En lettisk mor och hennes son

Under en tioårsperiod åkte jag på många reportageresor till Lettland. Under den tiden lärde jag mig känna landet och dess människor ganska bra. För åtta år sedan träffade jag denna lettiska mamma, hennes son och deras hund i familjens hus som ligger i den södra delen av landet i närheten av den litauiska gränsen. Nu är det några år sedan jag senast var i Lettland men jag önskar att jag snart får möjlighet att åka dit igen.

Text och foto: Mikael Good

En kämpande trebarnsmamma från Lettland

Det är mitten av februari, snön och kylan har det lettiska landskapet i ett stadigt grepp. Trots att solens värmande strålar kämpar med full kraft har termometern envist krupit ned under tjugo minusgrader, människorna kurar ihop sig kring sina värmande kaminer i stugor och lägenheter. Vi är på väg till ett möte med en ensamstående trebarnsmamma i ett litet samhälle i södra Lettland.



Efter en skumpig färd på små gropiga vägar i gränslandet mellan Lettland och Litauen kommer vi fram till ett litet samhälle som ligger någon mil söder om staden Jelgava. Jag ska besöka en ensamstående mamma tillammans med ängeln från Riga Liana Velka och Gertruda som är en socialarbetare från Jelgava. Vi bjuds in i lägenheten av Aina som den ensamstående mamman heter. Hennes barn Margarita elva år, Diana 10 år och Aigars sju år är i skolan, men spåren av dem syns i hela lägenheten. Det ligger leksaker lite här och där och väggarna är täckta av barnens teckningar. Aina och barnen bor i en liten sliten vedeldad lägenhet om två rum och kök, lägenheten har säkert inte renoverats på över fyrtio år och från fasaden på huset har stora sjok med puts fallit av. De har rinnande vatten som de måste koka på sin lilla elspis innan de kan dricka det.
– Lägenheten är alldeles för liten för oss och den är dragig, men det är bättre än inget. Det finns de som har det betydligt värre än oss, vi har i alla fall rinnande vatten och toalett inomhus, säger Aina.
På landsbygden i Lettland är det vanligt med utedass och många får även hämta vatten från en gemensam brunn ute på gården. Det kan kanske gå an med utedass på våren och sommaren men att behöva gå till ett utedass när behoven tränger på och det är tjugo minusgrader ute låter allt annat än lockande.



Ensamstående mamma med tre barn
Aina är arbetslös, hon och hennes barn lever på social- och barnbidrag men de har svårt att få pengarna att räcka till. Pappan lämnade familjen för ett par år sedan, när han blev arbetslös slutade han att betala underhåll för barnen vilket har gjort att familjens ekonomi har blivit allt mer ansträngd.
– Vi brukar ge oss ut i skogen på sommaren och plocka bär och svamp som vi säljer på marknaden för att få ihop lite extra pengar framförallt till vintern, då kostnaderna för el och uppvärmning stiger, säger Aina. 
Hon hjälper även grannar och vänner med enklare sysslor. Trots Ainas stora vilja att arbeta finns det inga arbeten att få tag på i närområdet och familjens ekonomi blir allt mer ansträngd för var månad som går.
– Vi har precis så att vi klarar oss, har man mat, kläder och husrum så ska man vara nöjd med det, säger Aina och sträcker lite på sig.
Men på Ainas ögon och på hennes kroppsspråk ser jag att det hon säger inte riktigt stämmer, jag tror att hon har det riktigt tufft, det syns på hennes ögon att hon lider över sin situation, över att inte kunna ge sina barn den mat som de behöver.
Barnen har fått många fina leksaker och kläder genom olika hjälpsändningar, men det som de främst behöver är mat. För en stund kan de säkert förlora sig in i leken och glömma sin hunger, men så snart som leken är över kommer den envetna hungern och knackar på dörren igen.
Aina och hennes barn lever enkelt och är tvungna att snåla in på allt för att klara sig, när hyran, gasen, elen och veden är betald har de inte många kronor över till mat. De äter oftast en ensidig kost med potatis, rotfrukter och lök som bas.
– Barnen betyder allt för mig och jag ser först och främst till att de är mätta och nöjda innan jag själv äter det lilla som finns kvar, säger Aina.



