Hundskall och hårsvall

I går besökte jag Kennelklubbens stora årliga utställning i Malmö.

Egentligen tycker jag inte, att stora jippon som detta alls är min grej men om det handlar om något jag gillar, så är det helt OK.

Då blir det plötsligt roligt, att trängas och att träffa nya och gamla bekanta.

Trots att jag inte är heller någon utställningsfantast, så har jag deltagit i en hel del arrangemang genom åren. Både som utställare, funktionär och besökare. 

Då var jag en aktiv hundmänniska men det är många år sedan jag la ner både utställande och organiserad träning.

Skogsträningen med hunden har  fått ge plats åt fågelexkursioner och de hundpromenader vi tar, gör vi på egen hand.

 Nu blev jag sugen på att känna doften av hundvärlden.

Träffa hundmänniskor, prata hund och bara titta.

Och fotografera förstås.

Både hundar och människor.

Vackra hundar och stylade människor.

Det var glitter och glamour och gyllene skor.

Dråpliga scener, varav en del inte lämpar sig att publicera.

Ömma scener.

Det kammades och borstades, putsades och fejades.

Det hurrades och hejades. 

Det ställdes och rättades.

Det undersöktes, trycktes och klämdes.

En del trivdes säkert, andra kanske skämdes...

Det väntades

och väntades.

Men mest av allt sprangs det.

Det var lek och allvar.

Mina bilder blev både en lekfull blandning och en kärleksfull hyllning till hundarna.

Det blev mycket päls men det var å andra sidan oväntat lite skällande.

Gärdsmygen

Jag är en inbiten trädgårdsmänniska, vars liv sedan årtionden har styrts av årstidernas växlingar och vädrets förutsättningar.

Lite som en lantbrukare.

Vårens inspark, dvs den första stora arbetsinsatsen efter vintervilan brukar vara, när vi röjer upp i ett stort parti med jätteparkslide.

För den som inte vet, är det en perenn ört, som växer upp på våren, blommar och vissnar på hösten. Den växer snabbt upp när värmen kommer. Under gynnsamma förhållanden kan den i maj växa flera decimeter per dygn. Sedan blir den 4 - 5 meter hög (på en säsong alltså) och bildar en exotisk djungelliknande liten 'skog'. Vi brukar låta de grova stjälkarna stå kvar under vintern som skydd åt djuren men när våren kommer, slår vi ner stabbarna (som är grova som bambukäppar) och eldar upp dem.

(Gammal bild från mitt arkiv. )   

I fjor hade vi precis börjat lägga upp de första avhuggna käpparna på en botten av ris, när jag hörde en fin sångslinga i min närhet. Jag lokaliserade källan och såg en pytteliten fågel på en 'stjälk'.

Det var en gärdsmyg!

Jag hade många gånger tidigare tyckt mig se väldigt små fåglar uppe i de höga kronorna men inte vetat vad det var. Nu hade jag för inte så länge sedan råkat fotografera en för mig obekant liten fågel i skogen och identifierat den som en gärdsmyg. Då var det en helt ny bekantskap för mig! Men nu blev  den därmed lätt att känna igen, där den satt i sin litenhet med den höga stjärtföringen.

Wow, tänkte jag.  Att en så liten fågel kan ha en så stor röst.

Fågeln flög iväg och jag hämtade, för säkerhets skull, kameran.

Jag fortsatte mitt arbete och fågeln kom tillbaka och satte sig rakt framför mig i rishögen och sjöng. Tyvärr delvis dold av riset. Sedan flög den vidare till en rotvälta en bit bort.

Hösten dessförinnan hade drabbat vår trädgård hårt med kullblåsta träd och rotvältor, varav flera ännu inte hade städats bort. Nu höll maken på att såga upp precis den, som smygen satte sig i.

Stopp, stopp, stopp!

Låt vältan vara och riset ligga kvar!

Jag gick in och började läsa på om gärdsmygen, som jag inte kände till mer än till utseendet.

Läste, att de gärna ville bygga sitt bo i rotvältor eller rishögar nära vatten.

Vidare lärde jag mig, att hanen ofta bygger flera bon, som han sedan förevisar sin hona, som får välja vilket som ska användas.

Självklart kunde vi inte fortsätta att bygga på och elda upp rishögen utan resten av materialet fick helt enkelt köras till återvinningen och den hög, som vi redan lagt fick vara kvar.

Rotvältan likaså.

Trädgårdspartiet, som jag pratar om har en damm och det fanns fortfarande ännu en rejäl rotvälta en bit bort vid dammkanten.

Något senare befann jag mig ute på den lilla ö, som finns i dammen.

I ögonvrån såg jag något röra sig vid nämnda rotvälta.

