En Leica är ett verktyg och ingenting annat

Det är mycket tjôt om Leica i bloggarna just nu. Den ene säger att det är en överklasskamera som ska bäras som ett smycke runt halsen, den andra säger att analoga Leica M är de enda sanna Leicorna och att de digitala förlorat sin själ, och så går snacket runt, runt och runt.




För mig är en Leica ett verktyg, ett redskap för bildskapande och ingenting annat. Jag använder ofta en digital Leica M i jobbet. Mest för att jag älskar att fotografera med en mätsökarkamera, och för att Leicas kameror har få knappar, stor ljusstark sökare utan en massa extrainformation samt lättnavigerade menyer vilket jag föredrar. Behöver jag göra exakta kompositioner har jag en EVF att ta till som tillåter mig att se motivet genom objektivet.

Analoga Leicor har helt klart sin charm, trots att de är svårladdade (vilket är en orsak till att M-fotografer ofta hushåller med bilderna) men det finns analoga M-kameror från Zeiss, Voigtländer och Konica som är lättladdade. Personligen tycker jag att det är dyrt och omständigt att framkalla film som jag ändå ska scanna in. Väljer man att plocka fram bilderna i mörkrum är det en annan femma. Personligen föredrar jag att ha scannern inbyggd i kameran och att spara bilderna på ett minneskort.

Bilderna som illustrerar inlägget tog jag på Teaterstickornas uppsättning av Alice i Underlandet på kulturhuset Spira i Jönköping. Jag använde en Leica M10 med ett 35mm samt ett 90mm objektiv. Genom att fotografera teater har många spirande dokumentärfotografer lärt sig att hantera ljus och fånga ögonblicken i precis rätt tid. En av dem var Josef Koudelka. Nu är det länge sedan jag var en spirande dokumentärfotograf, men det är ändå kul att fota teater lite då och då. 




Om du har vägarna förbi Jönköping får du gärna följa med på Alice spännande och smått galna resa tillsammans med Teaterstickornas Musikteatergrupp. Biljetter till de tre kvarvarande föreställningarna köper du här.

Text och foto: Mikael Good

Världspremiär för All For the King i Huskvarna

Det är inte varje dag som Huskvarna kan ståta med en musikalisk världspremiär! Men lördagen 29 april spelade det nybildade hårdrocksbandet All For The King på Huskvarna Teater. Förväntningarna hos de drygt 200 i publiken var stor och bandet lyckades resa sig högt över premiärnerverna och infria dem.



En efter en kommer bandmedlemmarna in på scenen som badar i ett dunkelt blått ljus. De är unisont klädda i svarta jeans, svart skjorta och väst samt en svart slips med ett mönster av vita kronor. Vid första anblicken ser de ut som medlemmarna i ett välkammat dansband. Till sist kommer sångaren Ricard Hulteke in. Med sitt kraftiga skägg, stora kors och sin husarjacka bryter han av mot de andra.

    

Ricard greppar mikrofonen hälsar välkommen och startar konserten med den starka och tidigare opublicerade låten "I Am God". När det första tunga ackordet landar mot betonggolvet förstår jag och resten av den drygt 200 personer stora publiken att det inte är ett dansband som står framför oss utan ett välsmort band som spelar tung rock'n roll av allra bästa sort.

    

All For the King är ett av de tyngsta och bästa svenska hårdrockbanden som jag hört på år och dag. De tunga riffen, den fantastiska sången och de frimodiga texterna gör bandet.
Johan Tjernström (bas) och Richard Tonyson (trummor) ger stabilitet och tyngd åt låtarna. Den rutinerade sångaren Joel Börjesson förstärker bandet med bakgrundssång, kompgitarr och lägger ut välvävda ljudmattor med sin keyboard.

  

Erik Tilling står stabilt till höger av scenen och spelar med mycket pondus, han levererar det ena blytunga gitarriffet efter det andra som får betonggolvet att närmast vibrera. Jag kommer att tänka på riffmästaren Tony Iommi när jag hör honom spela. Men Erik plagierar inte utan har hittat sitt eget personliga uttryck och stil.

  

Trots en hög medelålder för ett debuterande band känns det inte gubbigt och mossigt utan ungt och vitalt. Med sin rutin och spelglädje kan de med lätthet spela både skjortan och slipsen av många yngre band. Ljudet och ljuset är för övrigt mycket bra men jag är inte speciellt förvånad över det i och med att det är Ljudjohan som sköter det.

  

Ricard Hulteke lever sig in i sångerna och levererar dem med hela sitt register. Han har sina rötter i soul, gospel och lovsång och är även sångare i det kritikerrosade hårdrockbandet Empire 21. Trots att Ricard började sjunga hårdrock sent i livet har han redan klivit fram som en av de bästa klassiska hårdrocksrösterna. Hans sång påminner om den i mitt tycke bäste Deep Purple sångaren Glenn Hughes. Han når inte lika högt som Glenn men Ricard har mer djup och tyngd i rösten.

    

All For the King sticker inte under stol med sin kristna tro och är frimodiga i både texter och mellansnack. Texterna handlar om Jesus och om det kristna livet. En Alphakurs är en introduktionskurs i kristen tro och på sätt och vis skulle man kunna kalla All For the Kings musik för ett slags metalalpha som riktar sig till dem som inte är så vana att gå i kyrkan men ändå har många frågor om Gud och det kristna livet.

    

Publiken gillar det den hör men är lite avvaktande till en början. Men när bandet spelar sina singlar "The Old Man", "Never Back Down" och "Rules of Love" är de med på noterna och lever sig in i musiken. Till publikens förtjusning levererar All For the King den ena välspelade rockrökaren efter den andra. I och med att bandet är såpass tajta och samspelta är det lite svårt att förstå att det bara är drygt ett år sedan Eric och Ricard träffades över en fika i Jönköping för att snacka teologi. Samtalet ledde snabbt över på musik och de bestämde sig för att starta ett hårdrocksband.



Låtskrivandet har klickat ordentligt och All For the King levererar 11 låtar av allra högsta klass. Till hösten kommer antagligen deras debut ut på vinyl. Med tanke på att de redan har 11 bra låtar och några halvfärdiga som antagligen håller samma höga klass i byrålådan kanske de skulle satsa på en klassisk dubbel LP.



All For the King avslutade konserten med en stark engelsk variant av sången S:t Patricks bön. Jag ser redan fram emot att få se bandet live på Gullbrannafestivalen utanför Halmstad 8 juli. För den som gillar tyngre musik kan jag tipsa om att svenska Narnia och amerikanska War of Ages spelar på festivalen samma dag.

  

Själv är jag mycket nöjd och tacksam för att jag fick se och uppleva en konsert med tunga riff, starka melodier och klockren sång och jag gick leende hem genom natten. Som grädde på moset gick behållningen från konserten oavkortat till Erikshjälpens arbete för barn som drabbats av katastrofer.

Om du vill läsa mer om All For the King rekommenderar jag dig att du tar del av den här artikeln av Urban Thoms: "Erik Tilling startar hårdrocksbandet All For the King"



Text och foto: Mikael Good