Häger i skymningen

Steget mellan Gryning och Skymning är inte långt.

Åtminstone inte i min begreppsvärld.

(Det, som däremellan fastnar på min sensor är dessutom oftast ointressant.)

Steget mellan dag och kväll är ännu kortare.

Här är det en häger, som stod och drömde strax före skymningen.

Solen stod tämligen lågt och en knippe solstrålar nådde precis fram mellan träden och träffade hägern.

Så sträckte han (?) lite på sig och tog några steg.

(Blev samtidigt troligen medveten om att jag fanns där.)

Solen fortsatte sin gång men ännu en kort stund lät den sina strålar omfamna hägern, som sjönk ihop på nytt.

Inom några korta minuter försvann solen helt bakom trädtopparna och mörkret sänkte sig.

Hägern hamnade i skuggan och inom några sekunder lyfte den och försvann upp i trädkronorna.

.

Gryning vid sjön

Det var ett tag sedan jag skrev något här.

Ännu längre sedan jag satt vid sjön.

Ni, som läst min blogg, har sett bilder därifrån tidigare.

Bilder på bland annat fisknät och måsar i gryningen.

Nu åkte vi dit i arla morgonstund.

Det var fortfarande halvskumt när vi kom fram.

Några skarvar flög iväg, när vi tog oss fram i mörkret men i övrigt kunde vi inte se några fåglar.

Att det fanns gäss kunde vi i alla fall inte missa.

Jag försökte rikta kameran ut mot ljudet men inga gäss syntes.

Snart kom måsarna och slog sig ner på näten.

I skydd av mörkret och dimmorna kom också någon annan och slog...

Tofsviporna dök upp ur dimman

och svepte runt

innan de

landade längst in i viken.

Gässen kom glidande.

Och så till synes utan anledning lyfte de

och for i väg i sitt eviga skrockande.

Viporna fortsatte med sina utflykter.

De kom och flög.

Kom och flög.

De vilade en stund i solljuset,

som nu nått ända in i viken, innan de drog iväg igen.

Så bröt solen genom, dimmorna lättade och magin bröts.

Vi satt kvar en stund och intog vår medhavda matsäck, innan vi åkte vidare.