Kunde det månne vara smygen, som höll till i vältan?

Jag hämtade kameran, slog mig ner och kunde se hur den hoppade omkring i vattenkanten, varpå den försvann.

Det blev en del stunder vid dammen....

För säkerhets skull kamoflerad. Så väl, att inte ens familjen, som passerade såg mig, när de letade efter den försvunna arbetskraften.

Smygen hördes sjunga på olika ställen i min närhet men hela tiden återkom den till rotvältan en stund då och då. Till slut såg jag den försvinna in i en hålighet under vältan. Den återvände, hämtade bomaterial och försvann på nytt.

Veckorna gick och jag lät fåglarna sköta sin familjebildning i fred.

Framåt sommaren såg jag på nytt en smyg i samma område.

Och så småningom några ungfåglar på ett helt annat ställe i trädgården, där jag också tidigare sett en sjungande fågel.

Kanske fanns det flera par?

Nu undrar jag förstås om de ska bygga hos oss i år också.

Jag har hört men ännu inte sett dem.

Pulkens tranor

Vi hade planerat att åka till Hornborgasjön och titta på (läs fotografera) tranor men insåg, att vädret nog inte skulle bli det bästa (ur fotosynpunkt).
Raskt ändrade vi våra planer och for istället till Pulken, som ligger betydligt närmre.

Vädret var lovande när vi åkte hemifrån men under resans gång tätnade molnen och det blev alltmer grått och tjockt.

Jag hade hoppats på fina fotomöjligheter men bilderna blev lika grå som vädret och det, som jag speciellt uppskattar med Pulken (fotomässigt) nämligen bakgrunden, framträdde inte alls.

Korta stunder bröt solen genom diset men mest var det bara grått.

Istället för att grina illa över bilder, som inte blev som jag tänkt mig, blir det ett reportage från Pulken, som passar bättre till de bilder jag fick.

Pulken ligger strax sydväst om Åhus i nordöstra Skåne.

För ca 10 år sedan började man på försök utfodra de tranor, som årligen mellanlandade på de nysådda fälten i trakten och till lantbrukarnas irritation åt upp sådden.

Det ledde till ett samarbete mellan myndigheter, lantbrukare och ideella organisationer.

Idag utfodras tranorna 2- 3 gånger dagligen och det sprids ca ett halv ton korn (ibland vete) åt gången. (I fjor spreds 27 ton korn.)

Pengarna kommer dels från Naturvårdsverkets viltskadefond och dels från lantbrukarnas egna organisationer och en lantbrukare i trakten står för serveringen.

Utfordringen har betytt, att inga skador på sådden rapporterats de senaste åren men

det har också inneburit, att allt fler tranor nu stannar till och att fler besökare kommer för att titta på dem.

Under ca 4 veckor kan man dagtid beundra tranorna, som då och då gör korta ansatser till dans.

Men mest äter och vilar de.

På kvällarna flyger de ut till de våtmarker, som finns i närheten, där de tillbringar nätterna.

Ett fågeltorn och ett litet utemuseum har byggts och en parkeringsplats har anlagts.

Det finns också en webkamera, som visar vad som händer, även om man inte är på plats.( http://www.webbkameror.se/djurkameror/kristianstad/index.php  )

Under 'högsäsong' finns representanter för Nordöstra Skånes Fågelklubb och/eller  Naturrum Vattenriket på plats, som frikostigt delar med sig av sin kunskap om tranorna (och de andra fåglarna) och dessutom har med tubkikare, som man kan titta i.

Var tredje kväll räknas fåglarna av medlemmar i fågelklubben.

Det är två personer, som räknar och deras skattning brukar vara närmast identisk, vilket borgar för att antalet stämmer.

Som mest har det funnits nära 7000 tranor på plats samtidigt.

Vid mitt besök uppskattades antalet till runt 2000 men några kvällar tidigare hade man räknat nästan 6000.

I allmänhet stannar tranorna 3 dygn men det är beroende av väderleksförhållandena.

En del av tranorna fortsätter säkert norrut via Hornborgasjön men många drar möjligen österut.

Men området besöks också av andra fågelarter.

Vid mitt besök såg jag bland annat jag gravänder, gräsänder, bläsgäss, starar, tofsvipor, svanar  och en stjärtand.

En bit därifrån stod några storkar på ett fält och någon individ syntes flyga över området.

Ofta ser man rovfåglar som glador och havsörn dra förbi.

Nu hoppas jag, att en del tranor ska finnas kvar ännu några veckor (till efter påsk) och att vädrets makter då också ska stå mig bi.

Då blir det ett nytt besök en riktigt tidig morgon.

Blir det bilder då, som jag är nöjd med får ni se.

Annars får ni, som jag, kolla på de gamla.

