Hjort som blev häger

Tanken var, att traska ut i gryningen för att i sista minuten ta del av dovhjortarnas brunstceremoni.

Tidigt på morgonen stod vi i skogen och spetsade öronen men det var alldeles tyst.

Inga hjortbröl hördes.

Skulle vi på vinst och förslust ta oss långt ut i den oländiga terrängen till den tänkta observationsplatsen eller skulle vi göra något annat?

Efter en kort diskussion beslöt vi oss för att istället ägna morgonen åt...FÅGLAR.

  Vi åkte till ett ställe, där vi tidigare sett och fotograferat häger.

När vi kom fram, såg vi en skrattmås ryttla över en vassrugge, för att sedan jaga en and ut ur vassen.

Vi undrade över beteendet.

Men vårt mål var hägrar.

Fast det stod några på andra sidan sjön valde vi, att fokusera på en annan grupp i vassruggarna en bit bort, där både ljus och bakgrund kändes mer tilltalande.

Vi lämnade måsar och änder för att försöka komma lite närmre.

Hägrar är, som de flesta av er säkert vet, både observanta och skygga.

En kombination, som gör det svårt att närma sig dem.

Nu ålade jag mig fram genom snår och sly.

Genom gräs och vass kunde jag ana, att några av fåglarna hade koll på mina förehavanden,

där jag tryckte intill  vassen.

Den oplanerade fågelfotograferingen betydde, att utrustningen var vald för annat men det kändes ändå bra med tanke på mina tidigare funderingar.

Nu skulle jag inte jag inte i första hand sträva efter skarpa närbilder utan försöka fånga något av stämningen,

 de fina höstfärgerna och lite av miljön.

Åtskilliga timmar senare återvände vi till den första platsen med måsar och änder.

Det var då anden med en fisk i näbben dök upp.

För en lång stund stal den vår uppmärksamhet

och vi fick svar få våra frågor om måsarnas märkliga beteende.

(Om detta skrev jag i förra inlägget).

En flock med krickor landade mellan oss och hägrarna på andra sidan sjön.

På vår väg tillbaka, dök en misstänkt fiskgjuse upp på väg mot sjön vi just lämnat.

(Nej, jag menar inte vråken på bilden ovan.)

Vi skyndade genom en hage men gjusen (om det nu var en sådan) stod inte att finna.

Jag passade på att leta efter nya fotovinklar, när jag plötsligt anade något avvikande i ögonvrån.

Det visade sig vara en havsörn.

Den medhavda optiken kunde förstås inte göra den rättvisa men det blev en fin avslutning på dagen.

Innan vi körde hem ville vi undersöka den motsatta sidan av sjön.

På vår väg passerade vi fält med spirande höstsådd och gyllene ekhagar.

Ånyo framme vid sjön bekräftades mina aningar om att de hägrar, som stod nära kanten var nästintill helt dolda av vassen från den sidan.

En mås flög över sjön och jag hoppades, att en häger skulle följa i dess spår men tji fick jag.

De inflygande hägrarna valde en annan rutt.

När vi kom tillbaka till bilen stod solen redan lågt

och en lång och fantastiskt fin höstdag närmade sig sitt slut.

.

Fina fisken, sa fågeln

Fick förliden dag en formidabel förmiddag vid Fulltofta,

där jag förvånad

fick se en fena till flink fiskare

(ja, faktiskt flera)

framgångsrikt fånga fisk efter fisk,

för att fort försvinna med fångsten och

få förtära födan i fred

för att förhindra, att

fisken förlorades

och festmåltiden försvann förbi,

till förmån för en frustrerad fuling till fjäderfä,

som förgäves frestades försöka förse sig med fångsten.

Fenor och fjädrar fladdrade i en fräsande fartfylld färd

i flykten från förföljaren.

Det var en fantastiskt föreställning

den förbluffade fotografen fick förevisad,

funderande

över om detta är en

frekvent förekommande företeelse och fångst för en

.....gräsand.....

Fortsättning följer.

.

PS. Har i efterhand läst på och insett, att det inte helt är ovanligt med fiskande gräsänder.

Från poet till jägare

Jag tror inte, att det finns någon, som läste eller minns mitt allra första blogginlägg, där jag presenterade mig.

Där skrev jag något om att jag tidigt betraktade mig som Poet, om man skulle definiera mina bilder med hjälp av litterär terminologi.

Jag hade dessutom läst om den indelning, där fotografen kan anses huvudsakligen vara poet, berättare, hantverkare eller jägare.

