Vårsmärta

Vår.

Ett ord fyllt av vibbar.

Ljuvliga vår...

En tid av förväntan och glädje.

För en del.

Lika laddad med förhoppningar om allt som komma skall som julen är.

Den ena förväntas medföra värme, gemenskap, umgänge och glädje.

Den andra har motsvarande last av krav på förtjusande körsbärsrosa drömmar.

Förälskelse, nyföddhet och allmän hoppfullhet.

Men ibland.

För somliga.

Innebär varken jul eller vår någon glädje.

Båda är alltför laddade med det, som inte känns om menat för just mig.

Just där och då.　

För mina vårar har de senaste åren varit mer fyllda av farhågor av allt,

som alls inte är så ljuvt än av det förväntansfulla.

Våren har hånskrattat åt mig.

Gjort fula miner.

Men bara varit mörk och hotfull.

Jag åkte till bäcken för att fotografera sipporna men såg bara det svarta vattnet

och dess lika svarta inneboende väsen.

Sipporna drog sig undan och vände mig ryggen.

Färgerna var allt annat än ljusa och lätta.

Hemma i trädgården kändes snöklockornas nickande mer som larmklockor,

som signalerade fara än som löfte om bättre tider.

Så gick ett år och en ny Vår väntade.

Fortfarande fanns det något mellan mig och Våren.

Färgerna fanns där men orena.

Men så ljusnade det.

Långsamt.

Det fanns fortfarande någon hotfullt i bakgrunden men det skönjdes hopp om något annat.

Svalörten viftade frenetiskt till mig att komma med.

Att delta i den stora vårfesten.

Och så småningom lyste de i all sin gula, glada prakt.

Jag insåg, att sipporna inte alls vänt mig ryggen.

De vände sig mot ljuset och de lockade mig att göra detsamma.

Och jag blev bländad.

Det glittrade och skimrade överallt.

DET VAR VÅR!

Också i min förtvinade själ.

Och i de mörkaste vrårna kunde jag plötsligt urskilja små rara vårtecken.

Jag satte mig ner och njöt.

Tog ett djupt andetag.

Kände mig pånyttfödd.

Finns det något ljuvligare än känslan av att sitta i våt mossa och sniffa på dofter,

lyssna på fågelsången och bara njuta av livet?

Hej, jag heter Eva.....

Detta är första inlägget på en sedan länge planerad blogg här på fotosidan.

Ännu en blogg? Behöver världen eller ens fotosidan en blogg till?

Knappast.

Men jag tror, att jag kan ha glädje av den.

Så rent egoistiskt kastar jag mig ut och tar plats.

Jag fotograferar mer än vad jag hinner konsumera och vill gärna dela med mig.

Och ha synpunkter.

För mig är bild kommunikation.

Och eftersom ingen jag känner är speciellt intresserad av mina alster,

sitter jag i min kammare och tittar på mina egna bilder.

Hur kul är det? I längden.

Lite som att hela tiden prata med sig själv.

Visserligen sägs det, att man får bra svar men det betvivlar jag.

Jag får bara de svar jag redan kan förutse. Svar, som bekräftar det jag redan tycker:

'Rätt bra bild' eller 'Urusel'.

Föga utvecklande eller stimulerande.

Så, här är min nya blogg, som förhoppningsvis ska leda till många nya samtal.

Och som sig bör i ett samtal, börjar jag med att presentera mig.

Jag heter alltså Eva.

Jag har lagt ut en del bilder här på sidan men i övrigt varit ganska anonym.

Jag fotograferar en hel del. Ibland kanske mer kvantitet än kvalitet. Men det är ju så kul! Ofta blir det snapshots, eftersom tiden inte räcker till för något annat. Snabba bilder, som ett slags utkast till de bilder jag skulle vilja ta...

Sedan en tid har det blivit väldigt mycket fåglar.

Bilder som är av ett helt annat slag än vad jag brukat ta. Men det lär jag återkomma till.

Jag gillar bild som uttrycksmedel. Och jag gillar att leka med kameran och försöka hitta nya sätt att uttrycka mig.

Ni kan alltså förvänta er en hel del fåglar här framöver.

Men i övrigt är bloggen ett oskrivet blad.

En sort klotterbok, där jag kommer att testa olika saker.

Jag tror, att jag har en lite egen stil men den får sig nya törnar mest hela tiden.

Vill så gärna testa nya saker. Lära mig nya språk. Leka. Utvecklas.

Vid ett tillfälle la jag ut några självporträtt till beskådande i ett fotosammanhang.

Någon tolkade bilderna i olika litterära genrer: Poesi, drama, saga, dokumentär osv.

(Själv tyckte jag då, att mitt fotospråk mest bestod av poesi och mindre (mycket mindre) dokumentär.)

Med utgångspunkt i detta resonemang plockade jag fram de gamla självporträtten och la till några nyare, eftersom de kanske visar något av vem jag är som fotograf.

　När jag kommit så här långt kände jag, att någon knackade mig på axeln. Det var Jante. På ren och skär malmöitiska väste han: Ah du, hur f-n ser du ut? Skäms du inte över att lägga ut så kassa bilder. Och fula! Och att vika ut dig på det här viset. Fy f-n.

Så jag la ner projektet och tanken på den nya bloggen. I flera månader.

Men så d-ar! Då tog det fyr i tanten.

Har jag uppgraderat mitt medlemskap för att kunna blogga och kan jag ta utrymmet i cyberrymden med mina bilder, så kan jag ta plats i bloggvärlden.

Och kan jag lämna ut mig genom att presentera mina foton i stort, så kan jag lika gärna börja med några s.k. självporträtt. För alla mina foton speglar mig, min syn på det jag fotograferar och min sinnesstämning. Alla foton är ett slags självporträtt.

Med detta lämnar jag avdelningen för självporträtt.

 PS. Fotona ovan togs nästan alla i avsikt att testa något. 

En ny kamera, ett nytt objektiv eller ny idé och alls inte för att ta ett eg. självporträtt. Trots det berättar de naturligtvis en historia. En historia om en personlig resa såväl som om en fotografisk utveckling. Vad kameran kommer att registrera framöver återstår att se.

Jag hoppas, att ni vill hänga med på min fotoresa. I både då-, nu- och framtid.