"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Vardagskrönika: Om jag vore en slashas



Om jag vore en slashas, tänker jag ibland, skulle världen kännas lättare då? Det är inte en fråga om att ge upp, utan snarare om att släppa taget. Om jag bara kunde luta mig tillbaka, sparka av mig skorna, låta världen rasa utan att känna att allt är mitt ansvar att rädda. Men så enkelt är det ju aldrig.

Vi lever i en tid där allt mäts. Din lön, dina likes, dina träningspass. Vad gör du? Vad har du gjort? Vad ska du göra imorgon? Att bara vara – det känns nästan som en förbjuden lyx. Vi springer runt som skållade råttor i jakten på bekräftelse och status, men ibland undrar jag vad vi egentligen jagar. Har någon ens sett målet, eller är det bara en illusion, en bild vi fått för oss att vi måste följa?

Det är där tanken på att vara en slashas börjar locka. Inte för att jag vill vara lat, utan för att jag vill vara fri. Tänk att bara skita i vad andra tycker, att sluta spela spelet. Inga möten, inga deadlines, inga krav på att prestera något som andra kan döma eller hylla. Bara en kaffekopp i handen, och tid att tänka på det som verkligen betyder något. Om det ens finns något kvar som betyder något i den här världen av algoritmer och reklamkampanjer.

Men sanningen är att samhället inte har rum för slashasar längre. Du ska vara något, göra något, bidra till tillväxten. En dagdrivare blir en belastning. Någon som inte passar in, som ställer sig utanför. Och det gör oss nervösa, för vi vet att vi också bär på en liten längtan att kliva av tåget. Att inte vara så duktiga hela tiden.

Vi hyllar dem som "lyckas", de som kämpar och reser sig, men vad gör vi med de andra? De som aldrig riktigt kom upp på banan, de som trillade av, de som valde att inte ens försöka? Vi dömer dem, ser ner på dem, för de påminner oss om vad vi är rädda för. Att misslyckas. Att inte räcka till.

Men jag undrar om vi inte behöver fler slashasar. Inte för att glorifiera lathet, utan för att balansera det här vansinnet vi kallar produktivitet. Vi behöver människor som vågar säga att livet är mer än ett Excel-ark, mer än ett Instagram-flöde, mer än att springa snabbare än alla andra i ekorrhjulet. Vi behöver påminnas om att det också finns ett värde i att bara vara, i att inte hela tiden sträva efter mer.

Så om jag vore en slashas, skulle jag kanske vara lyckligare. Eller kanske inte. Men jag skulle åtminstone vara ärlig. Är det inte det vi alla längtar efter, innerst inne? Att få vara oss själva, utan masker, utan spel. Bara vara de som vi är skapade att vara.

Tills dess fortsätter jag väl springa. Men ibland, när ingen ser, drömmer jag om en parkbänk, en ljummen bris och tanken på att världen kan klara sig själv en stund. Och vet du vad? Jag tror den skulle göra det.

Text och foto: Mikael Good

Krönikan är inspirerad av låten Om ja' va' en slashas / Jag vill leva fri av Kal P. Dal.

Postat 2024-11-15 15:16 | Läst 535 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Mätsökaren på digitala Leicakameror funkar som den ska



Det har florerat inlägg och kommentarer om precisionen i mätsökaren i digitala Leicakameror på näteet. Där har det framförts påståenden om att det är svårare att sätta skärpan rätt med en digital sensor jämfört med film. Jag håller inte med.


Sedan 2010 har jag jobbat med digitala Leicor, och så länge objektiven som jag använt varit kalibrerade har jag aldrig haft problem med skärpeinställningen. Idag använder jag mig primärt av 21, 28, 35, 50 och 90mm av olika fabrikat. Objektiven är kalibrerade och matchar mätsökaren i mina analoga och digitala M-kameror.

Jag hade tidigare ett välkalibrerat TTartisan 50mm f/0.95. Det gick utmärkt att sätta skärpan rätt med den Leica M typ 240 som jag då använde. Det är alltid svårt att sätta skärpan rätt på stora bländaröppningar och därför hade jag en EVF som jag kunde dubbelkolla inställningen mot, men det var sällan som jag behövde korrigera inställningen och när det behövdes berodde den felaktiga inställningen uteslutande på den mänskliga faktorn.

Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M typ 240 och ett TTartisan 50mm f/0.95 på största bländaröppning. Det är mycket objektiv för pengarna, men det var inte något bra allroundobjektiv och därför sålde jag det till förmån för ett Voigtländer 50mm f/1.5 Nokton ASPH som är mer lämpat för allroundfoto, och som framförallt inte skymmer mätsökaren.

Text och foto: Mikael Good


Postat 2022-12-29 12:07 | Läst 4352 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Pumphuset en utmärkt livescen mitt i Borås



Antalet livescener runt om i landet minskar stadigt, men en del städer går emot strömmen. I Borås finns Pumphuset som har en bra livescen, den är såpass bra att den tillsammans med kulturbolaget Bara Gört var en av tre nominerade till Sveriges bästa livescen 2017.




I lördags var jag på plats i ölhallen Pumphuset i Borås för att lyssna på bra musik och göra ett reportage till tidningen Världen idag om Metal Prayer Day som arrangerades av Metal Sanctuary. Hårdrocksbanden All for the King och Larm spelade under kvällen. Rapartisten Puma från Göteborg förstärkte Larm på två låtar Larm och Jag tänker be för Sverige.




