Gör om din Leica M3 till en digitalkamera (EDIT)

Många fotografer drömmer om att göra om sina gamla analoga trotjänare till digitalkameror. Hittills har det varit svårt, dyrt och omständigt att bygga om dem. Men tack vare ny teknik kan det bli ändring på det.

Ollie Baker mannen bakom Frankencamera har plockat fram en avancerad digital ritning på hur man bygger om den klassiska reportagekameran Leica M3 till en hyffsat modern digitalkamera. Det som behövs är en Leica M3, en Sony A7, stor kunskap i finmekanik och lödning samt x-antal timmar att lägga på projektet. Personligen skulle jag hellre valt att bygga om en Leica M2 och plockat sensorn från en Sony A7s, den gifter sig bättre med Leicas vidvinklar och är användbar upp till 25 600 ASA.

På Frankencameras hemsida kan du läsa mer om hur du går till väga för att bygga om din Leica M3 till en digitalkamera: https://frankencamera.wordpress.com/2020/01/27/leica-m3-digital-conversion-kit/

Även om det kan låta smått otroligt så var den här artikeln faktiskt inte ett aprilskämt. Jag hörde talas om ombyggnaden på en Leicasida i början av förra året. Såvitt jag förstått finns det en APS-C variant men ännu inte en fullformatare baserad på Leica M3. Det är mycket kostsamt att bygga om en Leica M3:a till en digitalkamera och begagnade Leica M9 och M240 går att hitta för betydligt mindre pengar begagnat för den som vill köra med digitala mätsökarkameror.

Text: Mikael Good. Foto: Pixabay

"Kill your darlings" för berättelsens skull

Under sommaren, hösten och vintern har jag gått igenom mitt bildarkiv. Och jag har hittat massor av bilder som jag inte tidigare visa. En del av dem valdes bort för att jag redan valt ut likvärdiga bilder eller för att de av olika anledningar inte passade in i de slutgiltiga artiklarna eller reportagen.



När jag är ute på reportageresor har jag många olika uppslag på artiklar som jag skissar på och jag tar mängder av bilder för att kunna plocka egna unika bilder till artiklar och reportage utan att behöva luta mig mot olika bildbanker. När jag väljer ut bilder till reportage, framkallar jag ofta flera bilder som jag gör mitt urval från. Det viktigaste när jag gör det slutliga urvalet är att bilderna samverkar med berättelsen, därför är det inte ovanligt att jag dödar mina älsklingar (kill your darlings) och offrar bra bilder för bilder som bättre samverkar med berättelsen.



Tyvärr har jag inte obegränsat med tid och det gör att material som är överflödigt lätt glöms bort på någon hårddisk. Men i min genomgång av bildarkivet hittade jag några överflödiga bilder som jag nu vill passa på att dela med mig av i denna artikel. Bilderna tog jag under en reportageresa i Rumänien 2014, då jag besökte några byar vid foten av Karpaterna som många av dem som tigger på gatorna i Sverige, Tyskland och Österrike kommer från.

Totalt sett är Rumänienbilderna några av mina mest publicerade efter bilderna från demonstrationen "A Demand for Action" i Jönköping augusti 2014. Mina bilder från demonstrationen mot den muslimska terrorsekten IS övergrepp och mord på den kristna befolkningen i både Irak och Syrien visades i nyhetssändningar och publicerades i tidningar över hela världen. Men nu handlar inte fotografering om att få så mycket publicitet som möjligt för min del. För mig handlar det om att skapa möten mellan människor och verka för en förändring.



De flesta barnen på bilderna som är i låg- och mellanstadieåldern har fått läxhjälp och stödundervisning genom en rumänsk missionsorganisation. Detta har möjliggjort för barnen att få godkänt i skolan så att de kan läsa vidare på högstadie- och gymnasieskolor. Det effektivaste sättet att bryta fattigdom och utanförskap på är genom utbildning. Jag är tacksam för att jag genom mina bilder och artiklar fått sätta fokus på barnens situation och fått inspirera andra reportrar att göra samma sak, vilket har lett till att den rumänska missionsorganisationen har fått det stöd som de behöver för att driva vidare och expandera sin verksamhet.



På reportageresan till Rumänien jobbade jag med en Sony A7 och en Fujifilm X100s. Den senare kameran sålde jag strax efter resan, jag gillade allt med den förutom autofokusen som var tveksam och ofta missade målet. När jag jobbar måste en kamera fungerar i alla lägen.






