Instagram - en både älskad och hatad plattform för fotografer

Instagram är en plattform som är både älskad och hatad av fotografer. Men tänk om Instagram inte är för oss fotografer utan för alla dem som kravlöst vill dela sin privata och personliga bilder med vänner och familj. De som tar sina bilder med den smarta telefonen, och som med ett par knapptryck, ett filter eller två laddar upp dem i flödet.

När jag efter en tids tvekan började ”Instagramma” för drygt fem år sedan flödade plattformen över av bra dokumentärbilder, gatufoton, reportagebilder och andra högklassiga bilder som gav mig inspiration. Genom algoritmer exponerades jag för ännu mer bra dokumentärfotografi, och det var oftast en njutning att låta fingret svepa över skärmen och swajpa igenom flödet efter nya bildfynd.

Men i takt med att kommersiella krafter såsom influensers, kändisar och varumärkesstrateger tagit över Instagram har mitt intresse svalnat. Med åren har jag utvecklat en svår allergi mot reklam, och de överproducerade bilderna som följer i reklamens kölvatten får mig att må illa. Idag svämmar Instagram över med selfies, intetsägande filmer, rosenlundare och sockersöta bilder på husdjur och bebisar som ska locka till likes, allt varvat med kändisar, influensers och annonser som ska leda till konsumtion.

Om man bortser från den dåliga bildkvaliteten var Instagram till för ett par år sedan ett relativt bra forum för fotografer från hela världen att visa upp smakprov från sitt arbete på, och på så vis nå en större publik än vad de annars hade fått. Via bion kunde man enkelt klicka vidare till deras hemsidor, som serverade ett större smörgåsbord av högupplösta bilder av högsta klass.

Personligen är jag inte så förtjust i Instagram. Framförallt tycker jag att det är krångligt att ladda upp bilder. Tanken är i och för sig att man ska ta bilder med sin smarta telefon, men jag avskyr att fota med telefon, och vill helst ha en sökare att titta i när jag fotograferar. Jag vill helst kunna ladda upp bilderna som jag tagit med min kamera via datorn, och det kan jag av någon outgrundlig anledning inte göra med Instagram. Jag är hänvisad till att ladda upp bilderna med en flipprig smartphone, som är långsam att arbeta med.

Jag har insett att Instagram är fel forum för mig. Och jag behöver egentligen inte Instagram för att nå ut. Men jag fortsätter ändå att periodvis skapa innehåll, utan att själv konsumera. Andra forum fungerar mycket bättre för mig. De senaste fem åren har ett par tusen av mina bilder publicerats och nått en betydligt större publik än vad de gjort på Instagram. Även bloggen på Fotosidan har varit ett bättre forum att nå ut på för mig, och många av inläggen landar runt 10 000 besök över tid.

Men jag har kanske fel glasögon när jag ser på Instagram. Det kanske inte alls är en plattform för fotografi. Tänk om det är en plats där människor får jämföra sig med varandra, där de får dela sina gladaste och mörkaste stunder, peppa varandra, engagera sig, och låta sig inspireras genom att swajpa i det ständigt växande flödet av bilder som kankse får dem att må bra och drömma sig bort en stund. Kanske har de bättre resistens mot reklam än vad jag har, eller så väljer de helt enkelt att sugas in i reklamens svarta hål.

Text och foto: Mikael Good

Nakenbilder på svenska kändisar

Att bilder på nakna kändisar säljer lösnummer och ger många inklick i tidningarnas nätupplagor är säkert ingen överraskning. För många tidningar handlar den typen av rubriksättning för glättiga nonsensartiklar om ren och skär överlevnad. Utan läsare inga annonser och utan annonser ingen tidning.

Bara ett fåtal av Sveriges dags- och kvällstidningar håller journalistikens fana högt. De andra har i sina desperata försök att överleva i en föränderlig värld förvandlats till annonsblad och extratidningar med fokus på artiklar om kändisar, sportnyheter och skvaller samt glättiga företagsreportage som stryker medhårs med hopp om att öka annonsförsäljningen. Drivna journalister har tröttnat eller fått sparken på grund av nedskärningar och jobbar idag som kommunikatörer, webbredaktörer, pressekreterare, hemtjänstassistenter, lagerarbetare med mera.

I tidningarnas värld härskar det kortsiktiga tänkandet och jakten på de snabba klicken fortsätter i takt med att vinstkraven höjs. För att rymma fler annonser minskar platsen för genomarbetade artiklar och reportage. För småslantar köps bilder in av privatpersoner som är glada över att få med en bild i tidningen. På så vis kan tidningarna spara in på dyra fotografer. Låter de journalisterna sköta redigeringen kan de spara en slant till och ersätter de erfarna journalister med nyutexaminerade som jobbar nästintill gratis bara för att få synas kan de spara en slant till och på så vis kan skutan flyta ett tag till innan det är dags för nästa sparpaket.

Men mörka moln sprider sig på horisonten. Enligt undersökningen svenskarna och internet som gjordes 2014 använder 22% appar som blockerar annonser i sina mobiler. Ju mer annonsblockerarna sprider sig desto större hot kommer de bli mot dags- och kvällstidningarna i landet. Tidningarna är i många fall beroende av annonsintäkterna från nätupplagorna för att överleva. Det är lätt att vara efterklok men jag tror inte att de snabba klickens väg var rätt väg att gå för att försöka vinna läsare.

Jag tror fortfarande att kvalitet lönar sig och jag vet att många svenskar längtar efter att sätta tänderna i genomarbetade reportage som är kryddade med många bilder. Även om jag nästan helt har slutat köpa dagstidningar av miljöskäl skulle jag kunna tänka mig att betala en slant för en genomarbetad tidning i PDF-format. 

Text och foto: Mikael Good

Ps: Den nakna handen på bilden tillhör en svensk kändis.