Det sitter ingen uggla i min pil....
Nähä och vad är det med det då? , tänker ni kanske.
Det sitter ingen örn i min björk heller...
Och inte skriver jag något blogginlägg om det!
Men så här års har det alltid suttit en kattuggla i vår pil.
En uggla, som efter några dagar brukat visa, att det dessutom suttit några små uggleungar i trädet.
I trettio år har vi bott i huset och inte minst i trädgården.
Alla år fram tills i fjor har vi årligen kunnat njuta av uggleungar.
Alla år har det utvecklats på samma sätt.
Under vintern sitter ugglorna på husets gavelfasad.
Tämligen väl dolda av murgrönan.
Tidigt på våren lämnar en av dem denna position för att framåt mitten av maj återfinnas i en halvgammal pil i trädgårdens centrum.
Där har den suttit, medan jag har passerat under den åtskilliga gånger.
Ibland bara passerat men ibland stannat upp och kikat upp i den trassliga kronan, undrande om det fanns något annat än den ensamma ugglan...
De senaste åren har samma scen spelats upp.
Efter att ha sett ugglan några dagar, har jag stannat upp och kikat på henne (?).
Hon (?) har lyft på ett ögonlock och kikat ner på mig och jag har frågat, om hon möjligen har några ungar i år att visa upp.
Efter en kort stund har hon vänt bort huvudet eller blundat igen och jag har lämnat henne.
Efter ytterligare någon dag med omväxlande 'ointresse' från min sida och några tillfällen, där jag försökt se om det fanns något mer än den ensamma ugglan har ugglan, som vi kallat 'Ugglemor', först tittat på mig och därpå vridit huvudet uppåt kronan.
Hennes blick visande några små duniga knytt, som jag sedan kunnat följa under några korta veckor.
Efter att ha vinglat omkring i pilen, har de sedan flyttat över i de höga och (då) täta lövträdens kronor och oftast varit svåra att se.
Men deras gnällande efter mat har avslöjat dem och om inte de själva gjort det, har de andra fåglarnas varningsläten berättat var de funnits.
Trots det, svåra att se och ännu svårare att fotografera.
Luckor i lövverket har dock gett mig några fototillfällen.
Barnen har tyckts lika odramatiskt nyfikna som sina föräldrar.
Föräldrar, som alltid suttit alldeles i närheten, bevakat sina små och kollat mina förehavanden.
Till synes helt obekymrade om mitt intresse för deras avkomma.
Men om någon främmande dykt upp i närheten, så lämnade föräldern omedelbart platsen och när ungarna kunde flyga, följde de efter.
Vi har alltid undrat var boet fanns och eg. trott, att det var i någon av de gamla kastanjerna längs bygatan men numera tror vi nog, att det fanns just i pilen.
Hur som helst passerade maj månad i fjor utan att någon uggla satt där.
Den satt i ett av de numera döda träden och några ungar syntes inte till.
I år har ugglan lämnat sin plats på husgaveln men (ännu?) inte dykt upp i pilen.
Kanske är det generationsskifte eller kanske har miljön i vår trädgård (och runtom) förändrats till det sämre för ugglorna.
Flera av de gamla träden har dött eller fallit omkull i höststormarna och många stora grenar har knäckts.
Eller kanske har sorkarna blivit så få, att de inte kan föda en ugglefamilj...
Så istället för nytagna bilder på charmiga ugglebarn, visar jag några av tidigare års foton.
Besviken över förlusten men desto gladare över de upplevelser jag haft och de bilder jag ändå har.
Hälsn!
Ha det gott!
Eva
Du har verkligen haft fantastiska möten med dessa härliga individer och en hel radda sköna bilder !
Erkänner ännu en gång att jag blir lite avundsjuk :-)
Ugglor är inget jag har fullt av i mina mappar. Men för några år sedan hade vi lappugglor några km, hemifrån. Väldigt orädda så då blev det en hel del bilder. Och det var faktiskt dom som startade mitt intresse för fåglar.
ing-marie
Så roligt, att du gillade inlägget! Ugglorna är nog kvar i trädgården. Vi ser och hör dem då och då men några ungar har vi inte upptäckt.
Lappugglor! Nu är det jag, som blev avundsjuk. Jag har bara sett sådana på Järvsö zoo och det var ingen höjdarupplevelse. Lappuggla är en av de arter jag allra helst skulle vija se och fotografera men de lär inte finnas i min närhet. Vilken tur, att du träffade på dem, så ditt intresse väcktes.
Ha en bra vecka!
Eva
Eva
Vilken underbar berättelse i ord och bild. Det är hög klass, ni andra fotografer se och lär. Det här är nivån man skall sträva efter i en naturblogg.
Med beundran
Bob
Med tacksamhet
Eva
Så kul att jag fick ta del av dina tankar och fina bilder.
Tack
Marianne
Tack för din kommentar!
Eva
Eva
Vilka bilder tillika. Lycklig om jag varit ägare till en enda sådan som jag tagit för det hade inneburit jag fått se en live.
Uggleklubben hade vi på arbetet mitt. Gav alltid bort en uggla när en ungjurist slutade.
Klok som en uggla kan du väl intyga är sant.
Fler bilder du måste ha i din bok. Jag beställer en.
Tittar en gång till måste det. Sorg måste ni ha nu. Bildens betydelse visar du här.
Ha det mysigt ...
Gun-Inger
Ha det mysigt du också!
Eva
Ha det bra du också!
Eva
Tack och hej och må gott du ock!
Eva
Må gott i din egen lilla värld!
Eva
Roligt, att du också gillade det!
Ha det bra!
Eva
/ Nilla
Ha det bra och jag hoppas, att du också kommer att få se ugglor i det fria! Det är ju där de ska vara.
Eva
Bilden där en kikar ner på dig är helt underbart söt.
Får hoppas att de kommer tillbaka till dig.
Vi har ugglor på landet, oftast har vi bara hört dem i mörkret men ett pr så fick vi förmånen att se ungarna på nära håll och även senare när de flög omkring mellan träden. Mamman lockade och ungarna följde efter.
Ha det bra!
Eva
Du har haft många fina upplevelser av dem och också återgett dessa med dina fina bilder - tur att vi kan föreviga dessa möten!
Hälsningar/Kirsten
Ha en skön vårvecka!
Eva