Här är ett gammalt inlägg med bilder från  Pulken.

I stort sett samma motiv men vilken skillnad ljuset gör.

Gråhakeflyt med lyckligt slut

 När jag nyss (ännu en gång) uttryckte mitt missnöje  över bristfällig skärpa, dök detta inlägg om Gråhakedopping upp i mitt minne.

Förberett sedan länge men aldrig publicerat. Nu lätt bearbetat.

Då kallade jag det 'Fritt flyt', vilket syftade både på underlaget som jag låg på (i) men också på bildesultatet, som jag tyckte var lika flytande.

Flödande vackert som en målning men i mina ögon ändå misslyckat av samma skäl som det brukar.

Obefintlig skärpa på gråhakedoppingen.

De första bilderna, som gav namnet på inlägget, är tagna för några år sedan, när jag såg  min första gråhakedopping.

Då var jag redan förälskad i dess släkting skäggdoppingen men av dess släktingar hade jag ingen som helst erfarenhet.

När jag så fick syn på en gråhake i en damm inte så långt hemifrån var lyckan stor.

Jag smög mig fram till vattenbrynet för att försöka få några snygga bilder på snyggingen

och la mig ner men doppingen upptäckte mig förstås och simmade längre bort.

Jag insåg snabbt, att jag syntes för mycket och drog jackan, som jag lagt mig på, över mig.

Insåg nästan lika snabbt, att det blev kallt under armbågarna, som höll upp kameran.

Efter ett tag kändes det svalt under hela mig.

Doppingarna dök upp igen.

 (De var två.)

Då var jag redan trött i armarna.

Men ljuset var så vackert, att resultatet bara måste bli kanonfint.

När jag sent omsider reste mig, insåg jag hur våt och kall jag var.

Jag kände mig, som om jag ägnat mig åt gyttjebrottning och dessutom åkt på en riktig smocka.

  Våt, frusen, stel och vinglig efter timmarna i det våta underlaget kravlade jag mig upp och tog mig hem.

Väl hemma kom nästa insikt.

De flesta bilderna var lika flytande som det underlag jag legat på.

Vackra men oskarpa.

Som vanligt gillade jag känslan i dem men ogillade det faktum, att jag inte lyckats sätta skärpan.

I och för sig inte så konstigt.

Jag låg flera timmar i en för min gamla kropp hiskelig ställning och höll kameran utan stativ.

Jag återvände förstås.

Åtskilliga gånger.

Då med både kamoduk och liggerlag.

Jag hade också med mig stativ, vilket innebar, att jag förvisso var beredd när fototillfället dök upp men som också innebar en i mina ögon alldeles för hög fotovinkel.

Och framför allt betydde det, att jag stack upp för mycket på den flacka strandremsan, så jag var nödgad, att förflytta mig in i buskvegetationen, vilket i sin tur innebar en begränsad syn- och fotovinkel.

 Jag försökte bygga upp något att lägga kameran på men fick inte till det.

Och förutsättningarna blev inte desamma som den där första kvällen.

Det gör de som bekant aldrig.

Doppingarna dök upp då och då.

Ibland ganska nära men oftast i den bortre kanten av den lilla dammen, där de troligen hade sitt bo.

Så småningom visade hela den nya lilla familjen upp sig.

Kort därefter var de borta.

När en ny doppingsäsong närmade sig, hade jag dragit lärdom av mina erfarenheter och var förberedd både mentalt och utrustningsmässigt.

Nu hade jag flyt!

Jag fick alltihop serverat i repris.

 Fiskandet

och

putsandet

och till slut ungarna.

Doppingarna kom också betydligt närmre.

Ibland så nära, att jag hade svårt att få med en hel fågel i bild.

Och nu satt (oftast) skärpan!

Men frågan är ändå, om jag inte uppskattar de där första flytande bilderna allra mest...

'Allting flyter', sa redan den gamle Herakleitos.

Veckans

Veckans (paus)fågel får bli en väcka.

Några nya besök till mossen har det inte blivit.

Vädret har varit grått och trist.

Igår verkade det OK och jag var så sugen på att åka men hade annat, som behövde göras.

Tog ändå kameran och gick ut på gården, där jag blev stående i valet och kvalet.

Ville så gärna men visste, att jag egentligen inte borde.

Medan jag övervägde möjligheterna gav jag småfåglarna mat.

En nötväcka tackade med en liten kvidevitt, hämtade några frön och flög upp i toppen på den knäckta björken, där han stoppade ner dem med stor frenesi.

 Därpå satt den förnöjt en stund och nöt av den bleka marssolen, innan den flög iväg för nästa omgång.

Då hade jag bestämt mig för att vara förståndig och gick in igen.

Nu verkar det bli fortsatt grått......