3 möten 3 bildskapare 5 porträtt

Nyss skrev jag ett inlägg om porträtt och i en kommentar uttryckte jag min önskan om att utveckla detta för egen del.

Om jag söker på porträtt i mina, arkiv hittar jag förutom en del självporträtt nästan bara fågelporträtt.

Min närmaste omgivning är inte överdrivet intresserad av mitt fotograferande och vill framför allt inte  bli avporträtterade. Detta påverkar givetvis mitt förhållande till människor jag möter och som jag skulle vilja fotogafera.

Några få porträtt finns dock.

Som detta av Terje Hellesö.

Taget en ödesdiger kväll i augusti 2011.

Vi befann oss på Christinehof, där Terje skulle hålla en workshop, som jag tänkt delta i.

I sista stund fick jag kalla fötter och hoppade av.

Trodde inte, att jag kunde tillräckligt mycket.

Istället deltog jag i en soppkväll med bildvisning av Terje och tänkte återkomma framåt hösten.

Jag tog mig samman och frågade om jag fick ta några bilder.

Tänkte mig en rubrik i stil med 'Sanningens ögonblick' utan att inse, att denna dag var den, som  för alltid skulle ändra Terjes liv och andra människors syn på honom.

Jag hade länge beundrat hans bilder, som jag tyckte var 'osannolikt' bra.

Jag tillhörde dem, som hejade och troligen bidrog till att han gick de där stegen för långt.

I efterhand undrar jag, om han just där och då anade, att avslöjandet var nära förestående.

Det avgörande blogginlägg, som öppet ifrågasatte Terjes lodjursprojekt publicerades samma dag och inom kort skulle bomben brisera.

Ovetande om detta åkte jag hem och redan på hemvägen ångrade jag mitt beslut.

Det alternativ vi pratade om blev aldrig av.

Och jag ångrar mig ännu.

Ser fortfarande Terjes bilder som en inspirationskälla.

Förutom hans kvaliteter som nyskapande och skicklig fotograf, vittnar många om hans skicklighet som lärare och inspiratör.

(Bilden är tagen från ett blogginlägg på min nu insomnade trädgårdsblogg.)

......

Näste man är en bildkonstnär av mer klassiskt snitt.

Lars Jonsson, ornitolog och konstnär och ibland jämförd med Bruno Liljefors.

I både akvarell, olja och grafik skapar han framför allt fågelbilder, som får mig att rysa av välbehag.

Han förmår att göra ett porträtt av den aktuella arten men samtidigt förmedla en stark känsla av närvaro.
Av det skimrande ljuset och fåglarnas personlighet.

Hans skicklighet och känsla för och kunskap om fåglarna är odiskutabel.

(En kort smakprov av en film om honom av Anders Hanser.)

Som målare kan han (kanske) kosta på sig, att avstå från att avbilda det där fula eller 'spetsa' ljuset på ett sätt som fotografen har svårt för.

Nu tror jag mig veta, att Lars fotograferar också och det skulle vara väldigt roligt, att ta del av hans foton.

Jag mötte honom i fjor på den gamla prästgården i Vamlingbo på Gotland, där har ett eget galleri.

.....

Den siste personen, är en ung fotograf vid namn Sander Broström.

Jag hittade honom, sedan han vunnit en ungdomstävling och uppmärksammats internationellt.

Hans bilder var tekniskt bra men framför allt hade de en känsla, som tilltalade mig och jag blev nyfiken och följde hans väg.

Något senare blev han som 15-åring den yngste någonsin invald i både Photonatura och Naturfotograferna.

Möjligen tycker han, att det är tröttsamt, att ständigt bli påmind om sin ålder men det är svårt att bortse från den och det lär ju vara ett övergående problem.

Bilderna är tagna, när jag besökte ett litet galleri i Lund i höstas, där han ställde ut.

Han visade sig vara lika ödmjukt lågmäld som sina bilder.

Bilder, som ursprungligen ofta hade fåglar i fokus men som mer och mer har utvecklats till att avbilda det landskap vi lever i.

Ett landskap, som har tydliga avtryck av vår mänskliga närvaro.

Utan pekpinnar visar han upp sina eftertänksamma bilder och det är upp till var och en att tolka dem.

Utan att lägga någon press på hans fortfarande unga axlar hoppas jag, att vi får se mycket av honom framöver.

Porträtt i Hilleröd

Igår tog jag en paus från bilderna från Norge och åkte till Danmark, som i motsats till Norge känns som hemma.

Vi hade ärende till Hilleröd

och tänkte kombinera det med ett besök på Frederiksborgs slott.

Dit åker vi regelbundet för att beundra och njuta av den fina rekonstruerade barockträdgården och strosa omkring i parken.

(Bilden ovan är från ett tidigare besök.)

Men själva slottet, som är det största renässansslottet i Skandinavien är i sig värt ett besök.

Får dock erkänna, att jag nog bara varit inne i slottet en gång tidigare.

I våras berättade Gun-Inger på sin blogg om en sevärd porträttutställning där som frestade, så nu prioriterade vi den efter en kort promenad i parken och trädgården.

Jag började med att fotografera turister på borggården

och fortsatte med besökarna inne på utställningen.

Det blev förstås också en del bilder på de utställda porträtten.

Porträtt, som gav både mersmak och inspiration.

 Förutom nordiska bidrag var kinesiska, vitryska, kazakstanska, ryska och ukrainska porträttkonstnärer inbjudna att delta, representerande olika konstformer.

De senare visade prov på såväl traditionellt måleri som mera moderna och västerländskt inspirerade verk.

Bilden nedan, som är en kombination av två verk i form av en spegling av en målning i en annan, får representera detta.

Istället för rena avbildningar av de utställda verken valde jag, att använda de motiv 'hängningen' gav upphov till 

i form av kombinationer med lokalen, speglingar av andra verk

 och besökare.

Det blev förstås en selfie också.

Ett bidrag till temat 'Konsten att spegla sig i andras konst....'

Själva slottet hann vi inte med denna gång men i motsats till Norge har jag goda förhoppningar om att återvända.

Den aktuella utställningen visas dock tyvärr bara juli ut.

Avslutar med en spegelbild av ett av tornen i en vallgrav. 

En sorts selfiesar i en annan sorts konst

Tidigare i somras åkte vi till Gunillaberg i Småland.

Dit åkte vi, som de trädgårdsnördar vi är, för att njuta av anläggningen, som den danske blomsterkreatören Tage Andersen skapat där.

 I huvudbyggnaden var ett helt rum fyllt av stora verk av Ellen Norman Lindhardt. Tavlor som är gjorda i en collageteknik, som kallas decoupage.

Tekniken består, om jag förstod det rätt, i att hon klippt delar ur tidningar och med hjälp av scanner satt ihop delarna till spännande bilder med många små symboliska pusselbitar. Jag tog några bilder och när jag såg min spegelbild i tavlorna väcktes genast tanken på att utnyttja den.

Bilderna blev istället för avbildningar ett slags selfies, där jag hamnat och tassade runt i  hennes spännande värld.

Jag lyckades till och med att lura in min ovillige (men ovetande)  make ...

Tyvärr blev detta en av de sista bilderna från Gunillaberg den här gången.

Den uppmärksamme kanske se, att mina glasögon i fotoögonblicket kasade ner i nacken, för att falla i golvet bakom mig. Och gå i kras. Vi försökte tejpa ihop dem men det var svårt att se tillräckligt bra för att kunna fotografera något mer.