Hjärtan i mörkret

Kvarteret andas tungt under stjärnorna,
en pappa går med sitt barns hand i sin,
genom kvällen där ljusen dämpats
och skuggor vävs till osynliga väggar.

Flera skott river luften,
ljudet rör sig långsamt genom natten,
och blandas med barnets rop,
när pappan faller, tyst och tung.

Blåljusen skär genom gatans mörker,
kastar skarpa mönster mot fasaderna,
poliser som ordlösa samlar vittnen,
ord som faller sönder i deras fickor.

Rädslan ligger tjock över kvarteret,
som tungt regn, som något osynligt och klart –
en oro som går runt bland namnlösa ansikten,
som en eld utan låga, en hemlig skugga.

Gängen rör sig dolda i tystnadens vrår,
osynliga kedjor av hot och löften,
ett annat språk, en annan trakt
som lever parallellt under samma ljus.

Och när blåljusen långsamt lämnar,
kläs höghuset i hjärtan,
som flämtande ljus mot natten
för dem som ännu tror,
och vägrar att ge upp.

Text och foto: Mikael Good