Det sitter ingen uggla i min pil....

Nähä och vad är det med det då? , tänker ni kanske.

Det sitter ingen örn i min björk heller...

Och inte skriver jag något blogginlägg om det!

            Men så här års har det alltid suttit en kattuggla i vår pil.

En uggla, som efter några dagar brukat visa, att det dessutom suttit några små uggleungar i trädet.

I trettio år har vi bott i huset och inte minst i trädgården.

Alla år fram tills i fjor har vi årligen kunnat njuta av uggleungar.

Alla år har det utvecklats på samma sätt.

Under vintern sitter ugglorna på husets gavelfasad.

Tämligen väl dolda av murgrönan.

Tidigt på våren lämnar en av dem denna position för att framåt mitten av maj återfinnas i en halvgammal pil i trädgårdens centrum.

Där har den suttit, medan jag har passerat under den åtskilliga gånger.

Ibland bara passerat men ibland stannat upp och kikat upp i den trassliga kronan, undrande om det fanns något annat än den ensamma ugglan...

De senaste åren har samma scen spelats upp.

 Efter att ha sett ugglan några dagar, har jag stannat upp och kikat på henne (?).

Hon (?) har lyft på ett ögonlock och kikat ner på mig och jag har frågat, om hon möjligen har några ungar i år att visa upp.

Efter en kort stund har hon vänt bort huvudet eller blundat igen och jag har lämnat henne.

Efter ytterligare någon dag med omväxlande 'ointresse' från min sida och några tillfällen, där jag försökt se om det fanns något mer än den ensamma ugglan har ugglan, som vi kallat 'Ugglemor',  först tittat på mig och därpå vridit huvudet uppåt kronan.

Hennes blick visande några små duniga knytt, som jag sedan kunnat följa under några korta veckor.

Efter att ha vinglat omkring i pilen, har de sedan flyttat över i de höga och (då) täta lövträdens kronor och oftast varit svåra att se.

Men deras gnällande efter mat har avslöjat dem och om inte de själva gjort det, har de andra fåglarnas varningsläten berättat var de funnits.

Trots det, svåra att se och ännu svårare att fotografera.

Luckor i lövverket har dock gett mig några fototillfällen.

Barnen har tyckts lika odramatiskt nyfikna som sina föräldrar.

Föräldrar, som alltid suttit alldeles i närheten, bevakat sina små och kollat mina förehavanden.

Till synes helt obekymrade om mitt intresse för deras avkomma.

Men om  någon främmande dykt upp i närheten, så lämnade föräldern omedelbart platsen och när ungarna kunde flyga, följde de efter.

Vi har alltid undrat var boet fanns och eg. trott, att det var i någon av de gamla kastanjerna längs bygatan men numera tror vi nog, att det fanns just i pilen.

Hur som helst passerade maj månad i fjor utan att någon uggla satt där.

Den satt i ett av de numera döda träden och några ungar syntes inte till.

I år har ugglan lämnat sin plats på husgaveln men (ännu?) inte dykt upp i pilen.

Kanske är det generationsskifte eller kanske har miljön i vår trädgård (och runtom) förändrats till det sämre för ugglorna.

Flera av de gamla träden har dött eller fallit omkull i höststormarna och många stora grenar har knäckts.

Eller kanske har sorkarna blivit så få, att de inte kan föda en ugglefamilj...

Så istället för nytagna bilder på charmiga ugglebarn, visar jag några av tidigare års foton.

Besviken över förlusten men desto gladare över de upplevelser jag haft och de bilder jag ändå har.