"Måla med ljus"
Sju goda fotoår har blivit tio
2013 var ett bra fotoår för mig i år och framförallt gavs jag möjlighet att slipa på bredden i mitt fotograferande. Som dokumentärfotograf är det bra att ha en bra bredd och kunna behärska olika områden för att kunna väva samman en berättelse i bilder. Nu fuskar jag i och för sig lite grann eftersom jag även skriver. En bra bild säger som bekant mer än 1000 ord med en bra bild tillsammans med en kärnfull text säger betydligt mer. Framförallt får man svaret på frågorna när, var, hur, vem och varför som en bra bild alltid väcker.
Jag tror att 2014 kommer att bli ett riktigt bra fotoår för min del och det ska bli spännande att se vart det bär. I Bibeln talar man om sju goda år men jag är övertygad om att detta året kommer att bli mitt tionde goda år räknat från den nytändningen som jag fick i och med kinaresan i slutet av 2004. Sedan den resan har jag haft en hel del olika frilansuppdrag som reporter och fotograf och mina bilder och texter har publicerats i ett stort antal tidningar och magasin. Jag har även haft ett par större separatutställningar som har setts av runt 10.000 personer.
Tro inte att kommer att slå mig till ro och njuta av min "framgång". Jag kommer givetvis att fortsätta att arbeta för en bättre värld tillsammans med min kamera och mitt anteckningsblock. Jag har inte tjänat så mycket på mitt fotograferande men jag har fått tjäna många fattiga och utsatta människor genom mina bilder och texter. Genom åren har jag fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande. Trots det tänker jag inte slå mig själv för bröstet. Så länge som det finns mängder av människor som behöver lite extra stöd och hjälp att hålla näsan ovanför vattenytan kommer jag att fortsätta med mitt arbete.
Meetings In The Middle of China - 青海
從中間的古村 - From the middle of the Middle Kingdom
"Nej, när du skall hålla fest, bjud fattiga och krymplingar, lama och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig något tillbaka. Du skall få din lön vid de rättfärdigas uppståndelse." - Jesus
"Och glöm inte att göra gott och dela med er, ty sådana offer har Gud behag till". - Hebreerbrevet
Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.
Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er
Farmor Sandra hade lovat att passa Arvids och Ralfs i ett par månader medan deras mamma Sadrite* skulle till Tyskland och arbeta. Sadrite hade packat ned kläder, gosedjur, blöjor och leksaker till sina små pojkar. Hon kramade omsorgsfullt om dem och sa sedan med vänlig röst: – Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er igen.
Sandra såg verkligen fram emot att få ta hand om sina ögonstenar som bara var ett och tre år gamla. Men månaderna blev bara längre och längre utan att de hörde något från Sadrite. Och till sist började åren gå och Sadrite har fortfarande inte hört av sig. Sandra tror att Sadrite fortfarande arbetar i Tyskland men ingen vet riktigt var hon befinner sig.
- Min son Eivars* som är pappa till pojkarna vill inte veta av dem och han har en ny familj och bor på en annan ort i Lettland, säger Sandra och väjer med blicken.
Det märks att Sandra skäms över sin son och hon vill helst inte prata om honom.
Lägenheten som de bor i är märkt av tiden och den doftar fränt av mögel och fuktskada, väggarna är fläckade av mögel som krupit in bakom tapeterna. Rummet som Sandra och pojkarna trängs i är drygt 12 kvadratmeter. Även om boendet är billigt är det undermåligt. Borta på gården vid vedskjulet står utedasset.Vattnet får de hämta i brunnen. När Sandra ska tvätta får hon fylla på vattnet för hand i maskinen.
– Jag är så tacksam för min tvättmaskin som jag fick för ett par år sedan. Tidigare fick jag tvätta för hand och ni vet säkert hur mycket tvätt det blir efter två pojkar, säger hon med antydan till ett litet leende.
Pojkarna är flitiga i skolan. Arvids är mycket duktig på sport och framförallt på fotboll, men han är inte så förtjust i att titta på fotboll, han vill spela själv. Ralfs är bra på att spela basket, samt att teckna och måla. Pojkarna bor på internatskola under veckodagarna och kommer hem på helgen.