Text och foto: Mikael Good

Tänk brett när du jobbar med bildreportage

När man jobbar med bildreportage är det viktigt att inte bara ta porträttbilder och missa att ta miljöbilderna som behövs för att bära berättelsen vidare. Det är viktigt att det finns ett bra och brett urval att välja på när bilderna till artikeln ska väljas ut av redaktören.



I mitt arbete som tidningsredigerare gör jag bland ett antal reportage- och featuresidor i veckan. Vad gäller bilder är det en sak som de flesta skribenterna och även en del fotografer missar och det är bilder på människor i miljö. Oftast skickar de med ett antal porträttbilder i stående och liggande format. Men bilder på människor i den miljön som de vistas i, samt detaljer som berättar lite mer om personerna framför kamera lyser allt som oftast med sin frånvaro.



När jag själv gör reportage är jag mån om att få till en bra samverkan mellan text och bild, och jag försöker att ta många olika typer av bilder som bildredaktören sedan kan välja bland så att samverkan mellan text och bild blir så bra som möjligt. Jag undviker också att skicka in allt för många bilder för att urvalet inte ska bli för svårt. Å andra sidan går det alltid att publicera extra bilder i tidningarnas webbupplagorna. 



Vid ett antal tillfällen har jag instruerat skribenter som åkt ut på reportageresor om vilken typ av bilder som behövs till ett reportage. Porträttbilder, både liggande och stående, människor i miljö, detaljer både exteriört och interiört, bilder på hus och lägenheter, grannskap. För några år sedan gjorde jag även en "reportagefoto" för dummies som jag skickade med oerfarna fotografer, den innehöll även några intervjufrågor som fotografen kunde ställa och som någon annan sedan kunde sammanställa och skriva ihop. Alla kan inte skriva men att lära sig att ta anteckningar är en bra kunskap som kan leda till mer jobb för fotografer. Tidigare har jag skrivit ihop en hel del anteckningar åt andra och klätt dem i en språklig dräkt.



Bilderna i inlägget tog jag i samhället Malu Vânăt som ligger i mitten av Rumänien i september 2014. Några av dem har tidigare publicerat i tidningar och på SVT. Kvinnan på bilden var i akut behov av en levertransplantation och 50.000 hade samlats in av svenska privatpersoner och organisationer till mediciner, mat och resor till sjukhuset. Ett par veckor efter mitt besök fick hon genomgå en levertransplantation på ett sjukhus i Bukarest. Nu lever hon och har hälsan.






Text och foto: Mikael Good

Flodbädden fick bli deras väg

När jag har besökt ogästvänliga platser runt om i världen har jag alltid undrat varför människor valt att bosätta sig där. Det finns så många andra platser som är bättre att slå ned sina bopålar på. Oftast har svaret på min undran varit att de inte haft något annat val utan har tilldelats platsen av myndigheterna.



Bilderna i denna artikel har jag tagit i den romska byn Tufanu som ligger på en vacker men ganska så ogästvänlig plats där de Transsylvanska bergen börjar. Den enda vägen till byn går via en flodbädd. I vanliga fall rinner där bara en liten bäck, men när regnet piskar på förvandlas den till en stormade flod som är nästintill omöjlig att korsa eller färdas på med bil och som vare sig jeepar eller lastbilar kan ta sig fram på. När floden strömmar kan människorna i Tufanu inte ta sig till eller från sina arbeten. Detta i kombination med att det är svårt för romer att få jobb i Rumänien har lett till att arbetslösheten är hög. Därför söker sig många till andra länder för att arbeta eller som sista alternativ tigga ihop pengar för sin och sina familjers överlevnad. Det finns en låg- och mellanstadieskola i Tufanu, men många barn slutar skolan redan efter sexan då det är omöjligt för dem att ta sig till högstadiet som ligger ett par mil bort när det regnar.



Man kan undra varför de har valt att bo på en sådan plats? Svaret är att de tilldelades marken av den gamla kommunistregimen i Rumänien. Någon väg byggdes inte till Tufanu, flodbädden fick duga som väg. De gamla regimen brydde sig inte heller om att dra fram någon el. Det var först på 1990-talet som byinvånarna fick tillgång till el. Efter murens fall har de vare sig getts eller fått möjlighet att flytta till en annan plats. Det är till och med så att myndigheterna ifrågasätter deras rätt att bo på marken som de hänvisades till av den gamla regimen, då de anser att de gamla dokumenten som ger dem rätt att bo där är ogiltiga. Många av invånarna i Tufanu som inte har äganderätt på sina bostäder riskerar därför att vräkas och få sina hem demolerade av staten.



