Leica M9 Swedish Reporter Edition

Genom åren har de flesta kameratillverkare tillverkat special- och lyxversioner av sina kameror med hopp om att de ska ge dem extra publicitet och lite extra klirr i kassan. Ibland har deras ambitiösa planer varit på gränsen till löjeväckande, och köparnas förhoppningar om att kamerorna skulle vara en bra investering har i många fall grusats.






Det är egentligen bara Leica som har lyckat med att både sälja slut på sina specialdesignade kameror och få igång debatt om dem på olika fotoforum, och på så vis få gratisreklam för miljoner. Förutom detta har många av deras special- och lyxkameror ökat i värde på sikt. Man kan tycka vad man vill om denna strategin, men den ger Leica Camera AG pengar som de investerar i nya kameramodeller och objektiv. På sätt och vis handlar det om företagets överlevnad. I och med att jag gärna jobbar med digitala mätsökarkameror är jag tacksam om företaget lever kvar. Jag har dock inte råd att köpa dem nya, men det går att göra en del fynd på begagnatmarknaden om man har lite tålamod och kan vänta in rätt läge.

Kameran på bilden köpte jag när rätt läge infann sig för två år sedan. Det är en så kallad "Swedish Reporter Edition" som endast finns i ett exemplar. Kameran är en stålgrå Leica M9, med svart logga, kameraläder av svart konstgjort ödleskinn, samt rem i italienskt läder från Luigi Crescenzi. På kameran sitter ett välanvänt men fullt fungerande Leica Summicron-M 35mm f/2 ASPH (Black-Chrome Edition). Förutom att det är en snygg kamera att titta på är den trevlig att arbeta med och bildresultatet blir riktigt bra så länge man håller sig under 1250 ASA.







Det går fortfarande utmärkt att arbeta med en elva år gammal kamera och rätt använd går det att få riktigt bra tryck på färgerna utan att behöva dra något i spakarna i efterhand. Det är inte för inte som Leica M9 kallas för ”Kodachrome” Leica. Det finns säkerligen en och annan som skulle vilja köpa min M9:a för att ställa den i vitrinskåpet. Men i mitt tycke ska en kamera användas och inte samla damm. Därför tog jag med den ut på en vandring runt Huskvarna och passade på att dokumentera lite av det som dök upp framför min kamera. Jag passade även på att ta några genrebilder som är bra att ha som illustrationer för olika artiklar.




Bilderna i inlägget är tagna med en Leica M9, Summicron-M 35mm f/2 ASPH och 75mm f/1.25 ASPH. De är tagna enligt Dogma 07 principen med minimal justering av färg och kontrast.



Text och foto: Mikael Good

Ultron 35mm f/1.7 LTM ett smultron i objektivdjungeln

Jag tycker om att återanvända gamla objektiv och ge dem nytt liv med hjälp av adaptrar. Men allting har sin gräns, jag vill helst inte kompromissa för mycket med kvalitet eller betala överpris på begagnatbörserna för små rara gluggar som nötts ut av tidens tand och som är hopplöst förbisprungna av ny potentare objektiv.



Det finns många trevliga små ljusstarka 35mm objektiv med LTM-fattning att välja på. Tyvärr lider de flesta äldre varianterna av dålig antireflexbehandling, fungus, glapp i bländare, och skärpering, putsmärken och besvärande oskärpa på de största bländaröppningarna. Några av felen går att åtgärda men tyvärr inte alla. Men det finns moderna botemedel på problemet! Leica har ett Summicron-M 35mm/f2.0 ASPH med LTM-fattning. De tog fram objektivet till användare som gärna jobbar med sina gamla skruvleicor och som efterfrågat ett modernt objektiv med bra antireflexbehandling. Objektivet är ganska ovanligt och det betyder att det är eftertraktat av samlare vilket drivit upp priset ganska så rejält.

Som tur är finns det ett objektiv till att välja på för oss som inte har så tjock plånbok, nämligen Voigtländer Ultron 35mm f1.7 ASPH LTM. Det kostar bara en dryg tiondel av Leicaobjektivet begagnat. Om du kör med LTM-kameror är Ultronet det mest prisvärda 35mm objektiv som du kan hitta. Motljusegenskaperna är riktigt bra, det är knivskarpt i mitten och i kanten på i stort sett alla bländare, men tappar lite i ytterkant. Kör du med film spelar det inte så stor roll, men om du använder objektivet med adapter på en digitalkamera med småbildssensor märks det desto mer. Objektivet gör inte bort sig men det trivs bäst på en digital halvformatare eller en kamera med APS-H sensor a la Leica M8.

Jag har kört objektivet på min Sony A7rII och när jag beskurit bilderna till APS-H blir bildresultatet riktigt bra från kant till kant. Nu har jag inte testat det på en äldre analog Leica eller Canon med LTM-fattning men däremot på en Voigtländer Bessa-R och på den kameran fungerade det riktigt bra och det levererade bilder med hög kvalitet. Ett tag funderade jag på att sälja objektivet men jag har bestämt mig för att behålla det då man aldrig riktigt vet vad framtiden för med sig. Jag har även testat det mot den nyare varianten med M-fattning. Men i mitt tycke är LTM-varianten aningen bättre, trots att det är mindre och smidigare.