– Tack och lov bor och äter de gratis på internatet, annars vet jag inte hur vi skulle klara oss. Sandra funderar en stund och säger sedan:
– De 1300 kronorna som jag tjänar på mitt beredskapsarbete räcker precis till mat, el och hyra. Skulle utgifterna öka har vi inget att spara in på.
Vi blir avbrutna i vårt samtal av att familjens lilla hund som inte är så van vid besök ger mig en ordentlig utskällning. Det gör att vi för en liten stund kan vända ryggen mot problemen och fly in i skrattets och leendets muntra värld.
Förra året fick Sandra äntligen vårdnaden om Arvids och Ralfs efter många års kamp med de sociala myndigheterna. För pojkarna är Sandra mer mamma än farmor. Det tar emot för Sandra att ta emot hjälp, hon är en kvinna av den gamla stammen som vill göra rätt för sig och inte ligga någon till last. Men i det här fallet räcker det inte med envishet och vilja. Trots att hon har sökt massor av jobb har hon inte fått något napp, den ofrivilliga arbetslösheten och de dåligt betalda beredskapsarbetet har satt djupa spår i Sandras magra ekonomi.
Förhoppningsvis går den lettiska ekonomin mot ljusare tider men det kommer nog att dröja många år innan kvinnor som Sandra som lever i djup fattigdom får ta del av den ekonomiska uppgången. Fram till dess är de i fortsatt behov av vårt stöd och vår hjälp.
Vill du ge en julgåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in gåvan på vårt Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Julgåva 2013"
Vill du bli familjestödjare för en fattig och utsatt lettisk familj eller om du vill veta mer om Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland kan du kontakta dem på: [email protected]
Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta, All Rights Reserved
*Sadrite och Eivars heter egentligen något annat.
Reportage om människor i Kina, Lettland och Ryssland
När jag var grabb såg jag fram emot att läsa söndagstidningen. I del två fanns det alltid med ett spännande reportage från något av världens hörn. Jag läste det med största intresse och i mina drömmar drogs jag sedan med på resor runt om i världen med min penna och kamera i högsta hugg.
I vuxen ålder har jag getts möjlighet att leva ut min reporterdröm och kanske har någon ung grabb eller tjej fängslats av berättelserna och bilderna som jag själv har delat med mig av. Titt som tätt får jag frågan om det går att läsa mina gamla reportage någonstans. För ett par år sedan sammanställde jag en länklista. Den länklistan har nu blivit uppdaterad med en hel del nya länkar och du hittar den i slutet av det här inlägget.
Mina reportage har publicerats i nyhetsbrev, magasin och tidningar. En del av dem har även översatts till norska, finska och engelska. Ett av mina letlandsreportage är fortfarande ett av de reportagen som har gett mest läsarrespons i den tidningen där det publicerades. Anledningen till att jag har valt att publicera en del reportage i min blogg är för att de ska få lite större spridning och nå utanför målgruppen för tidningarna som jag fått materialet publicerat i. Även om länklistan är ganska så lång har jag fortfarande en del reportage på lager som jag kommer att portionera ut vid lämpligt tillfälle.
- Meetings in the middle of China
- Regina är arbetslös och utförsäkrad
- Den ekonomiska krisens stora förlorare
- Jag bor som en drottning i mitt palats
- Lettland går en svår vinter till mötes
- Sprid lite ljus i mörkret!
- Den lyckliga familjen är nu ett minne blott
- En varm hälsning från ett kallt och vintrigt Lettland
- Sanna hjältar
- Ängeln i Riga
- Greetings from Latvia
- Det har varit en kall hård vinter i Lettland (sid 1, 4-11)
- Lettland går en svår vinter till mötes (sid 38-43)
- En trygg famn för Lisa
- There was a girl named Lisa
- Drömmen som gick i tusen bitar
- Greetings from Latvia - Sveicieni no Latvijas
- Söndagsreportaget De glömda barnen i Ryssland
- Saving Grace - How to make a good investment
- Bei mir bist du schejn
Text och Foto: © Mikael Good, All rights reserved.