Jag har använde en Sony A7 med 28-70mm samt en Fujifilm X100s till bilderna. Flera av dem har publicerats i olika sammanhang. Bland annat har den översta bilden tidigare publicerat i färg i DN. Men svartvitt är dokumentärfotografins sanna färg och helst hade jag sett att den publicerats i svartvitt! Hade det inte varit för att många kunder vill ha bilderna i färg hade jag antagligen kört med en kamera med svartvit sensor.






Text och foto: Mikael Good

Bilderna från Rumänien hamnade i rampljuset

Många fotografer drömmer om att ta bilder som ska göra avtryck. Bilder som leder till debatt, förändring och som i bästa fall ska ge dem lite ära och berömmelse. Med förhoppning att de ska få lite fler uppdrag på en snäv arbetsmarknad.

För drygt sex år sedan besökte jag några byar i Valakiet i Rumänien varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige kommer. Det var en omtumlande upplevelse. Framförallt var det svårt att se barn som lever i samma djupa fattigdom som i utvecklingsländer mitt i det rika och blomstrande Europa. När jag har rest i Kina och Indien, har jag också stött på djup fattigdom, men det är alltid svårt när den kryper så nära som i Rumänien. Jag bestämde mig för att använda kameran och anteckningsblocket till att dokumentera det jag såg, och sedan sprida materialet i rätt kanaler för att verka för en förändring.

Jag var inte den första reportern som åkte till byarna i Valakiet, men mina bilder och texter nådde fler. Målet för mig var aldrig att få mycket publicitet, eller att bli känd. Målet var att lyfta utsatta medmänniskors situation, och väcka debatt för en förändring. Bilderna och texterna har sedan dess publicerats i mängder av tidningar, de har varit med i TV, både i och utom landet, och har fått bidra till att lyfta problematiken till en stor grupp människor. De har även fått inspirera kollegor. Efter mitt besök har jag tappat räkningen på hur många reportageteam som besökt området. Jag har även varit behjälplig mot kollegor som åkt dit, och gett dem värdefull information, och förmedlat kontakter.

Den mediala uppmärksamhet blev stor och ledde till förändring, men inte lika stor som jag hade hoppats på. I mångt och mycket beror det på att fel aktörer blev verksamma i området. Aktörer som inte hade tillräckligt mycket kunskap om människornas kultur och levnadssätt. Deras intentioner var säkert goda, men tyvärr slutade det i misslyckande. Om rätt aktörer hade fått förvalta medlen, tror jag att en större förändring hade kunnat ske i området. Som med allt biståndsarbete är det viktigt att både hjärta och hjärna samverkar, annars är det risk för att det blir pannkaka av allt. Den lokala missionsorganisationen som varit verksam i området i lite över tio år ska inte klandras för det som hände. De har hela tiden jobbat med samma mål i sikte utan att göra avkall på det, och det är deras arbete som är fruktbärande, och sakta men säkert leder till förändring i området.

Även om mina bilder fick ett betydligt större genomslag än vad jag vågat hoppas på, ledde de inte till att jag fick fler uppdrag på fältet. Under tre års tid fick jag tyvärr inte möjligheten att åka ut på några reportageresor. Trots att bilderna som jag tagit och texterna som jag skrivit fått ett såpass stort massmedialt genombrott som var till stort gang för biståndsorganisationen som jag då jobbade för, fick jag inte åka på fler resor för dem, trots att jag fick löfte om det. Istället lät de andra personer göra täta resor till både Bulgarien och Rumänien, personer vars bild- och textmaterial var milt sagt uselt. Förvånad försökte jag reda ut frågan varför, och uttrycket ”otack är världens lön” blev väldigt levande för mig. Jag är inte bitter över det som hände, livet är orättvist, och rättvisa är bara en liten bonus som man råkar ut för då och då.

Men nu har det blivit ändring! Biståndsbranschen som jag har minst sagt blandade känslor till idag har jag lämnat bakom mig. Nu jobbar jag på en dagstidning. Sedan hösten 2017 har jag varit ute på sex reportageresor, och jag är inbokad på en resa till södra Asien och Balkan senare i år. Mycket av materialet från resorna har publicerats, men det har inte rönt lika stort medialt intresse som bilderna från Rumänien. Men å andra sidan spelar det inte så stor roll för mig. Så länge som jag får resa, umgås med, och berätta om människor som jag möter är jag nöjd, och jag lovar att det en dag ska bli till en bok eller fler.

Text och foto: Mikael Good