Runde

I åratal har jag drömt om och önskat att få komma till Runde, den norska fågelön.

När vi nu till slut bestämde oss för att åka till Norge var det Runde, som för mig var resans mål och absoluta höjdpunkt.

Det var DIT vi skulle.

Allt annat var bara stopp på vägen och en möjlighet att få se lite av Norge som bonus.

(Denna uppfattning har jag, som ni nog förstår, definitivt reviderat.)

Från början var det lunnefåglarna som hägrade men ju mer jag läste om ön, desto mer ville jag dit och desto mindre viktiga blev lunnefåglarna.

Jag hade tidvis tvekat inför resan, eftersom jag hört, att man för att kunna se och komma lunnefåglarna nära, först måste  traska upp för ett brant berg och därpå klättra upp för en ännu brantare klippa. Det lät oroväckande, eftersom jag får svindel bara jag står på en pall, har dålig balans (som jag kan tappa helt även på alldeles plan mark) och dessutom allt sämre styrka i benen.

Men med den info jag efterhand tog in, bestämde jag mig för att avstå från den för mig troligen livsfarliga sista klättringen och njuta av det jag kunde. Hade jag tur kunde lunnarna ses även på andra ställen än det berömda Lundeura, stället dit man tydligen måste klättra.

I annat fall fanns det massor av andra fåglar att se och man kunde dessutom åka båt runt ön, vilket tilltalade mig betydligt mer än att klättra i berg.

Havsörn, toppskarv och havssula var bara några av de arter jag hoppades på att få se.

Vädret skulle vidare oftast vara dåligt.

Kallt, blåsigt och/eller regnigt.

Med tanke på den kalla försommaren hade jag följaktligen packat ner vad som närmast var vinterkläder med flera varma underställ, tjocka byxor och tröjor och regntåliga ytterplagg.

Vi kom till en ö, där solen sken, det var vindstilla och ungefär 25 grader och shorts hade varit att föredra!

Berget var förvisso brant men fullt möjligt att ta sig upp för även för mig, om jag bara fick gå i min egen takt och stanna och hämta andan lite då och då.

Jag återkommer med fler bilder därifrån och från båtturen runt ön.

Vi bodde på campingen nedanför berget och alldeles intill Atlantkusten.

I vattenbrynet nedanför oss kunde jag njuta av ejderhonorna och deras ungar.

Strandskator fanns överallt på ön, så ock här.

En familj med unge huserade i närheten.

En ensam trutunge höll sig för sig själv

men delade gärna med sig av sin lila pöl till strandskateungen.

Om än på behörigt avstånd.

Trutarna var nog vana vid att bli matade och den här surnade till när vi inte fattade det.

På kvällen kunde vi se solen gå ner över Atlanten.

Vad mer kunde man önska?

Mer än att få stanna lite längre, förstås.....

Nu har jag påbörjat Operation Övertalning, att åka tillbaka med löfte om en längre vistelse.

Återstår att se om jag lyckas en gång till.

Det blev många bilder och på andra arter än de jag visat här.

Fler bilder från berget och båtturen kommer i senare inlägg.

Vykort från Norge

Norge.

Vårt grannland, som jag aldrig hade besökt.

Trodde mig veta, att det skulle vara vackert men blev ändå överväldigad.

Jag blev be(rg)tagen redan när jag satte fötterna på norsk mark första gången.

Vi hade sett berg på avstånd och kommit till Rondane.

Stannade för att rasta hunden och sträcka på de egna benen och för att fika.

Medan maken fixade maten, tog jag en promenad med hunden.

Vi gick upp för en höjd och runt om oss reste sig mäktiga svarta berg krönta med snökransar ur dimmolnen.

När molnen försvann stod vi i mitt på scenen omgivna av ett panoramalandskap, så hisnande att jag blev stående och inte kunde få nog.

Och det var bara början.

Mjukt skulpterade och gröna eller spetsiga och karga, ofta snötäckta reste sig bergen runt oss och bjöd på ständigt nya vyer efter hand som vi körde vidare.

Berg flankerade av djupa dalar och vatten.

Vatten, vatten och åter vatten.

Sjöar, älvar och så småningom fjordar kantade vår väg.

Vägarna var en upplevelse i sig.

Slingrande och vänligt gröna, där får med bjällrande klockor var det enda, som bröt tystnaden eller svindlande branta och kurviga med det forsande vattnet som ständigt ackompanjemang .

På vertikalen vattenfall, som  avlöste varandra.

(Vartenda ett skulle ha varit en sevärdhet i min del av Sverige.)

Men också mindre flöden av smältvatten, som mötte upp i de forsande vattenkaskaderna i dalsänkorna.

Lägg till svarta, blanka vatten (och gröna dito),

 som trollband mig på samma sätt som bergen.

Och så molnen.

Moln, som fick mig att känna det som om jag var ett med och hade kontakt med himlen.

Moln, som bäddade in landskapet i mjuk bomull och fick oss att undra hur det egentligen såg ut.

Men så lättade de på sitt täcke och lät oss på nytt falla för det, som uppenbarade sig.

Moln, som kompletterade bergen bildmässigt.

Ibland små lätta molntussar, som raskt ändrade karaktär till dramatiska svarta skyar.

(Att de också stundtals bjöd på skyfall och obefintlig sikt lämnar vi därhän.) 

Vår färd bjöd också på en resa årstidsmässigt genom vita vinterlandskap

via vårkänslor med smältande isar och snö i kombination med nyutslagna björkar

till grönskande sommarlandskap

och högsommarvärme vid atlantkusten.

Några korta satser om den lilla del av Norge vi såg men som fick mitt skånska hjärta att bulta.

Istället för att prata sönder upplevelsen, är här några löst hopfogade bilder, som varken gör anspråk på att göra landskapet rättvisa eller att dokumentera resan.

En sorts vykort, som jag inte brukar ägna mig åt att ta men som det var fullständigt omöjligt att  inte försöka sig på när tillfället gavs.

Bilder, som får mig att redan längta tillbaka.

Marinmuseum i Karlskrona

På en av årets kortresor hamnade vi i Karlskrona, där vi tänkt besöka Marinmuseum.

Som vi befarat fick man inte ta in hundar och det var en av dessa dagar när kvicksilvret närmade sig 35 grader, så det var inte att tänka på att lämna hunden i bilen.

Nej, vi slet inte vårt hår och förbannade museet och inte heller hundens närvaro men lite surt var det ju.

Även om vi kände oss fotade från själva utställningshallen, fanns det annat att fota, om man så säger..

Det gällde bara, som vanligt, att ta sig samman och gilla läget.

Istället gick vi runt byggnaden och i området och kikade in genom de stora fönstren.

Glasytorna bjöd på många speglingar och tillfälle att leka med kameran.

Har dessutom fortsatt lekandet med bilderna i datorn.