"Måla med ljus"
Dokumentärfoto – att vara mitt i händelsernas centrum
När jag dokumenterar människor vill jag vara mitt i händelsernas centrum och fånga de snabbt flyende ögonblicken av tid och väva ihop dem till en tidlös historia. Men jag är samtidigt noga med att dokumentera människorna som jag möter på ett respektfullt sätt och på deras villkor.
På mina resor runt om i världen möter jag ofta människor som tillhör olika minoritetsgrupper, några av dem är utsatta andra inte. En del av dem är av olika förklarliga orsaker misstänksamma mot främlingar. Den livsgåvan som jag är mest tacksam för och har mest nytta av i mitt arbete som dokumentär- och reportagefotograf är förmågan att kunna få kontakt med nya människor och komma dem inpå livet. Utan den gåvan skulle det vara svårt, ja rent ut sagt omöjligt för mig att arbeta på det sätt som jag gör.
En kollega undrade hur jag burit mig åt för att få sådan närhet i mina bilder från några rumänska byar som jag besökte för sju år sedan. Han hade varit i en av byarna och fått lämna den i all hast då folk skrek åt och hotade honom med stryk. Andra fotografer som också besökt samma by vittnade också om en hotfull stämning mot dem. Medan jag fick ett mycket bra bemötande och fick med mig många riktigt bra bilder.
En orsak till detta kan vara att när jag fotograferar försöker jag inte gömma mig bakom kameran utan söker aktiv kontakt. Jag är tydlig med vad jag gör, och för min del är det viktigt att visa respekt mot dem jag möter, särskilt som många av dem lever i utsatthet, och precis som Bamse måste man vara snäll om man är stark. Att montera på ett teleobjektiv och smyga till sig bilder skapar misstänksamhet, särskilt i länder som har plågats av statlig kontroll och säkerhetspolis i generationer.
Bilderna i inlägget tog jag i ett indiskt samhälle i den nordöstra delen av landet som jag har besökt ett antal gånger sedan 2017. I Indien är det lätt att få kontakt med människor, de är nyfikna och öppna på ett sätt som jag inte mött i andra länder. Jag räknar med att göra fler besök så snart som coronapandemin har lugnat ned sig och det blir tillåtet att resa igen. Som jag skrivit tidigare kommer det med största sannolikhet att resultera i både en utställning och en bok. Men först måste jag samla på mig lite fler bilder.
Text och foto: Mikael Good
En skola för barn med hörselnedsättning i nordöstra Kina
När jag har varit ute på reportageresor har jag många gånger kommit till platser där det tidigare inte har varit så många västerlänningar. En sådan plats var skolan för barn med hörselnedsättning i Siping i norra Kina som jag besökte i december 2004. Jag var där mitt i vintern och utomhus var det 25 minusgrader, men de nyrenoverade vedkaminerna i skolan gick för fullt och det var varmt och skönt inomhus.
Pojkarna på bilden som gick på lågstadiet trivdes i värmen, de hade lättare hörselnedsättning och stod på kö för att få varsin hörapparat. 2004 behövde skolan ekonomiskt stöd utifrån för att kunna köpa in hörapparater till barnen. Men i takt med att kinas ekonomi har förbättrats behöver skolan inte längre stöd utifrån och klarar sig på bidrag från kommun och stat.
Text och foto: Mikael Good
Indien i mitt hjärta
Det finns platser som jag gärna återkommer till. Platser som har satt ett lite djupare avtryck i mitt hjärta och i mitt sinne. Ett sådan plats är Indien. Jag har varit på två längre reportageresor i landet de senaste åren, och de kommer snart att följas av fler.
Det är viktigt att ta av sig sina västerländska glasögon när man åker till Indien, och läsa in sig på landet och dess historia. Nyckeln till ett land ligger alltid i dess historia. Den beskriver hur ett land och dess invånare är. Att kunna ett lands historia visar att du har respekt för det, och om du har respekt för ett land är det lättare för dig att få dess invånares förtroende. Vilket är a och o när du jobbar med reportage i bild och text.
Intrycken av Indien är många. Landet är som en smältdegel av färger, former, ljud, ljus, lukter, kaos och upplevelser. Kulturskillnaderna mellan Indien och Sverige är så stora att det är lätt att drunkna i alla intryck, och många drabbas av en kulturchock. Indien är ett land där det är svårt att planera något. Hela landet har något av en ”go with the flow” mentalitet som det kan vara svårt för oss svenskar att sätta sig in i. Lunken är betydligt lugnare än i Sverige, och det där med att passa tider är inte så viktigt. Vi måste åka innan klockan åtta betyder allt som oftast att man åker strax innan lunch.
Indierna är trevliga och öppna, och söker gärna kontakt. Att smyga omkring med en kamera skapar misstänksamhet, men om du är öppen med vad du gör får du många trevliga samtal och bilder. Du får också räkna med att ställa upp på en hel del gruppfoton. Indier vill gärna synas på bild tillsammans med västerlänningar. Jag vet inte hur många hundra bilder som jag är med på! Men jag säger alltid ja! En del fotografer flyr uppmärksamheten och försöker gömma sig bakom sina kameror, men lika självklart som jag tar bilder på andra, lika självklart ställer jag själv upp på bild när någon frågar. Men jag kan också bli putt om någon smyger omkring och försöker fotografera mig i smyg.
Som i så många länder är det bra att ha med sig någon som är bekant med landet, kulturen och människorna. Det öppnar upp situationer och gör det lättare att komma människor inpå livet. I Indien är engelska ett officiellt andraspråk, och det finns alltid någon till hands som kan tolka om det behövs.
Det är viktigt att tänka på vad man äter. Bakteriekulturen skiljer sig en hel del från Sverige. Jag älskar indisk mat, speciellt när den är på gränsen till att vara för stark. För att slippa att få matförgiftning eller "Delhi belly" som det kallas i Indien undviker jag att köpa mat i gatustånd, och när jag äter kött är det från nyslaktade djur, eller färsk fisk. Grönsaker och frukt undviker jag också såvida de inte är färska och kan plockas direkt från grönsaksland eller från träden. Det finns fantastiskt goda mandariner i bergsbygden, som man kan plocka direkt från träden, men man ska undvika allt som är sköljt i annat än dricksvatten.
Jag tycker om att möta nya människor och miljöer. I Indien får jag mitt lystmäte. Och jag har lärt känna många människor under mina resor i landet, en del av dem har jag kontakt med via Facebook. De senaste åren är faktiskt Indien det land som jag har spenderat mest tid i efter Sverige, tätt följt av Serbien och Norge.
När jag åkte hem efter det senaste besöket frågade mannen i passkontrollen mig vad jag tyckte om Indien? Mitt svar kom snabbt:
– I love India, for it's people, it's nature and it's food, and I will return as soon as possible!
Passkontrollanten sprang upp i ett stor leende och sa:
– You're most welcome back sir!
Nu håller jag som bäst på att förbereder mig för nästa resa till landet, det jag längtar mest efter är människorna, miljöerna och maten. Att åka på reportageresor är en välkommen färgklick i den gråa vardagslunken. Bilderna i inlägget tog jag under mitt senaste besök i nordöstra Indien i december 2019, de är ett litet axplock av alla bilderna som jag tog. Personerna som är med på bilderna var fullt medvetna om att jag fotograferade, och gav sitt medgivande.
Text och foto: Mikael Good