För min del är det viktigt att ett ljusstarkt objektiv är användbart på den största bländaröppningen och inte blir bra först efter några stegs nerbländning. De flesta bilderna i inlägget har jag tagit på full glugg med ett Voigtländer Ultron 35mm f1.7 med en Techart PRO-adapter som jag monterat på en Sony A6500.  Som du säkert sett är antireflexbehandlingen riktigt bra. Ett vintageobjektiv hade tyvärr inte kunna leverera samma bildkvalitet i motljussituationer. Fördelen med ett riktigt välkorrigerat objektiv är bilderna blir bra rakt ut ur kameran. Bilderna i den här artikeln är minimalt korrigerade i ACR och några av dem är JPG direkt ut ur kameran i bästa Dogma 07-anda.



Om du är på jakt efter en riktigt bra och billigt 35mm med LTM-fattning är Voigtländer Ultron 35mm f1.7 ASPH LTM ett riktigt bra val. Det går även att köra det med LTM-M adapter på Leica M, och det kopplar perfekt med mätsökaren i min M9:a. 

Text och foto: Mikael Good

Darjeeling Himalayan Railway – bildreportage

Ett måste för Indienresenären är att åka tåg på världens vackraste järnväg som slingrar sig fram mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling, eller att ge sig ut på roadtrip med bil utmed världens vackraste väg som bitvis går parallellt med järnvägen.

För ett par veckor sedan publicerade jag en artikel med rubriken ”Världens vackraste väg”, där jag skrev om och visade några bilder från min road-trip mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling. Egentligen hade min familj och jag som besökte släktingar i Indien över julen, planerat att åka ånglok på Darjeeling Himalayan Railway som ringlar sig fram mellan de båda städerna. Men då vi nästkommande dag behövde åka vidare till en ort som inte låg utmed järnvägen bestämde vi oss för att ta det näst bästa alternativet – bilen.

Det går bara ett tåg mellan Siliguri och Darjeeling per dag och jag hade hoppats på att få möta det gamla ångloket utmed vägen. Men tyvärr var det inne för genomsyn den dagen som vi åkte, så vi mötte det inte utmed vägen vilket jag hade hoppats på. Men när vi väl kommit fram till Darjeeling såg vi två av ångloken, det ena höll på att testköras efter service. Att stanna på den vältrafikerade gatan var uteslutet. Därför vevade jag snabbt ned rutan och hann ta ett par bilder.









Det fanns även ett antal nyare diesellok som används för transporter och persontrafik mellan Darjeeling och Kurseong. Ångloken går främst mellan Siliguri och Darjeeling och är främst till för turisttrafik. Det går bara ett tåg mellan städerna per dag, och avgångstiden är 8.00 på morgonen. Tåget tar 6 timmar och 32 minuter på sig att åka den 80 km långa sträckan. Men utsikten är magnifik och Darjeeling Himalayan Railway lever upp till sitt rykte som världens vackraste järnväg.








De små loken ser ut som leksakståg som fraktar runt turister i en nöjespark. Men trots sin höga ålder är de urstarka. I sakta mak tuffar de upp för de drygt 2000 höjdmeterna som skiljer Siliguri och Darjeeling åt. Järnvägen är gammal. Engelsmännen började bygget av järnvägen år 1878 och sträckan mellan Siliguri och Darjeeling var klar den 4 juli 1881.  År 1999 utsågs järnvägen till ett världsarv av UNESCO.








Järnvägen byggdes för att förenkla transporterna av te till och från tedistrikten. Runt Darjeeling finns ett 80-tal anrika teplantager och staden är känd för sitt svarta te, sin nattmarknad och att den näst belägna järnvägsstationen i Indien ligger i staden. Den högst belägna finns i samhället Ghum sex kilometer söder om Darjeeling. Säkerhetstänket skiljer sig en hel del från Sverige. Järnvägen går rakt genom städer och samhällen, och på sina håll är det är bara några decimeter tillgodo till de närmaste byggnaderna. Det är vanligt att folk går på spåren, men tågen går inte speciellt fort och det finns gott om tid att flytta sig när de kommer.






Denna gången fick jag dokumentera järnvägen så gott det gick från bilen. Som tur var inte hastigheten så hög och jag satt oftast på rätt sida och kunde snabbt veva ned fönstret och ta bilder. Jag kommer att återvända till Indien flera gånger och någon av dessa gånger ska jag passa på att ta en tur med Darjeeling Himalayan Railway, även om det innebär att jag får gå upp i svinottan för att krångla mig igenom den indiska trafiken och hinna till stationen innan den morgontidiga avgången.

Text och foto: Mikael Good

Kameror ska användas och inte samlas på

Läste precis i en Leicarelaterad tråd på Facebook att mörkgråa Leica M9:or i fint skick har börjat bli mer och mer eftertraktad bland samlare. Jag hade egentligen tänkt sälja min ”pimpade” mörkgrå M9:a men jag kanske ska behålla den ett tag till. Givetvis kommer jag att använda den under tiden, kameror ska användas och inte samlas på!

Objektivet som sitter på kameran är ett Voigtländer Ultron 35mm f/1.7 ASPH LTM som jag kör på Leica med en M-adapter och på Sony med en Techart Pro-adapter. Det är ett av de mest prisvärda 35mm objektiven som man kan köpa till Leica. Ultronet är väl i klass med det betydligt dyrare Zeiss ZM 35mm f/2.0! Och hade det inte varit för den dåliga kantskärpan hade det stått sig väl mot Leica Summicron-M 35mm f/2.0 ASPH.

Text och foto: Mikael Good