Att träna skalor

Nu djäklar går inga bilder säkra i mitt arkiv.

 I min iver, att försöka åstadkomma något av det jag aldrig kom nära av i min ungdom, nämligen mörkrumsarbete, leker livet i mitt digitala mörkrum.

Alf konstaterade i sin blogg idag, att en tolvåring kunde tillägna sig konsten att åstadkomma en bra bildbehandling på några kvällar.

Må så vara.

Det kommer nog, att ta betydligt längre tid för en nästan fem gånger så gammal tant utan vare sig någon vidare datakunskap eller tekniskt sinne.

Men man är aldrig för gammal för att lära, så nu övar jag skalor för glatta livet

och leker som ett barn på Tivoli.

Blev resultatet falskt eller bara avslaget?

(Bild från Köpenhamn i december.)

Om ni bara visste hur många varianter på det temat jag spottat ut skulle ni storkna...

PS. Så får ni ännu en av versionerna ändå.

Det var Lars Olovs kommentar om att bilden inte var upprätad, som fick mig att efter frukosten kasta mig över bilderna.

Jag hade ju rätat upp den efter de vertikala linjerna i centrum av bilden.

Mer kunde jag väl inte göra?

Eller?

Nä, det kunde jag inte. Men nu kan jag!

För medan jag intog min frukost funderade jag över, om det kunde finnas någon upprätningsfunktion i mitt program.

Det fanns det!

I min iver fick jag tag på en lätt tonad variant av bilden överst,

så nu frågar jag dessutom vad ni säger om dylikt.

Mjukt och vackert eller bara effektsökeri?

Det senare är mitt eget omdöme om den nedersta versionen.

Kanske också lite lätt passé.

Men vansinnigt roligt, att hitta hur man gör.

Som ni kanske förstår känner jag mig som ett barn, som nyss fått  ett  helt nytt ritblock och en ask med kritor.

Det var det bästa jag visste när jag var liten.