Midsommarvaka

Det passade osedvanligt bra för sonen med familj, att tillbringa midsommarafton hos oss det här året.

Bara ett hundratal meter hemifrån går svärdotterns hästar.

I pauserna mellan sill och jordgubbar kollades mobilen och via webkamera kunde vi följa hennes högdräktiga sto.

Hon förutsade, att nedkomsten var nära förestående och hon kan sina saker.

Bilden ovan, som fanns med i förra inlägget går händelserna i förväg, så låt oss gå tillbaka i tiden.

Efter kaffet promenerade vi bort till stallet.

Stoet var lugnt och efter några timmar gick vi hem igen.

Svärdottern åkte hem med sin familj och fortsatte vakandet hemifrån och jag väntade hemma.

Det dröjde inte lång stund innan mobilen larmade: Det är dags.

Jag hoppade i varmare kläder och gick dit.

Bra för att se en mörk skugga i halmen intill stoet.....

Jag kom för sent!

Men istället fick jag följa fölets vinglande första försök att resa sig på de rangliga benen.

och hennes sökande efter mat.

Det var tämligen skumt (=mörkt) trots en strålkastare i taket.

ISOt drogs upp till 25 000, bländaren var maximalt öppen men slutartiderna ändå evighetslånga och autofokus fungerade inte.

Bilderna blev därefter.

Några hyfsade men de flesta oskarpa.

Men många av dem med en känsla, som speglar det fantastiska som utspelades.

Här är en salig blandning av dem.

Framåt småtimmarna var eftervärkarna över och moderkakan släppt.

Stoet togs om hand och torkades, varpå alla inblandade fick vila ut.

Midsommardagen bjöd på någorlunda fint väder och därmed kunde mamma och barn släppas ut i hagen till resten av flocken.

De andra hästarna kom nyfiket framrusande men Mamma Sto tog sin telning och travade iväg.

Inom några minuter rådde åter Lugn i hagen.

Jag är mäkta imponerad.

Från nyfödd och fullständigt hjälplös till en individ, som inom mindre än ett dygn kan galoppera iväg med sin mamma och smälta in i  flocken.

Jag gillar hästar.....

Och jag gillar associationen till de vilda djuren.

Midsommarafton

Vi håller inte så hårt på traditioner och tillhör heller inte heller de festgladas skara, så vi brukar tillbringa midsommarhelgen hemma på egen hand.

Vi äter förvisso några sillarumpor med nypotatis, tar en snaps och avslutar med jordgubbar.

I år blev det lite annorlunda.

Vi fick sällskap av äldste sonen med familj, vilket förstås alltid är trevligt.

Då är dansen är nästan obligatorisk, om än inte av det traditionella slaget.

Jordgubbarna smakade inte mycket och det var ovanligt kyligt.

Framför allt avslutades kvällen på ett för mig helt nytt sätt....

Skärfläcka vs gravand

Jag har tidigare visat bilder av skärfläckorna och deras avvisande av andra fåglar i ungarnas närhet.

Här är en bildsvit, där ett skärfläckspar gemensamt tvingar bort en gravand.

Två skärfläckor vadade omkring i det grunda vattnet. 

En bit bort syntes en ensam gravand röra sig framåt.

Plötsligt närmar sig båda skärfläckorna anden, vars kroppsspråk antyder, att den anar vad den har att vänta.

Han försöker ta sig därifrån men hinner inte långt innan en av dem gör ett utfall.

Gravanden vänder sig om och svarar upp mot dem.

För ett ögonblick backar skärfläckorna

och kombattanterna tittar på varandra.

Men snabbt är de efter gravanden igen.

Han duckar

och försöker undkomma attackerna.

Men skärfläckorna följer efter

och tvingar honom, att vända.

Den stackars gravanden är hårt trängd mellan skärfläckorna och kommer varken fram eller tillbaka

och nu ser jag den ensamma ungen, som står en bit fram.

Anden försöker förgäves undfly uppvaktningen.

Tillsammans vallar sedan skärfläckorna gravanden förbi  ungen men det tycks inte gå fort nog.

När de passerat ungen släpper de slutligen bevakningen

och gravanden kan komma undan.

Vem som var mest skärrad vet jag inte men alla inblandade verkade nöjda med utgången.

Brudnäbben

Efter de senaste dagarnas tunga inlägg och upplevelser kommer här några idylliska men äkta bilder.

Det var kombinerat bröllop och barndop i kyrkan på andra sidan bygatan.

Närmre kan det inte bli.

Inte heller släktmässigt.

Äldste sonen gifte sig med sin älskade och deras son, mitt yngsta barnbarn, skulle döpas.

Kameran gick förstås varm.

Eftersom det fanns en vidtalad fotograf på plats, som skulle dokumentera dagen,  kunde jag fokusera på det jag själv ville ha som minnesbilder.

Och ta ut svängarna som jag ville.

Det blev många bilder på dagens lilla brudnäbb och tillika storasyster till dopbarnet.

Så med henne som gemensam nämnare är här några foton ur familjealbumet.

Så fick vi lära oss, att titta på fotografen och säga KACKERLACKA!

Höjdarklipp