Midsommarvaka

Det passade osedvanligt bra för sonen med familj, att tillbringa midsommarafton hos oss det här året.

Bara ett hundratal meter hemifrån går svärdotterns hästar.

I pauserna mellan sill och jordgubbar kollades mobilen och via webkamera kunde vi följa hennes högdräktiga sto.

Hon förutsade, att nedkomsten var nära förestående och hon kan sina saker.

Bilden ovan, som fanns med i förra inlägget går händelserna i förväg, så låt oss gå tillbaka i tiden.

Efter kaffet promenerade vi bort till stallet.

Stoet var lugnt och efter några timmar gick vi hem igen.

Svärdottern åkte hem med sin familj och fortsatte vakandet hemifrån och jag väntade hemma.

Det dröjde inte lång stund innan mobilen larmade: Det är dags.

Jag hoppade i varmare kläder och gick dit.

Bra för att se en mörk skugga i halmen intill stoet.....

Jag kom för sent!

Men istället fick jag följa fölets vinglande första försök att resa sig på de rangliga benen.

och hennes sökande efter mat.

Det var tämligen skumt (=mörkt) trots en strålkastare i taket.

ISOt drogs upp till 25 000, bländaren var maximalt öppen men slutartiderna ändå evighetslånga och autofokus fungerade inte.

Bilderna blev därefter.

Några hyfsade men de flesta oskarpa.

Men många av dem med en känsla, som speglar det fantastiska som utspelades.

Här är en salig blandning av dem.

Framåt småtimmarna var eftervärkarna över och moderkakan släppt.

Stoet togs om hand och torkades, varpå alla inblandade fick vila ut.

Midsommardagen bjöd på någorlunda fint väder och därmed kunde mamma och barn släppas ut i hagen till resten av flocken.

De andra hästarna kom nyfiket framrusande men Mamma Sto tog sin telning och travade iväg.

Inom några minuter rådde åter Lugn i hagen.

Jag är mäkta imponerad.

Från nyfödd och fullständigt hjälplös till en individ, som inom mindre än ett dygn kan galoppera iväg med sin mamma och smälta in i  flocken.

Jag gillar hästar.....

Och jag gillar associationen till de vilda djuren.

Hundskall och hårsvall

I går besökte jag Kennelklubbens stora årliga utställning i Malmö.

Egentligen tycker jag inte, att stora jippon som detta alls är min grej men om det handlar om något jag gillar, så är det helt OK.

Då blir det plötsligt roligt, att trängas och att träffa nya och gamla bekanta.

Trots att jag inte är heller någon utställningsfantast, så har jag deltagit i en hel del arrangemang genom åren. Både som utställare, funktionär och besökare. 

Då var jag en aktiv hundmänniska men det är många år sedan jag la ner både utställande och organiserad träning.

Skogsträningen med hunden har  fått ge plats åt fågelexkursioner och de hundpromenader vi tar, gör vi på egen hand.

 Nu blev jag sugen på att känna doften av hundvärlden.

Träffa hundmänniskor, prata hund och bara titta.

Och fotografera förstås.

Både hundar och människor.

Vackra hundar och stylade människor.

Det var glitter och glamour och gyllene skor.

Dråpliga scener, varav en del inte lämpar sig att publicera.

Ömma scener.

Det kammades och borstades, putsades och fejades.

Det hurrades och hejades. 

Det ställdes och rättades.

Det undersöktes, trycktes och klämdes.

En del trivdes säkert, andra kanske skämdes...

Det väntades

och väntades.

Men mest av allt sprangs det.

Det var lek och allvar.

Mina bilder blev både en lekfull blandning och en kärleksfull hyllning till hundarna.

Det blev mycket päls men det var å andra sidan oväntat lite skällande.