Julreportaget - Ängeln i Riga
Med ett stort leende möter hon alla hon träffar, vare sig det är höga politiker eller ett barn med funktionsnedsättning. Det är ett leende som kommer från hjärtat, ett leende som gör att man blir både glad och varm inombords. För Liana Velks i Riga existerar inga omöjliga problem eller hinder. ALLT går att ordna, bara man har rätt inställning, lite god vilja och ett stort leende.
Vi befinner oss i Lettland, det är bara några dagar kvar till jul och vi är där för att vara med vid utdelningen av några av de närmare 5000 julpaket som ska delas ut. Jag stjäler till mig några minuter då och då i bussen när vi åker från den ena familjen till den andra. För Liana är det bråda dagar och de korta stunderna i bussen blir nästan den enda vila hon får. Ändå sitter hon där med ett stort leende på läpparna, jag har svårt att förstå hur hon mitt i stressen kan förmedla sådant lugn och värme, det riktigt lyser om henne.
Tron måste få konsekvens
Även om hon idag känns självklar i sin roll som ansvarig för Hoppets Stjärnas och Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland gled hon in i verksamheten lite på ett bananskal. Det var inte något som hon hade planerat eller tänkt. Det började med en förfrågan från en lärare på dottern Elinas skola, hon undrade om Liana kunde tänka sig att hjälpa till att organisera en resa till Sverige för sju barnhemsbarn. Trots att hon egentligen tänkt säga nej, blev svaret ja. Året var 1991 och Lettland hade precis återfått sin frihet efter att i många år varit en del av Sovjetunionen. Allt kändes annorlunda, människor vågade uttrycka sina åsikter, de fick resa fritt; nu skulle de börja bygga upp sitt land igen.
Med den ökade friheten kom även tidningar som vågade utmana sina läsare att tänka annorlunda. En sådan tidning var den kristna tidningen Pakapieni ”Gå”. Den talade bland annat om att den kristna tron inte bara fick stanna vid ord, det måste vara handling också. Det var en artikel i den tidningen som tog upp barnhemsbarnen som behövde åka på sommarlov till Sverige. Arrangör var organisationen Hjärta till Hjärta i Sverige och i Lettland blev det Liana som fick ordna med pass, visum och alla papper som behövdes för resan. Utan att kunna ett ord svenska eller engelska fick hon även följa med barnen till Sverige, en ganska bortkommen följeslagare tycker hon själv, men med hjälp av pictogram, en ordbok och händer blev det tre oerhört spännande veckor, inte minst för Liana som aldrig besökt ett västland tidigare.
Liana och Ivars vid lagret strax utanför Riga. Så här bara ett par dagar innan jul är de flesta paketen utdelade men några paket har de sparat för att dela ut till ryskortodoxa familjer, de firar sin jul den sjunde januari © Mikael Good
Ett arbete bland de ”outbildbara” tar form
Efter den där första kontakten med Sverige rullade arbetet på ganska snabbt. Hoppets Stjärna skulle samma år besöka Lettland i tanke att starta ett arbete bland funktionsnedsatta barn. De kontaktade tidningen Pakapiena för att höra vem som kunde hjälpa dem tillrätta i Lettland. 13 december 1991 när Hoppets Stjärna för första gången besökte Lettland fanns Liana där som värd. På min fråga om hur Liana reagerade när hon fick veta att det främst var funktionsnedsatta som Hoppets Stjärna ville arbeta med, utbrister hon;
– Det kändes oerhört bra. Jag visste hur hemskt de funktionsnedsatta barnen hade det, speciellt de som bodde på barnhem, de hade inget liv. Gravt funktionsnedsatta var outbildbara, de hade inget värde. Institutionerna var främst en förvaringsplats, där fanns inga aktiviteter och det var kallt, speciellt då mitt i vintern.
När Hoppets Stjärna några månader senare började sitt arbete i Lettland var den kapabla Liana en självklar medarbetare. Hon sa upp sig från sitt arbete som tysklärare och tillsammans med sin man Ivars bildade hon en lettisk organisation som fungerade som Hoppets Stjärnas förlängda arm i Lettland. Till en början handlade arbetet mycket om att ta hand om alla de hjälptransporter som skulle delas ut på de olika barnhemmen och institutionerna. Lianas man Ivars arbetade till en början mest som volontär på kvällar och helger;
– Men allt mer behövdes en stark karl som kunde köra lastbil, speciellt när vi började renovera institutionerna, så även Ivars jobbade ganska snart heltid.
