Hornborgasjöns skrattmåsar

 Hornborgasjön i början av maj.

Vi befinner oss i skrattmåsarnas rike. Det är ingen tvekan om saken.

Här häckar tusentals skrattmåsar.

Ljudet av skriande måsar är öronbedövande och luftrummet fyllt av fladdrande vita vingar.

Både på marken och i vattnet bråkas det om utrymmet och herradömet.

Alla bilderna i inlägget är tagna i Måsgömslet och flera av dem med långa slutartider.

Fladdrande måsvingar inbjuder till det.

Jag vet, att många ställer sig helt oförstående till den sortens bilder.

Men när jag i efterhand tittar på bilderna, tycker jag att just de bilderna återger skeendet mycket mer verklighetstroget än de skarpa tagna med snabba tider.

Det är så här man upplever det på plats.

Det mänskliga ögat hinner inte registrera detaljerna i det som händer, utan intrycket är bara ett vitt fladdrande och kanske några röda gap och ben.

Men kameran kan frysa ögonblicket och då kan vi se det där vi annars missat.

Som hur en av måsarna i stridens hetta tar tag i motståndarens ben och håller fast det.

Det plaskas och skriks och under flera minuter utgör de en vit massa, där man inte kan avgöra vem som är vem.

En annan sekvens visar samma beteende.

Efter att ha försökt visa vem som är störst och starkast genom att hålla fast motståndarens vinge,

grabbar han tag i benet

och när rivalen till slut kommer på rätt köl och lyckas flyga upp,

hänger han med och fortsätter att bita sig fast.

Till slut kommer den fasthållne i alla fall loss.

Men allt är inte strid och bråk.

Det är maj och det uppvaktas och

när man väl lyckats besegra rivalen och vinna damens gillande

är det dags för belöningen.

På spetsen

Tisdag.

En stor gul sol lyste.

Åtminstone i tidningens väderprognos.

Vi planerade in en tur till sydkusten för att fotografera fåglar.

Men vi vaknade till en dag lika gråmulen som alla andra varit.

Nåja, vi for iväg.

Vid havet var fåglarna lika frånvarande som solen.

Vi följde kustlinjen men det var både ogästvänligt och fågelbefriat överallt.

Till slut hamnade vi längst ut på spetsen i Falsterbo.

Nästan i alla fall, för vi avstod från Måkläppen och följde istället strandremsan strax innanför.

Vi hittade en vindskyddad grop, där vi slog oss ner för att inta vår medhavda matsäck.

Strax utanför låg en skrattmås och trampade vatten.

Då och då gjorde den ett snabbt uppflog och dök ner i vattnet.

Det blev, som det brukar.

En smörgåstugga och fem minuters försök att fånga måsen i rätt position.

Vilket också blev som det brukar.

En bild i någorlunda pose och fem med endast stjärt och vingspetsar  ovanför vattenytan.

Fotoväninnan med nyinköpta kameran, med 10 bilder/sekund fixade det galant, medan jag med mina 6b/s fick kämpa som en tok för att hitta rätt.

Efter en stund övergick jag istället till att leka med långa slutartider.

En konst, som jag inte alls behärskar.

Men en lek, som alltid lockar mig att försöka.

Lite roar ett barn, brukar man säga.

Detsamma gäller betydligt äldre damer.

Och en mås räcker långt.

När jag kom hem fortsatte leken

i barnslig förtjusning över alla möjligheter, som öppnat upp sig när jag började titta och

rafsa runt i verktygslådorna i de program, som jag ändå haft på datorn ett bra tag.