Psalmsång i det fria

Utanför Pingstkyrkan i en stad i mellersta Bulgarien mötte jag den här gamla damen som satt och sjöng psalmer. Hon tillhör den turkisk/romska minoriteten i området. En grupp som tidigare mestadels varit muslimskt. I området där hon bor har många av dem konverterat från Islam till Kristendom de senaste åren. När jag frågade om jag fick ta en bild av henne, sken hon upp, skakade på huvudet och sa glatt "Da"!

Text och foto: Mikael Good

Mötet med Europas romer ledde mig till mitt eget ursprung

Under flera års tid har jag jobbat på ett dokumentärprojekt i text och bild om romer i Europa. Arbetet med att dokumentera Europas största minoritet har även sporrat mig att söka mitt eget ursprung, och jag blev inte direkt förvånad när jag hittade mina rötter.



Syftet med projektet är att motverka avhumaniseringen av romer i Europa. Jag vill istället lyfta fram romerna och visa dem som de är. Trots förföljelse, trakasserier, diskriminering och nazistiskt folkmord är de ändå ett folk som alltid har nära till leenden och skratt. Sången, musiken och skrattet har alltid varit en viktig ingrediens för dem att kunna överleva i en fientlig värld. Romer har funnits i Europa i över 1000 år och de första romerna kom till Sverige år 1512.



Genom åren har jag lärt känna många romer runt om i Europa och jag räknar dem som mina vänner. Många gånger har de sagt ”du är en av oss” till mig. I och med att jag inte kände till mitt ursprung har jag skojat och sagt till dem att jag kanske är hälften viking och hälften rom! Men det gjorde mig nyfiken på mitt förflutna och när jag fick möjlighet att testa MyHeritage för en billig peng valde jag att sätta igång med släktforskning för att utforska mina rötter.



Genom släktforskning har jag fått svar på många frågor om mitt ursprung. Bland annat har jag fått reda på att jag på min mors sida i rakt nedstigande led tillhör en av de äldsta resandesläkterna i Sverige. Under århundraden har resande utsatts för förföljelse och diskriminering och en del resande har landsförvisats eller dödats, och det var kanske anledningen till att det talades tyst om ursprunget i min släkt. Det var först när jag började med släktforskning som jag hittade mina rötter.



Jag väljer att skriva resandebakgrund då jag på min fars sida är Skandinav med rötterna i Östdanmark och de sydvästra delarna av Västergötland. Men jag misstänker starkt att även min morfar var av resandesläkt. Än så länge har jag inga klara bevis för det, och det är svårt att hitta ledtrådar då hans morföräldrar var barnhems- och fosterbarn med okända föräldrar. Hans förfäder på fädernet har haft typiska resandeyrken, men det finns inget konkret som styrker deras ursprung, och tyvärr saknas en del kyrkböcker från 1700-talet som skulle kunna bringa klarhet i frågan. 



En del resande har romska rötter och är ättlingar till de första romerna som kom till Sverige på 1500-talet, andra har gift in sig i romska släkter, medan andra kom från skiftande bakgrunder. Men kulturen är lik och många ord i resanderomani kommer från romani. Resandefolket erkändes år 2000 som nationell minoritet i Sverige inom gruppen romer. Även om kopplingen till Indien för min del är vag så finns den, och den följer romernas väg från Indien genom Asien och upp genom Europa till Sverige, men kopplingen i mitt släktträd har blivit svagare för varje generation som gått.



Eftersom jag har ett stort engagemang i romska frågor och jobbar med ett projekt om Europas romer har jag satt mig in i den romska kulturen (framförallt älskar jag musiken) och av artighetsskäl har jag lärt mig en del ord på romani som jag använt i mina möten med romer. Steget för mig att återta min förlorade kultur är inte långt. Men det är intressant att mina romska vänner hade rätt när de menade att jag var en av dem, och jag har på sätt och vis dem att tacka att jag hittade mitt ursprung! Och om det skulle visa sig att även min morfar är av resandesläkt är jag hälften viking och hälften resande, vilket vore en perfekt kombination för en missionär och resande reporter! :)



Det går säkert att söka pengar till projektet om Europas romer, men jag har så att det räcker och behöver, möjligtvis skulle ett arbetsstipendium ge mig möjlighet att lägga mer tid på projektet. Bilderna i inlägget har jag tagit i Serbien, Bulgarien och Rumänien.




Text och foto: Mikael Good

Min blogg hade många inklick

För några år sedan snittade min blogg på 12 000 inklick  per inlägg. Med tanke på att många mindre tidningar inte har mer än 2000-5000 inklick per artikel är det en ganska så bra siffra. Men jämfört med toppbloggarna som hade upp till en miljon inklick i veckan var siffran ganska så blygsam.



Idag får de mest lästa inläggen i min blogg tre- till fyra tusen inklick över tid. Det är också en väldigt bra siffra, men det är en kraftig minskning mot tidigare. Jag tror att en bidragande orsak är att Google+ som var Googles motsvarighet till Facebook lades ned. Genom att publicera inlägg på Google+ och använda ett par optimerade sökord kom mina bilder och texter högt upp i deras sökmotorer, vilket gjorde att trafiken till bloggen ökade. Nu kanske inte alla läste artiklarna som jag la ut på grund av språkförbistringen men mina bilder fick mycket stor spridning. Idag skulle jag få betala dyra pengar för att nå motsvarande resultat. I och med att jag är ointresserad av att göra det, har mina bilder och artiklar inte samma exponering på Google längre.



