så då var glada leken, slut, slut, slut..

För den här gången.

Sippor och insekter

Det blev många bilder från resan till Hornborgasjön.

Jag tog en paus i rensandet och sorterandet och åkte med fotoväninnan till en närbelägen bäck.

Fågeltelet ersattes av ett makroobjektiv.

Min tanke var, att fotografera vitsippor vid vattenbrynet

men varken ljus eller växter ville som jag.

De flesta sipporna hade passerat sitt bäst före-datum.

Och ljuset vid vattnet passade mig inte.

Istället såg jag harsyrans blommor..

Och dess gäster.

Men när jag böjde mig ner såg jag  också något annat.

Pilledutter..

Något jag aldrig sett tidigare mer än i bloggarnas värld.

Jag tänkte försöka återge dem lika mystiskt suggestiva som jag sett dem här på sidan.

Det gick....så där.

Vilket i klartext betyder, att det inte alls gick!

 Attans vad svårt det var, att sätta skärpan där den skulle vara

och därmed gick det förstås inte alls att göra suggestiva bilder.

MEN

då dök räddningen upp i form av en liten insekt, som fångade mitt intresse.

 Inte helt lätt att få den heller skarp men desto roligare.

Sen gick tiden fort.

 Fråga mig inte vad det är för insekt, för det har jag ingen aning om.

Kanske kan någon sufflera?

Men detta är en tordyvel, enligt väninnan.

(Min egen kunskap om dessa små anonyma är lika begränsad, som min kunskap om fåglar var för alls inte så länge sedan...)

Tordyveln var en klumpig och bakvänd sort, som klättrade högt upp och sedan fäktade efter fotfäste.

Som inte fanns.

Och då ramlade den ner i backen.

Tur att den hade skyddsdräkt...

 När ögat börjat vänja sig vid makroseendet syntes insekter både här och där...

Ensamt och trasigt

Krokusarna på gårdsplanen verkar föra en borttynande tillvaro.

De blir färre och färre trots att de borde ha blivit fler och fler.

I år är det riktigt glest mellan dem.

Och de, som finns är alla mer eller mindre naggade i kanten.

Jag anar, att det är fasanerna, som provsmakat.

Helt OK, sa den lilla flugan.

Bättre än så, sa den större humlan.

Det är mycket lättare så här, att komma åt det gotta.

Och plötsligt önskade jag,

att det skulle varit ännu glesare mellan blommorna,

så jag hade fått med mer av humlan.