Jag vill tillbaka till Rigas bakgårdar

Jag läser reportage efter reportage, artikel efter artikel. Ett envist rabblande av vackert klädda ord och meningar men ack så tomma. Barn som bedjande stirrar in i mina ögon från bilder utan vare sig närvaro och passion. Texterna rör mig inte i ryggen och det enda som de gör är att framkalla en djup suck i mitt inre.

Jag vill komma in under ytan. Jag vill ha ett riktigt urklipp ur verkligheten. Fyllt med glödande passion och närvaron av en brinnande penna som skriver på ett sådant sätt att jag tvingas in i berättelsen och fastnar i den. Får jag det, ja då ska jag börja ge igen.

Jag längtar tillbaka till Rigas bakgårdar. Jag längtar efter att få umgås fram bilder och texter och åter låta skaparglöden och passionen få leda mig framåt så att jag får lämna det som skett långt bakom mig.

Aleksey Myakishev har en ny hemsida: http://myakishev.viewbook.com/ kolla in den det är en order.

Text och foto: © Mikael Good. All Rights reserved.

Till alla er som längtar efter en varm kram

När jag hade hoppats på en gnutta empati möttes jag mest av munhuggande. Raderade en elak kommentarer där jag blev kallad för rättshaverits och en där min mandom blev ifrågasatt. Med en lätt ilsken men dock bestämd knapptryckning raderade jag till sist hela texten. Jag är tacksam för den friheten. Man kan inte vinna allas hjärtan men har man en gång vunnit frihet då har man vunnit allt.

Jag har tämjt min ungdoms vrede. Istället för att den okontrollerat kokar över har jag lärt mig att projicera den precis som när man brygger en perfekt kopp presso på en varm och rödglödgad spisplatta. Vreden kommer nu andra till gagn. Den har blivit empatisk. Det är en motsägelse men för mig fungerar det. Jag har fått vara med och hjälpa många fattiga och förtryckta. Över 2100 verser i Bibeln handlar om fattiga och förtryckta. Gud står på deras sida.

Hur jag än försöker kan jag inte alltid försvara mig trots att jag i grund och botten är en fighter. Jag blir bara känsligare med åren och ju mer jag anstränger mig desto mer inser jag att man till syende och sist är utlämnad åt skapandet och det som har hänt och alla de modiga änglarna som ständigt vakar över varje steg som jag tar. Allt det andra är lätt overkligt och i många fall helt oväsentligt. Alla kan hata, det är egentligen väldigt enkelt. Att älska, glömma och förlåta är däremot en svår gåta som måste lösas innan det sista andetaget dras.

Det händer att man snubblar över oväntade saker i livet. Precis som en gammal farbror vars prostata envist gör sig påmind om natten och som sakta snubblar sig fram till toaletten i nattens mörker.

Jag rullar sakta genom ett evighetslångt Huskvarna på min cykel. Själv är jag allt annat än evig. Spegeln har slutat ljuga för mig. Jag orkar inte att hålla in magen längre och varför ska jag egentligen göra det nu när jag passerat 40? Men trots min ålder och mina begynnande ålderskrämpor drivs jag fortfarande av samma ungdomliga lust att skapa.

Har man egentligen den minsta lust att se hela sammanhanget genom alla mörka charader som spelas av alla män och kvinnor med makt? Är sammanhanget synligt för oss alla? Bryr vi oss? Svensk sjukvård har gått från att vara en av världens bästa till att bli en välanvänd vuxenblöja som slängts bort på en smutsig bakgård på bara några få år. Internationella riskkapitalbolag roffar girigt åt sig alla russinen från sjukvårdskakan och lämnar bara kvar de torra smulorna till oss skattebetalare. Svensk sjukvård har blivit cynisk sedan girigheten drev omtanken på flykt. 

När jag drack och härjade som värst på 90-talet brukade jag längta efter någon att krama om när jag vaknade som ett grått och hålögt vrak med smak av askfat framåt lördagseftermiddagen. Jag är helt nykter sedan 13 år och nu har jag ständigt den där varma kramen inom räckhåll. Den är inte alltid synlig men den är ständigt närvarande i mitt liv.

Hösten, en författare kallade den här för mig så trista, regniga och kalla årstiden för en öppen årstid. Vem vet, han kanske hade rätt ändå. Ibland måste man beskriva verkligheten som man önskar att den var och inte bara i efterhand beskriva hur den blev.

Text och foto: © Mikael Good.

Sinaihalvön en begynnande krutdurk

För tillfället håller jag på att färdigställa ett reportage om beduinernas situation i Sinaihalvön som jag gjorde i mars detta året. Reportaget kommer antagligen att publiceras i det nästa numret av Le Viseur Magazine.



Arbetet är helt ideelt och som jag varit inne på tidigare i min blogg tror jag inte att det är bra att sitta still utan att göra någonting när man är arbetslös. Jag vill gärna hålla på med en del "skarpa" projekt och vässa min arbetsförmåga. Om det vill sig riktigt väl kanske jag kan sälja repen till en tidning eller ett magasin och slippa bidrag för ett par dagar.

Tidigare har jag gjort en del jobb om minoritetsgrupper och ursprungsbefolkningar och det är ämnen som ligger mig varmt om hjärtat . Om jag hade möjlighet till det skulle jag gärna arbeta med reportage om dessa grupper på heltid. Men nu är situationen som den är och därför har jag själv bekostat min resa med pengar som jag fick över när jag sålde av min dyra Canonutrustning och istället köpte betydligt billigare kameror och objektiv.

Jag är noga med att att mitt textmaterial stämmer och inte innehåller felaktigheter, därför kommer jag att konsultera personer som är insatta i det säkerhetspolitiska läget i området och i beduinernas levnadsförhållande innan det publiceras.