Svårt för ensamstående mammor att få arbete
Jag tittar mig omkring i lägenheten, jag hittar ett studiofoto på familjen som togs för ett par år sedan innan Lettland sjönk in i en djup ekonomisk depression, innan Aina blev av med sitt arbete och hennes man fegt flydde från sitt ansvar. Aina såg betydligt mer lycklig och välmående ut när fotot togs. Hon har magrat betänkligt sedan dess och hennes blick är betydligt tröttare. Arbetslösheten i området är mycket hög och det är särskilt svårt för ensamstående mammor att hitta ett arbete. Allt som oftast får de ljuga om sin familjesituation för att få tag på ett arbete. Ingen vill anställa en ensamstående kvinna som riskerar att vara hemma och vabba.
– Jag kan tänka mig att arbeta med i princip vad som helst bara det är ett arbete som gör att vi kan klara oss, säger Aina.
Lägenheten är full av leksaker, ballonger och teckningar och när Gertruda frågar Aina var hon sover, pekar hon på en gammal soffa och säger:
– Jag sover på den där soffan men jag får alltid plocka bort barnens saker först innan jag kan bädda till den, jag sätter alltid mina barn först och när de har det bra så har jag det också bra!

Dianas stora dröm är att bli frisör
Flickorna är mycket flitiga i skolan och en vägg är full av olika diplom och utmärkelser som de fått. Aina är mycket stolt över sina döttrar som har högsta betyg i många ämnen och tillhör de bästa i sina respektive klasser.
Aigars har precis börjat i första klass och han kan redan läsa och skriva. Just nu är han inne i en cowboyperiod. Cowboyhatten ligger lite nonchalant i en fåtölj och leksaksgeväret har han hängt på ett älghorn ovanför sin säng så att han lätt får tag på det när han går upp på morgonen.
– Margarita spelar dragspel i musikskolan och trots att hon bara spelat dragspel i ett år börjar hon redan att bli riktigt duktig, säger Aina med mycket stolthet i rösten.
Flickorna är duktiga på att teckna och måla och väggarna är fulla av deras teckningar. Dianas stora dröm är att bli frisör och hon övar ofta på ett dockhuvud som hon kan kamma och fläta håret på. Flickorna är mycket kreativa och bygger och fixar mycket själva. Flickorna är också bra på att virka och sticka. Aina håller upp en docka och säger:
– Margarita och Diana fick en docka utan kläder och satte genast igång med att ta mått och sticka en klänning till den.



Jesus är deras idol
Aina och hennes barn är personligt kristna och de är aktiva i pingstförsamlingen i Jelgava. De åker dit varje söndag med församlingens kyrkskjuts. Barnen ser verkligen fram emot att få komma till kyrkan och de deltar aktivt i söndagsskolan. Margarita och Dianas främsta idol är Jesus. På Dianas vägg finns en bild på en bedjande Jesus och under den bilden har hon tejpat upp en lapp med ett bibelcitat från Lukas 18:27: "Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud". Församlingen i Jelgava är som en öppen famn där alla hjälper varandra som om de vore en enda stor familj. Det har gjort att medlemsantalet har ökat de senaste åren då allt fler i Jelgava med omnejd söker sig till tryggheten och gemenskapen i församlingen, bort från allt vad ekonomisk kris och bekymmer heter. I kyrkan kan de känna trygghet och få gemenskap, de får kraft att orka med vardagen och de får hopp för framtiden.



En av dessa mina minsta
Det finns många familjer i Lettland som är i samma situation som familjen i berättelsen, många har även dragit på sig stora skulder då de har valt att köpa mat till barnen framför att betala hyran eller el- och gasräkningar. Att åka ut på den lettiska landsbygden är som att resa tillbaka i tiden, tillbaka till 20- och 30-talets fattigsverige. Det är en tid som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva, en tid som jag bara har hört min gamla mormor berätta om.
När vi lämnat familjen och åter satt oss i bilen kommer jag att tänka på Jesu ord i Matteus 25:40: "- Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.". 
Det är så pingstförsamlingen i Jelgava arbetar och trots att medlemmarna själva lider brist på det mesta är de villiga att hjälpa andra människor med det de har, kan och är bra på. Pingstförsamlingen förmedlar mat, kläder och leksaker till utsatta familjer, de hjälper de gamla och svaga i församlingen med städning och reparationer. De gör även hembesök hos gamla och svaga som inte själva orkar ta sig till kyrkan och ber och umgås med dem.



Text och Foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Jag besökte familjen i februari 2010 men trots att det har gått några år så ser deras livssituation ungefär likadan ut idag. Gertruda och Aina heter egentligen något annat. Lettland är ett litet land och av respekt till dem väljer jag att inte skriva ut deras riktiga namn.

Vad är du mest rädd att förlora i ditt liv?

"Om du vill se vad någon är rädd att förlora, titta då på vad de fotograferar". - Okänd



Det ovanstående citatet är riktigt tankeväckande och det manar till en hel del eftertanke. Personligen tar jag mest bilder på mina barn och det är faktiskt min familj som jag är mest rädd att förlora. Att få se sina barn växa upp på nära håll och kunna ta del av och fotografera deras lek är en självklarhet för många av oss men det är tyvärr inte en självklarhet för alla.

