Skäralid

Några bilder från söndagens promenad vid Kopparhatten. 

En promenad,

som fick mina tankar att vandra,

 långt bort från det vackra men kärva och dramatiska landskap bilderna visar.

Till dramatik av annat slag

och till helt andra landskap.

Andras landskap såväl som mina inre.

.

Vykort från Norge

Norge.

Vårt grannland, som jag aldrig hade besökt.

Trodde mig veta, att det skulle vara vackert men blev ändå överväldigad.

Jag blev be(rg)tagen redan när jag satte fötterna på norsk mark första gången.

Vi hade sett berg på avstånd och kommit till Rondane.

Stannade för att rasta hunden och sträcka på de egna benen och för att fika.

Medan maken fixade maten, tog jag en promenad med hunden.

Vi gick upp för en höjd och runt om oss reste sig mäktiga svarta berg krönta med snökransar ur dimmolnen.

När molnen försvann stod vi i mitt på scenen omgivna av ett panoramalandskap, så hisnande att jag blev stående och inte kunde få nog.

Och det var bara början.

Mjukt skulpterade och gröna eller spetsiga och karga, ofta snötäckta reste sig bergen runt oss och bjöd på ständigt nya vyer efter hand som vi körde vidare.

Berg flankerade av djupa dalar och vatten.

Vatten, vatten och åter vatten.

Sjöar, älvar och så småningom fjordar kantade vår väg.

Vägarna var en upplevelse i sig.

Slingrande och vänligt gröna, där får med bjällrande klockor var det enda, som bröt tystnaden eller svindlande branta och kurviga med det forsande vattnet som ständigt ackompanjemang .

På vertikalen vattenfall, som  avlöste varandra.

(Vartenda ett skulle ha varit en sevärdhet i min del av Sverige.)

Men också mindre flöden av smältvatten, som mötte upp i de forsande vattenkaskaderna i dalsänkorna.

Lägg till svarta, blanka vatten (och gröna dito),

 som trollband mig på samma sätt som bergen.

Och så molnen.

Moln, som fick mig att känna det som om jag var ett med och hade kontakt med himlen.

Moln, som bäddade in landskapet i mjuk bomull och fick oss att undra hur det egentligen såg ut.

Men så lättade de på sitt täcke och lät oss på nytt falla för det, som uppenbarade sig.

Moln, som kompletterade bergen bildmässigt.

Ibland små lätta molntussar, som raskt ändrade karaktär till dramatiska svarta skyar.

(Att de också stundtals bjöd på skyfall och obefintlig sikt lämnar vi därhän.) 

Vår färd bjöd också på en resa årstidsmässigt genom vita vinterlandskap

via vårkänslor med smältande isar och snö i kombination med nyutslagna björkar

till grönskande sommarlandskap

och högsommarvärme vid atlantkusten.

Några korta satser om den lilla del av Norge vi såg men som fick mitt skånska hjärta att bulta.

Istället för att prata sönder upplevelsen, är här några löst hopfogade bilder, som varken gör anspråk på att göra landskapet rättvisa eller att dokumentera resan.

En sorts vykort, som jag inte brukar ägna mig åt att ta men som det var fullständigt omöjligt att  inte försöka sig på när tillfället gavs.

Bilder, som får mig att redan längta tillbaka.

Det är bara höst hos mig

Läser på era bloggar om snö och åtskilliga minusgrader.

Samtidigt läser jag i tidningen, att det fortfarande är sommar i Skåne.

Meterologiskt sett i alla fall.

Själv har jag vårkänslor.

Men det är ju höst.

Efter några regniga och mörka dagar skiner solen på nytt trots förutspått regnväder.

Vi åkte till bäcken för att fånga de höstfärger jag trodde jag missat.

Bokarna har fällt de flesta av sina blad.

Stammarna är silvriga men marken lyser av guld.

Lärkens barr har skiftat till gult men sitter kvar.

Bäcken.

Det blev en fin promenad och när vi på hemvägen passerade Vombfältet, var solen redan på väg ner.