Ett drygt 80-tal personer i åldrarna 7 till 80 år, med betoning på medelålders män hade samlats för att se banden. Även om det gärna hade fått vara några fler så var det nästan fullt i lokalen. Både All for the King och Larm består av rutinerade musiker och låtskrivare. Musiken höll som sig bör mycket hög klass och publiken var nöjda med vad fick för pengarna.



Det är alltid kul att se musiker som är vana att spela för större publik på ett litet ställe, det blir tätt och intensivt. För mig som reporter var det lätt att komma åt och fotografera. Vilket gjorde att jag kunde köra 21mm på mätsökarkameran för att få lite mer närvaro. Jag hade även ett 70-180 på min andra kamera som jag kunde plocka detaljer med för att bygga reportagekänsla.




Förutom att det var en mycket bra livescen så var väggarna i Pumphuset dekorerade med några av Mats Alfredsson utmärkta gatufoton. Jag passade på att ta en ordentlig kik på dem innan konserterna började. Reportaget från spelningarna i Pumphuset hamnade i tidningen Världen idag, och du kan läsa det här, där kan du även se hur bilderna ser ut i färg. 

















Text och foto: Mikael Good

Postat 2022-10-21 12:00 | Läst 6408 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Vad händer i Borås?



Just nu pågår en global Tiktok trend som med mycket glimt i ögat pekar ut Borås som en fruktansvärd, dystopisk plats. Hashtaggen #vadhänderiborås sprids över världen och på ett par veckor har den lett til över 200 miljoner inklick på sociala medier.


Bakom trenden ligger Svante som är en 15-årig yngling. På skämt gjorde han några inlägg om Borås som tonsattes med dansbandsmusik i baktakt. Enligt en intervju med Svante i tidningen Aftonbladet valde han Borås för att han inte varit där eller visste något om staden. Fler har hakat på trenden och sprider bilder och filmer där man dragit ordentligt i reglagen, eller där man har använt sig av fejkade klipp och bilder, gemensamt för inläggen är att de är märkta med hashtaggen #borås eller #vadhänderiborås. 




Jag ville inte vara sämre utan beslutade mig för att haka på trenden och gjorde svartvita omtolkningar av några av mina bilder från Borås. Till skillnad från Svante har jag bott i Borås i 24 år och kunde göra bilderna utifrån mina egna upplevelser och erfarenheter av staden.




Text och foto: Mikael Good

Postat 2022-09-28 12:57 | Läst 5058 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Det har varit en intensiv men rolig rocksommar



Ingen sommar utan musik brukar jag säga, men i år har jag nästan överdoserat på musik, och bitvis har det varit varmt, intensivt men samtidigt väldigt roligt. Jag har träffat många gamla vänner, och fått en del nya bekantskaper. Men framförallt har jag fått höra mycket bra musik och tagit mängder av bilder.


Många band och artister av olika storlek och dignitet har rört sig framför kameran, och jag har upptäckt nya band och ny musik att lyssna på. Att gå igenom och redigera alla tusentals bilder är ett gediget arbete, men för min del är det lite av terapi att gå igenom och redigera bilder när höstmörkret sänker sig över landet, och så är det ett bra sätt att återuppleva sommaren på.

Det är framförallt musiken som lockar mig till att fotografera och recensera konserter. För mig finns det bara en plats att se en konsert från och det är längst fram, och då är det en fördel att vara rockfotograf! Står det ett riktigt bra band eller en artist på scenen som bjuder på sig själv är det lätt att få ”feeling” vilket avspeglar sig i bilderna. Jag har svårt att förstå rockfotografer som inte har något musikintresse, och som bara trängs i diket för att få lite speciella bilder att lägga i sin portfolio eller tävla med. Det är lika märkligt som en naturfotograf utan naturintresse (om det nu finns någon sådan).


De få slantarna som jag drar in går till utrustning och kanske en och annan resa. Men vill man bli rik ska man göra något annat, timlönen är direkt usel! Idag är det inte ovanligt att artister och arrangörer kräver fri tillgång till fotografernas bilder om de vill ha en ackreditering, vilket har lett till att många jobbar gratis, och på så vis undermineras arbetsmarknaden för dem som försöker leva på sitt jobb eller har det som ett extraknäck. 


Det händer att jag jobbar ideellt, men då handlar det om artister som jag har lärt känna, och som jag vet har en obefintlig budget. Många mindre och mellanstora band har det tufft ekonomiskt, få av dem kan leva på musiken, och pengarna som de drar in räcker i bästa fall till instrument och replokal. Men band och arrangörer som har gott om pengar skulle gott kunna betala för sig!

När jag fotar konserter är verktygen viktiga, kamerorna måste klara minst 12600 ASA. I år har jag primärt arbetat med en Sony A9 med ett Tamron 28-75/2.8 och ett Tamron 70-180/2.8 samt en Leica M10 med ett 35/2. Med sin stora ljusstarka mätsökare är Leica M som gjord för att fota konserter i dåligt ljus. På filmtiden var det inte allt för ovanligt att jag träffade på M-fotografer på konserter, men nu är det många år sedan jag senast träffade någon med Leica i diket.



Text och foto: Mikael Good

Postat 2022-08-17 12:00 | Läst 6872 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 ... 56 Nästa