Liana Velka utanför en kär väns hus © Mikael Good
Kunskap – en väg till förändring
Huvudmålet för arbetet har alltid varit att förändra attityden till de funktionsnedsatta. I den gamla sovjetrepubliken sågs funktionsnedsatta knappt som människor. Att förändra den attityden till att funktionsnedsatta är människor med precis samma rätt och värde som alla andra var och är fortfarande en utmaning. Till en början innebar det att se till att de funktionsnedsatta fick ett drägligt boende men redan efter något år började man även med att utbilda personal på institutioner och barnhem. Kunskap om att arbeta med funktionsnedsatta - om man bortser från den rent medicinska aspekten - fanns inte i Lettland. I början anordnade man därför seminarium med specialister från Sverige; barnläkare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, psykologer, logopeder med flera. Snart fanns även föräldrar till funktionsnedsatta barn med på utbildningarna, främst föräldrar som valt att ha kvar sina funktionsnedsatta barn hemma men även många av dem som tidigare lämnat sina barn till barnhem kom och vågade nu ta hem sina funktionsnedsatta barn. En helt ny värld började öppnas.
Liana på hembesök hos en av sina vänner. Liana som vi är vana att se henne med ett stort leende på läpparna och med ett julpaket i famnen © Mikael Good
Föräldraföreningar
Med allt fler funktionsnedsatta barn hemma, behövdes speciella förskolor och dagcentraler. Barnen och ungdomarna behövde även hjälp att ta sig till skola och dagcentral.
– Men fortfarande var det många föräldrar som klagade och vi insåg att vårt arbete måste innefatta hela familjer. Att ha en familjemedlem med en funktionsnedsättning i familjen innebär på sätt och vis att hela familjen är handikappad, speciellt i vårt samhälle som fortfarande ser de funktionsnedsatta som mindre värda.
– Därför började vi arbeta med föräldraföreningar, mindre grupper - främst mammor -som samlas ett par gånger i månaden, ibland för att få utbildning, men oftast ”bara” för att få träffa andra vuxna, få samtala med varandra, byta erfarenheter och lära sig mer om vilka rättigheter de och deras barn har. Varje sommar ordnar vi dessutom flera läger för både barn och mammor. Vi kommer att ha ett sådant läger nu i januari, vi har fått pengar från EU, egentligen var det tänkt att vara ett sommarläger men de utlovade pengarna dröjde så nu ska vi ha sommarläger mitt i vintern, Liana skrattar när hon tänker på hur dumt det måste låta. (Lägret hölls i januari 2007).
– Det är otroligt roligt att arbeta med dessa mammor även om det är mycket jobb. De behöver kunskap om vilken hjälp som finns för deras barn och att de inte bara kan sitta och vänta på att ett mirakel ska ske. Vi måste hela tiden uppmuntra dem att våga släppa taget, barnen behöver komma hemifrån, de behöver komma till skolan och lära sig stå på egna ben. Många mammor har sina funktionsnedsatta barn hemma, oavsett vilken form av funktionsnedsättning som de har, ända upp i 10 – 11 årsåldern, då först får de börja skolan…
– Det roligaste är att se dessa mammor leva upp, när de kommer till gruppen de första gångerna kan de inte prata om något annat än sina barn, själva har de inga behov. Efter att ha träffats ett tag börjar de istället prata med varandra, det är som att de vågar börja leva själva. De har blivit så vackra, raka i ryggen, stolta och med otroligt mycket vilja. Vi sätter nu in många av mammorna som ansvariga för olika EU projekt, de får ta ansvar för projektansökningar, planering och genomförande.
Julklappsutdelning på 5:e skolan in Riga © Mikael Good
Mer kunskap
En del av arbetet med utbildning är även att ta fram böcker. I Lettland finns nästan inget material om funktionsnedsatta på lettiska. Med stöd från bland annat Sida har böcker av Tomas Sjödin och flera andra svenska författare översatts.