Jag tänker på Lisa som är en ung rysk tonårsmamma som fick kämpa hårt mot myndigheterna för att få rätten till vårdnaden om sina barn. Barn som hon älskar mest av allt och hon skulle gå under om hon förlorade dem. Du kan läsa mer om hennes kamp för sina barn i årets julreportage - En trygg famn för Lisa



 

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

The EVIL Leica R solution

Det finns en hel del spegellösa kameror (EVIL - Electronic Viewfinder with Interchangeable Lens) med eller utan elektroniska sökare att välja på idag. För dem som vill återanvända objektiv med M39 och M-fattning med bra resultat finns det inte så mycket mer att välja på än Sony NEX 5n, Ricoh GRX och sist men inte minst Leica M.



Det går faktiskt att återvända Leica R-optik på Leica M-kameror, vidvinklar och hyperfokal är dock att föredra då det kan vara lite meckigt att ställa skärpan rätt i och med att adaptern inte kopplar med mätsökaren. Självporträtten i det här inlägget är tagna på bländare 2,0 med ett Summicron-R 90. Det objektivet är förövrigt ett mycket bra porträttobjektiv som jag varmt rekommenderar.



Med den nya Leica M som kommer ut på marknaden nästa månad kommer det att gå lättare att ställa in skärpan då den har skärmsökare och en elektronisk sökare som tillval. För mig är Leica M något av en drömkamera som förenar det bästa från olika världar. Den uppfyller min dröm om att kunna köra all min optik från Zeiss, Voigtländer och Leica på ett och samma kamerahus. Det finns tyvärr en hake och det är att Leica M ligger ordentligt utanför min budget...

Men skam den som ger sig! Jag har hittat en annan och mycket billigare R solution och det är en Sony NEX5n. Det är en mycket bra kamera för alla oss som tycker om att återanvända gammal fin optik. Nexen ger full rättvisa åt alla mina R- och M-gluggar vilket inte mina m4/3 kameror gjorde. Som bonus kan jag även använda mina fina Carl Zeiss T* objektiv för C/Y med mycket gott resultat på Nexen. 

Om du sitter på gamla fina Leica-M gluggar så är en NEX5n tillsammans med den elektroniska sökare FDA-EV1S och en Hawk Leica-M till Sony NEX macroadapter ett mycket bra val som gör dina gamla fina objektiv full rättvisa. Möjligtvis är även NEX6 en bra kamera för M-optik men så länge som jag är nöjd med min NEX5n tänker jag inte testa den.

Ricoh GRX tillsammans med M-mount sensormodul och VF-2 sökare är också ett bra alternativ. Men man bör ha i åtanke att den  kombinationen är mer än dubbelt så dyr som NEX5n paketet som faktiskt ger ett likvärdigt resultat och Ricoh paketet kostar till och med mer än en bättre begagnad Leica M8.



Idag kan jag köra alla mina objektiv med eller utan adapter på mina Leica M och på min NEX. Det har gjort att jag kunnat göra mig av med ytterligare objektiv. Den kamerautrustningen som jag har idag är betydligt mindre och mer lätthanterlig än den stora Canonutrustningen med flera otympliga L-gluggar som jag hade förra året. Ska jag vara riktigt ärlig var det i mångt och mycket en statusgrej för mig att köra med proffskameror och L-gluggar från Canon, det var faktiskt befriande för mig att göra upp med min statusjakt och istället köpa in de kamerorna och objektiven som jag verkligen vill ha utan att behöva bry mig om vad andra ska tycke eller tänka.



Alla bilderna i inlägget är tagna med Sony Nex5n och Leica M8. När vi ändå är inne på NEX5n igen så måste jag säga att det är en av de fulaste kamerorna som jag ägt. Men bildkvalitetmässigt är det den klart bästa APS-C kameran som jag har använt. Med rätt objektiv gör bilderna inte ens bort sig i konkurrens med större format och det går utmärkt att använda kameran upp till 6400 ASA. För mig som tidigare har använt Canon var bandning ett problem på höga ASA, det problemet är nu bara ett minne blott :)



Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Ps: Om du är intresserad av att göra fynd så får du gärna kolla in mina annonser här på Fotosidan: 

Jag bytte min kamera mot en skinnsoffa

Man skulle kunna säga att jag bytte till mig skinnsoffan på bilden mot en kamerautrustning. Även om andrahandsvärdet på Panasonic kameror och objektiv är uruselt så räckte pengarna som jag fick för grejerna precis till soffan.

Att byta ut en kamerautrustning mot en soffa är nog ett av de bästa bytena som jag har gjort. Det är faktiskt mycket viktigare att kunna sitta riktigt bekvämt tillsammans med sin familj och sina vänner än att försöka skryta med den nyaste kameran och den största gluggen för folk som inte har en susning om vad det är. 

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.