Vad händer i Borås?

Just nu pågår en global Tiktok trend som med mycket glimt i ögat pekar ut Borås som en fruktansvärd, dystopisk plats. Hashtaggen #vadhänderiborås sprids över världen och på ett par veckor har den lett til över 200 miljoner inklick på sociala medier.

Bakom trenden ligger Svante som är en 15-årig yngling. På skämt gjorde han några inlägg om Borås som tonsattes med dansbandsmusik i baktakt. Enligt en intervju med Svante i tidningen Aftonbladet valde han Borås för att han inte varit där eller visste något om staden. Fler har hakat på trenden och sprider bilder och filmer där man dragit ordentligt i reglagen, eller där man har använt sig av fejkade klipp och bilder, gemensamt för inläggen är att de är märkta med hashtaggen #borås eller #vadhänderiborås. 

Jag ville inte vara sämre utan beslutade mig för att haka på trenden och gjorde svartvita omtolkningar av några av mina bilder från Borås. Till skillnad från Svante har jag bott i Borås i 24 år och kunde göra bilderna utifrån mina egna upplevelser och erfarenheter av staden.

Text och foto: Mikael Good

Kan du gatufota i en småstad kan du göra det överallt

Den värsta hypen må ha lagt sig men gatufoto eller streetfoto som det också kallas är fortfarande stort bland fotografer. De flesta gatufotograferna har valt att röra sig i större städer, där det är lätt att hitta motiv och smälta in i miljön och folkvimlet.



Det händer att jag möter gatufotografer på mina vandringar. En del har valt att köra analogt och andra digitalt, en del kör med fasta objektiv och andra med zoom. Vad som är rätt eller fel är upp till fotografen själv. För min egen del är det viktigt att bilderna blir bra och täta, och att de inte har tagits i smyg med kameran på magen. Som jag sagt i tidigare artiklar tycker jag att det är viktigt att de som blir avbildade ser vad jag håller på med, för att ge dem chansen att opponera sig och därför jobbar jag med kameran mot ögat.



En del kanske kallar mina bilder för gatufoto och det får de gärna göra, men själv kallar jag dem för dokumentärbilder och tidsdokument. I grund och botten är jag en dokumentärfotograf som nyfiket antecknar det jag ser och upplever med min kamera oavsett vilket motiv eller situation som jag ställs inför. Målet är att bilderna efter gallring ska kunna visas upp på något sätt.



Tidigare har jag fotat mycket gatufoto. Då har jag ofta rört mig i storstäder där det är lätt att få till täta och händelserika bilder. Men så snart som jag har försökt fotografera i mindre städer har det blivit allt svårare att komma nära och få till den typen av bilder som jag vill ha. Men jag har ändå beslutat mig för att klara utmaningen! Jag tror att om man kan gatufota i en småstad eller i ett samhälle så kan man göra det överallt. De senaste åren har jag rört mig i mindre städer i Bulgarien, Serbien, Indien och i Sverige och försökt fånga folkvimlet med min kamera.



Utan att slå mig för bröstet tycker jag att jag har lyckats med mitt värv, och trots svårigheterna har jag lyckats ta en del täta bilder på gatan i städer och samhällen i de ovan räknade länderna. Jag räds inte heller att stanna till och ta en pratstund med människor och umgås fram gatuporträtt. Att försöka vara som en fluga på väggen är rent trams i mina ögon. Jag tror att bra bilder växer fram i mötet mellan människor och kulturer och då kan man inte smyga omkring som en strykrädd hund i gränderna.



Bilderna i inlägget togs i Huskvarna den 1 augusti 2021 och i de serbiska städerna Vranska Banja, Vranje och Surdulica i oktober 1999.




Text och foto: Mikael Good