Jag använde samma taktik för en hjälporganisation som jag arbetade för. Genom att skapa Google+ sidor samt dela material på min egen sida drevs trafiken till deras hemsida upp rejält, och stora pengar kunde sparas in på digital marknadsföring och sökordsoptimering. Organisationen hamnade högt upp på Google när man sökte på vissa sökord som förknippades med dem. Detta gjorde att media, myndigheter och politiker fick upp ögonen för dem och de hamnade mitt i det mediala rampljuset, vilket i sin tur ledde till ett kraftigt ökat givande.




Nu handlar inte mitt bloggande om att tävla och komma högt upp på listor och sökmotorer. Jag bloggar för att jag tycker att det är kul att skriva och dela mina bilder. Så länge jag tycker att det är roligt att skriva och har minst en läsare som vill titta på mina bilder och läsa mina texter är jag nöjd.





Text och foto: Mikael Good

Kan du gatufota i en småstad kan du göra det överallt

Den värsta hypen må ha lagt sig men gatufoto eller streetfoto som det också kallas är fortfarande stort bland fotografer. De flesta gatufotograferna har valt att röra sig i större städer, där det är lätt att hitta motiv och smälta in i miljön och folkvimlet.



Det händer att jag möter gatufotografer på mina vandringar. En del har valt att köra analogt och andra digitalt, en del kör med fasta objektiv och andra med zoom. Vad som är rätt eller fel är upp till fotografen själv. För min egen del är det viktigt att bilderna blir bra och täta, och att de inte har tagits i smyg med kameran på magen. Som jag sagt i tidigare artiklar tycker jag att det är viktigt att de som blir avbildade ser vad jag håller på med, för att ge dem chansen att opponera sig och därför jobbar jag med kameran mot ögat.



En del kanske kallar mina bilder för gatufoto och det får de gärna göra, men själv kallar jag dem för dokumentärbilder och tidsdokument. I grund och botten är jag en dokumentärfotograf som nyfiket antecknar det jag ser och upplever med min kamera oavsett vilket motiv eller situation som jag ställs inför. Målet är att bilderna efter gallring ska kunna visas upp på något sätt.



Tidigare har jag fotat mycket gatufoto. Då har jag ofta rört mig i storstäder där det är lätt att få till täta och händelserika bilder. Men så snart som jag har försökt fotografera i mindre städer har det blivit allt svårare att komma nära och få till den typen av bilder som jag vill ha. Men jag har ändå beslutat mig för att klara utmaningen! Jag tror att om man kan gatufota i en småstad eller i ett samhälle så kan man göra det överallt. De senaste åren har jag rört mig i mindre städer i Bulgarien, Serbien, Indien och i Sverige och försökt fånga folkvimlet med min kamera.



Utan att slå mig för bröstet tycker jag att jag har lyckats med mitt värv, och trots svårigheterna har jag lyckats ta en del täta bilder på gatan i städer och samhällen i de ovan räknade länderna. Jag räds inte heller att stanna till och ta en pratstund med människor och umgås fram gatuporträtt. Att försöka vara som en fluga på väggen är rent trams i mina ögon. Jag tror att bra bilder växer fram i mötet mellan människor och kulturer och då kan man inte smyga omkring som en strykrädd hund i gränderna.



Bilderna i inlägget togs i Huskvarna den 1 augusti 2021 och i de serbiska städerna Vranska Banja, Vranje och Surdulica i oktober 1999.




Text och foto: Mikael Good 

Huskvarnabon som har hela världen som arbetsfält

Jag tillhör en priviligierad skara reportrar som har fått åka land och rike runt och träffa människor och göra reportage. Utöver mitt ordinarie arbete har jag varit ute på flera reportageresor runt om i världen, och mina bilder och texter från resorna har publicerats i tidningar inte bara i Sverige utan även i andra länder.



Det är spännande att upptäcka nya människor och miljöer men det är lika viktigt för mig att dokumentera och berätta om min hemstad Huskvarna. Tanken är att det materialet en dag ska resultera i en bok eller flera samt en utställning. Men först ska jag sammanställa en trilogi med fotoböcker med bilder från Balkan. Planen är att den första ska ges ut i år, och att de två andra delarna ska ges ut nästa år.




Husqvarna är ett mycket starkt varumärke, och vart jag än har rest i världen så känner folk till Huskvarna och de flesta vet att det inte bara är ett varumärke utan även en stad. När jag var i Kina frågade jag en skolklass om de kände till några svenska städer? Som svar fick jag:
– IKEA, Volvo, Perstorp och Husqvarna! En elev frågade om Husqvarna är Sveriges huvudstad, jag kunde inte annat än att svara ja på frågan! :)





Även om det finns en del som känner till mitt arbete runt om i världen är jag tämligen okänd i min hemstad. Men å andra sidan är inte min strävan att bli känd. Även om jag har stått i rampljuset ett antal gånger trivs jag i ärlighetens namn bäst utanför det. Jag vill helst lyfta fram människorna som jag berättar om i mina bilder och texter och göra deras livssituation känd och på så sätt skapa möten mellan människor.



När jag är ute på reportageresor är jag tydlig med vad jag gör och söker aktivt kontakt med människor och umgås fram mina bilder. Alla personer som finns med på bild i artikeln har gett sitt medgivande till en publicering. Bilderna har jag tagit i Bulgarien, Indien, Kina, Lettland, Rumänien, Ryssland och Serbien. En del av dem som finns med på bilderna har jag även regelbunden kontakt med via sociala media, och så snart pandemin har klingat av ska jag resa till Balkan och sedan till Indien och träffa några av dem.






Text och foto: Mikael Good