Fortfarande såg jag mig som Poeten. Den som vill förmedla känslor.

Tekniken var inte så viktig, även om jag så klart gärna önskade, att mina bilder skulle hålla måttet också ur den aspekten.

Berättaren låg nog en bit bort från mitt medvetna bildskapande och Jägaren, ja honom eller henne, förpassade jag långt in i en mörk skrubb. Att jaga ovanliga motiv var definitivt inget, som föll mig på läppen.

Jag ansåg, att en bra bild på något ordinärt var väldigt mycket mer intressant än en dålig på något exklusivt. Således behövde ingen förvänta sig, att jag skulle presentera bilder från avlägsna resmål eller på ovanliga djur eller växter.

I detta insisterade jag både länge och väl.

Men på senare tid har jag insett, hur jag alltmer närmat mig Jägarens roll.

Jag jagar nya arter med en frenesi, som inte står kryssande fågelskådare långt efter.

Jagar egna tänkta 'fotokryss'.

Åh, en sån har jag aldrig sett! Den skulle vara rolig att se . Och fotografera.

Det behöver fortfarande inte alls vara exklusiviteter.

Många arter, om än vanliga och allmänt sedda, är fortfarande nya för mig.

Det är också fortfarande så, att jag ratat små sällsynta men för mig oansenliga rackare till förmån för vanliga men mer fotogeniqua arter.

Dessutom önskar jag, att fågeln i fråga ska kunna ses och fotograferas på ett för mig tilltalande sätt. Ljus, bakgrund och aktivitet (poser) är mer avgörande än arten.

I teorin alltså.

För påfallande många av mina nyare bilder är allt annat än spännande.

Rena artporträtt så tråkiga, att jag själv frustar och  gäspar, när jag tittar genom dem.

Inte hjälper det stort, att dessa porträtt förhoppningsvis är av bättre kvalitet än motsvarande bilder, som jag tog för några år sedan.

För också där jagar jag.

Jagar bättre teknik. Jag  vill, att bilderna ska bli bättre och bättre.

Ni minns det där med Hantverkaren, som jag nästan fnös åt...

Och Berättaren?

Visst är det roligt, att berätta en historia då och då.... 

Och i fåglars sällskap händer det alltid något.

Men till mitt försvar jagar jag också vinklar och bilder, som kanske avviker lite från vad man normalt ser.

Jag har alltid tyckt om, att försöka ta bilder, som inte redan är tagna.

Bilder, som inte ser likadana ut som alla andra på det aktuella motivet.

Bilder, som triggar min kreativitet.

Bilder, som speglar mig.

För själva bildskapandet är ju det allra roligaste.

Inte avbildandet.

Trots det känner jag ändå just nu ett stort behov av att rannsaka mig själv och ställa

frågan:

Vart tog Poeten vägen?

Kommer Jägaren att hitta tillbaka igen?

Kommer Poeten i mig, att kunna tillgodogöra sig Jägarens byte, för att slutligen få till de bilder jag vill göra?

.

Det blåser på Fotosidan

Jag har varit passiv på Fotosidan och med bloggandet ett tag.

Har dock kikat in då och då och noterat, att det blåst på Fotosidan.

Några har lämnat gänget.

Själv tänkte jag stanna kvar.

Jag tror, att även om vi  befinner oss på olika nivåer,

färdas i olika riktning och har olika mål i vårt sökande,

så är i det i grund och botten samma sak vi söker.

Något, som kan ge näring åt det, som vi har gemensamt.

Jag sticker inte ner huvudet i gyttjan och blundar.

Kikar ytterst gärna på bilder av olika slag och finner det befriande att läsa texter, som inte alltid överensstämmer med vad jag tycker.

Än

Även om jag själv är rätt egensinnig tror jag, att det är korsbefruktande, att vara öppen för annat  än det, som ligger en närmst om hjärtat.

Tänker på något jag nyligen läste:
Om två personer tycker precis likadant, så är den ene överflödig...

Inte tvärtom.

st kvar.

Fast så idylliskt är det kanske inte realistiskt att tro att det är ens på Fotosidan.....

Vad som är värre för mig personligen,

är att det dessutom stormar också på hemmaplan....

Försöker dock hålla hög vingföring i motvinden ett tag till.....

och önskar,

att Fotosidan kan fortsätta vara den tillflyktsort och källa till att finna inspiration och kunskap,

som jag uppskattat.

.