Den vår de svage kalla höst

Det är ingen ovanlighet, att enstaka sommarblommor gör ett försök att blomma om,

när hösten är mild i Skåne.

Men att fotografera midsommarblomster i mitten av oktober hör ändå inte till vanligheterna.

Nu fann jag ett oemotståndligt parti midsommarblomster i dikeskanten.

Tog mig dit i solnedgången och hann föreviga dem på lite olika sätt,

innan solen damp ner under horisonten.

Jag hoppas, att solen behagar komma fram fler kvällar, för jag hade gärna lekt lite till med dem.

Tilläggas bör kanske, att de nog är resultatet av att ett vägarbete triggat igång dem så här sent på året.

After work i min djungel

Hade tänkt åka in till Malmö och Fotografiska Föreningens utställningsvernissage igår men solen sken uppfodrande och gjorde mig uppmärksam på allt, som bara måste göras i trädgården.

Alla utflykter vi gjort har medfört, att vi ligger långt efter, så om vi inte gjorde ett ryck nu, skulle vi ligga risigt till farmöver...

Under dagen passerade jag massor av motiv, som lyste mig i ansiktet men nu skulle det jobbas. Fotograferandet fick anstå tills åtminstone det mesta av det höga gräset var klippt.

 När jag till slut var klar, hade ljuset försvunnit och med det bilderna.

Jag hittade i alla fall en strimma sol och följde dess sista strålar på sin väg mer.

Liggande på magen för att få med det där ljuset, framstod trädgården än mer som en djungelvärld.

Sen var det slut på det roliga.

Precis när jag kommit fram till parkslidebeståndet, det, som just nu växer någon decimeter om dagen och snart kommer att vara en veritabel djungel, hördes en visselsignal.

Den betydde, att maten var klar och, att om jag ville ha, så fick jag snällt komma in.

Det ville jag.

Så då var glada leken, slut, slut, slut..

För den här gången.

Drömmen om en droppe

För några år sedan tänkte jag fotografera trädgårdens blåa hav av scillor och chionodoxor.

Det hade jag förvisso gjort  många gånger tidigare men det kan ju aldrig bli för många...

Det hade just slutat regna och när jag la mig ner framför en grupp chionodoxor, såg jag vattendropparna.

Och inte bara det!
I dropparna fanns små glänsande och perfekta miniatyrvärldar.

Vart jag än vände mig var de där!

Jag befann mig i ett universum av små hängande blommiga världar.

Jag försökte komma nära och fotografera dem.

Som vanligt blev jag inte nöjd med resultatet men tänkte göra om det lite senare.

Lite senare blev idag.

Vårstjärnorna, som de egentligen heter på svenska, är nästan överblommade men det hade regnat och jag var fast besluten, att nu skulle det ske.

Jag la mig på samma ställe som förra gången och hoppades, att förutsättningarna skulle ge små perfekta blomsterdroppar igen.

Och visst fanns det droppar..

Men inte en enda, som hade små magiska världar i sig.

Den sista bilden är den enda från idag. De andra är från det tidigare tillfället.

Så drömmen om den perfekta droppen lever kvar.

Ensamt och trasigt

Krokusarna på gårdsplanen verkar föra en borttynande tillvaro.

De blir färre och färre trots att de borde ha blivit fler och fler.

I år är det riktigt glest mellan dem.

Och de, som finns är alla mer eller mindre naggade i kanten.

Jag anar, att det är fasanerna, som provsmakat.

Helt OK, sa den lilla flugan.

Bättre än så, sa den större humlan.

Det är mycket lättare så här, att komma åt det gotta.

Och plötsligt önskade jag,

att det skulle varit ännu glesare mellan blommorna,

så jag hade fått med mer av humlan.

Tulpaner i dagsljus och i mörkrum

Jag köper (praktiskt taget) aldrig blommor.

Nyss gjorde jag det.

Delvis av lust och längtan till tulpaner men mest var det nog, för att jag ville fotografera dem...

Jag hade en serie gamla tulpanbilder, som försvann i min hårddiskkrasch och jag mindes bilderna med saknad.

Nu tänkte jag försöka få till något, som motsvarade min minnesbild.

Dessutom hade jag några bildidéer, som jag tänkte testa.

Jag började med att ta några bilder rakt upp och ner i dagens sista solstrålar.

Sedan flyttade jag in både mig och blommor till ett mörkt rum.

Började leka lite och så var karusellen igång, vilket kanske i och för sig inte är särskilt förvånande när det gäller mitt fotograferande.

Bilderna födde nya idéer och jag var inte tillräckligt karaktärsfast för att hålla fast vid de urprungliga planerna, så hela projektet tog en helt annan vändning och började leva sitt eget liv.

I takt med att kvällen övergick till natt, blev uppslagen allt mer skruvade.

Det blev till och med en och annan tulpanselfie.

Och allt urartade till en veritabel tulpanflip.

Det här är några av de mest sansade bilderna

Efter några timmars sömn kastade jag mig över blommorna igen.

De, som börjat hänga med sina tunga huvuden efter att ha poserat halva natten.

Jag tog ännu några bilder och lovade dem både vila och upprättelse och hoppas, att de förhoppningsvis kan sträcka på ryggen ännu några dagar, så jag hinner pröva det jag egentligen tänkte mig.

　Dessutom fick jag en ny idé, när jag såg skuggspelet på väggen när solen sänkte sig...

Tyvärr hann jag bara placera vasen med tulpanerna så jag fick skuggan, kasta undan några stolar och riva ner en tavla på väggen. Bokhyllan orkade jag inte rubba innan solen var borta och skuggorna ett minne blott.