– Just nu arbetar vi med Berit Lagerheims ”Att utvecklas med handikapp”. Men många fler böcker behövs, kunskap är jätteviktigt och universiteten i Lettland ringer ständigt och frågar efter våra böcker. Idag finns vård av funktionsnedsatta med i universitetsprogrammen och nyutbildade speciallärare arbetar på våra skolor och dagcentraler. Det är egentligen först nu som vi börjar se en verklig förändring i politiken för funktionshindrade i landet.
Lina Velka på hembesök hos en lettisk familj i kris © Mikael Good
Kraft från ovan
– Var får du din energi från? inflikar jag.
Liana har precis lagt på luren efter att ha pratat med en av alla de mammor hon har kontakt med. Hennes telefon ringer flera gånger under vårt samtal; det är organisationer och kyrkor som ska hämta sin del av julpaketen, särskolor som vill bjuda in henne och Ivars till sina julfiranden men oftast är det mammor som behöver någon att prata med en stund. Jag inser mer och mer hur mycket arbete som ligger bakom Lianas till synes ganska lugna fasad. Liana tittar uppåt;
– Energin får jag uppifrån, det är det enda svar jag kan ge.
PS 34:5 De som skåda upp till honom stråla av fröjd, och deras ansikten behöver inte rodna av blygsel.
Lina Velka på hembesök hos en lettisk familj i kris © Mikael Good
– Vi har en dröm, eller egentligen är det nog mest jag, säger Liana och skrattar, Ivars drömmer om något annat. Jag skulle vilja öppna ett korttidsboende, där jag får arbeta mer direkt med barnen. Ett hem där jag kan ta emot fyra fem barn i taget och ge deras familjer en möjlighet att vila några dagar. I Lettland existerar inget sånt.
Vi vill i vårt arbete visa hur man kan arbeta rätt med funktionsnedsatta. Idag finns till exempel inte ens en plats där mammorna kan komma och prata med en socialarbetare eller kurator, det vill jag att de ska få möjlighet att göra på mitt korttidsboende, de kan ju knappast sitta och prata om sina personliga problem och behov på ett kafé.
Liana och rektorn på 5:e skolan i Riga, spexar framför kameran © Mikael Good
Drömmen var en docka med riktigt hår
– Där har vi fängelset, utbrister Liana plötsligt när vi åker förbi en stor smutsvit byggnad omgärdad av en hög betongmur.
– Det är alltid fullt; I Lettland är det ofta lättare att begå brott och hamna i fängelse än att försöka leva ett ärligt liv utanför murarna. Det är svårt att hitta arbete och lönen är så låg att den knappt räcker till ens det mest nödvändiga. Ibland undrar jag om inte de fattiga har det svårare idag än 1991. Priserna har ökat till det dubbla på bara ett par år. Idag kan du köpa allt om du har pengar, innan hade vi pengar men det fanns nästan inget att köpa.
Kan ni tänka er att jag, när jag var liten, drömde om att få en östtysk docka. För mig var en docka från Östtyskland det bästa man kunde tänka sig, de gick att kamma håret på. Våra sovjetisktillverkade dockor hade bara klistrat hår.
Även lägenheter var svåra att få tag på, man var tvungen att ha en arbetsgivare som hade tillgång till lägenheter och jobba bra. När vi gifte oss, Ivars och jag, fick vi bo hos mina föräldrar. Vår första lägenhet fick vi tack vare att Ivars började arbeta som tekniker på ett kollektivjordbruk i utkanten av Riga. Bil var också svårt att köpa, de få bilar som fanns var reserverade för pampar inom kommunistpartiet, eller som belöningar till den som arbetat bra. Alla arbetsplatser hade speciella kösystem för ”lyxprylar” som t ex bilar. Bara de som arbetade bra kvalificerade sig för att få hamna i kön. Men Ivars lyckades få tag på en bil i Moskva, en Lada. Det var 1983 och vi var så stolta över vår lilla bil, den gav oss en fantastisk frihet att resa, visserligen bara inom Sovjetunionen, men ändå.