När jag reser på semester försöker jag att göra ett reportage eller två om något ämne som intresserar mig eller som jag stöter på under resans gång. Ibland händer det att jag har tur och kan sälja reportaget eller få det publicerat, men oftast har jag nöjt mig med att publicera den typen av reportage i min blogg.

Om jag hade varit intresserad av att göra resereportage hade säkerligen möjligheten att tjäna lite extrapengar och dryga ut semesterkassan ökat. Men jag har tyvärr inget intresse av att göra resereportage. Jag har försökt några gånger men det har bara blivit pannkaka i slutändan. 

 

När vi ändå är inne på Le Viseur vill jag uppmana er att ta en titt på det senaste numret av Le Viseur Magazine om ni ännu inte har gjort det:  

Om den inbäddade versionen krånglar klicka på följande länk

Du kan även ladda ned tidningen i PDF-format och läsa det på din läsplatta: http://leviseurmagazine.com/Le_Viseur_2_2012.pdf

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Ps: Idag blir det inget ps om den kommande Leica M10 utan om dess föregångare Leica M8. Trots sin ålder och sina begränsningar är det fortfarande en riktigt bra kamera om man hanterar den rätt och den fungerar utmärkt i ökenförhållanden trots att den inte är vädertätad.

Även det näst bästa är gott nog för mig

Det sägs att endast det bästa är gott nog men när det kommer till prylar så nöjer jag mig allt som oftast med det näst bästa. Oftast är kvaliteten tillräckligt bra för att jag ska bli mer än nöjd ändå.

Det finns två 28:or med M-fattning som är riktigt, riktigt bra och det är Leica Elmarit-M 28/2,8 Asph och Summicron-M 28/2,0 Asph. Även om jag hade haft obegränsat med pengar hade jag nog nöjt mig med det betydligt billigare Leica Elmarit-M 28/2,8 som jag har i min ägo. Jag är faktiskt högst osäker på om jag skulle kunna se någon som helst skillnad mellan mitt objektiv och de dyrare objektiven med Asph på mina kameror.

I ärlighetens namn händer det att jag saknar bländare 2,0. Men med tanke på den stora prisskillnaden är även det näst bästa gott för mig. När det gäller objektiv och kameror är det lätt att sugas med och ge sig in i en desperat jakt på bättre grejer trots att det som man redan har i sin ägo fyller de egna behoven många gånger om. Trots det relativt låga priset är mitt Elmarit-M bättre än de kamerorna som jag har och det är egentligen bara Leica M9 och M-Monocrome som kan göra objektivet full rättvisa.

Men oroa er inte jag kommer inte att köpa en kamera för över 50.000 kronor fastän jag skulle ha råd med det. Någonstans måste jag sätta min gräns så att jag inte blir manisk i min jakt efter perfekta bilder och ärligt talat så går det fortfarande att ta riktigt bra bilder med en digital systemkamera vars teknologi härstammar från början av 2000-talet.

Keps från Blue Wear och skjorta från Ben Sherman

Du har väl inte missat att det har kommit ut två nummer av den svenska dokumentärfototidningen Le Viseur, klicka på följande länk om du vill bläddra i dem: http://issuu.com/search?q=le%20viseur

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved

Ps: Jag har fått lite mer livstecken om en Leicakamera som kan komma att bli en så kallar R-lösning (R-solution) den 17 september kommer vi att få veta mera. 

Bildkritik kan göra mig förvirrad

Bildkritiken som jag har fått från andra fotografer rör oftast bara tekniska aspekter, såsom skärpa, ljussättning och komposition och även en del kryptiska kommentarer om att bilden innehåller många lager. Men den typen av kritik säger mig egentligen ingenting alls utan gör mig bara förvirrad. 



Jag vill få reda på vilken känsla som betraktaren får när de ser bilden, vad betraktaren ser, upplever och känner. Den bästa bildkritiken har jag inte fått från andra fotografer utan från konstnärer och konstkritiker. De tittar främst på bilden och läser den som om den vore en öppen bok. En bild som en annan fotograf direkt lägger undan för att ljussättningen inte föll dem i smaken eller att skärpan inte satt riktigt där den skulle kan konstkritikern spendera en lång tid med att analysera och försöka röna ut. De ser så att säga bortom tekniken och väljer att fokusera på vad bilden säger.



- Det syns att du målar. Sa en konstkritiker till mig när han granskade bilden av den lettiska månskensbonden.
När han hade tittat igenom fler av mina bilder, sa han:
- Ditt bildspråk är tydligt och direkt gripbart samtidigt som bilderna bär på ett stort känslomässigt djup. Men din äldre lite ruffigare stil tilltalade mig mer. Dina nytagna bilder är allt för tekniskt perfekta. Om du inte passar dig och söker dig tillbaka till ditt eget unika uttryck kommer du snart att utvecklas åt fel håll och bara bli en simpel kvällstidningsfotograf som bara går på ren rutin. Rutinen är kreativitetens dödsfiende och den har redan fjättrat allt för många konstnärer. Mitt råd till dig Mikael är att du skyr rutinen som pesten och omfamnar kreativiteten med ett öppet sinne.



Jag tog konstkritikerns ord på högsta allvar. Kritik som är på djupet lyssnar jag på och när jag får sådan kritik slår jag inte dövörat till. När orden hade landat i mig bestämde jag mig för att arbeta med enklare kameror och försöka återerövra lekfullheten och kreativiteten i mitt fotograferande. Det händer att andra fotografer försöker ge mig råd om vilken typ av bilder som jag ska ta och hur jag ska ta dem och vilka projekt som jag borde ge mig in i. De ger säkert råden i ren välvilja, men jag vet redan vad jag ska göra och framförallt vad jag inte ska göra.



Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.