Liana och Ivars på sitt lilla kontor i Riga. Marita Good, Liana Velka och Ivars Velks vid julpaketslagret utanför Riga. © Mikael Good
Förändring tar tid
– Man blev lite paranoid, för bara ett par år sedan rensade jag bort flera lådor med tvål som jag hamstrat. Tvål fick man bara köpa för kuponger och även om vi inte behövde hela vår ranson vågade jag inte låta bli att ta ut hela ransonen. Jag vågade heller inte ge bort den av rädsla för att en dag stå utan. Behövde man gå till läkaren var man mer eller mindre tvungen att muta till sig en undersökning, jag gick aldrig till läkaren utan att ha med en blomma eller en chokladask.
Jag tror att korruptionen idag, mycket beror på det system vi hade innan, vi är så vana vid att muta oss fram. Det gör det ännu svårare för dem som är fattiga, de som har fallit ur systemet, de har ingen möjlighet att ta sig upp igen. Missförstå mig inte, allt är bättre idag, jag vill definitivt inte tillbaka till Sovjettiden, men vi har fortfarande mycket kvar att arbeta med. Det är trots allt bara 20 år sedan vi blev fria och att i djupet förändra människor tar tid.
Ivars har precis stannat bilen utanför något som för mig ser ut som ett fallfärdigt skjul, Liana tittar i sina anteckningar, vi ska överlämna två stora familjepaket. Med ett stort leende greppar hon ett av paketen och stiger in i det lilla huset.
– Vet du, det här är något av det roligaste jag vet!
Det här är något av det roligast som jag vet © Mikael Good
Du kan stödja Ivars och Lianas viktiga arbete i Lettland genom att ge en gåva direkt till Velki Association: www.velki.lv/mums.htm eller biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta: www.hearttoheart.se/stod_oss.html eller biståndsorganisationen Hoppets Stjärna: www.hoppetsstjarna.se
If you want to read this article in English, please click on this link: http://www.chasid68.blogspot.com/2011/12/angel-in-riga.html
Text: Marita Good, foto: Mikael Good. All rights reserved.
Reportaget har tidigare publicerats i tidningen Junia.
Ett kallt land med många varma människor
Som ni säkert redan vet har jag varit i Lettland ett flertal gånger och under den tiden har jag lärt känna Lettland och det lettiska folket ganska så väl. Jag har anlitats till att göra socialreportage som sedan har publicerats i nyhetsbrev, månadsbrev, magasin och tidningar.
En del av de reportagen som jag har gjort har jag även lagt upp i min blogg och i slutet av inlägget kommer en länklista till de reportagen. Det finns säkert de som ställer sig frågan varför jag har valt att lägga upp materialet i min blogg. Den största anledningen är att det har kommit in väldigt mycket pengar till behövande i Lettland den här vägen. Mitt primära mål är att se till så att människorna som jag mött och umgåtts med och människor i deras närhet inte ska behöva lida någon brist på vare sig mat eller kläder. De har bjudit in mig i sina hem och valt att visa upp sig i sin utsatthet och då är det inte mer än rätt att de får sin del av kakan.
Utan att vilja slå mig själv för bröstet vill jag ändå säga att mina Lettlandsreportage har fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande. Även om jag själv inte har tjänat så mycket pengar som jag borde på mitt arbete har jag fått vara med och dra in betydande belopp till människor som jag bryr mig om och vill hjälpa till en bättre tillvaro och det är faktiskt lön nog för mig!
Den som så vill kan klicka sig vidare och läsa artiklarna och reportagen:
- Skulle du vilja byta hus med dem?
- Regina är arbetslös och utförsäkrad
- Den ekonomiska krisens stora förlorare
- Jag bor som en drottning i mitt palats
- Lettland går en svår vinter till mötes
- Sprid lite ljus i mörkret!
- Den lyckliga familjen är nu ett minne blott
- En varm hälsning från ett kallt och vintrigt Lettland
- Sanna hjältar
- Ängeln i Riga
- LIFE FORCE Magazine number 3/2011
- Le Viseur Magazine nummer 1/2012 (sid 1, 4-11)
- Le Viseur Magazine nummer 2/2012 (sid 38-43)
- En trygg famn för Lisa
- Drömmen som gick i tusen bitar
- Greetings from Latvia - Sveicieni no Latvijas!