Jag vill få orden att brinna igen

Efter år av pressmeddelanden, nyhetsnotiser och nyhetsreportage känner jag ett tomrum – jag saknar mitt eget språk. Artiklarna som en gång bar på kraft har suddats ut till ren information. Nu försöker jag hitta tillbaka till de levande orden, till ett språk som bär mig och får andra att känna.

På 90-talet satt jag timme efter timme och försökte få orden att brinna. Jag fyllde sidor med dikter, lade ord på rad som skulle smälta samman, skapa något levande. Men oftast föll de, mina ord, raka vägen mot marken utan att någonsin landa mjukt. Dikterna slog hårt, splittrades i bitar som låg kvar på pappret som lämningar av något som nästan kunde blivit.

Nu, med år som lagt sig mellan mig och dikterna, känner jag en längtan efter språket igen. Det språk jag tappat bort någonstans mellan pressmeddelanden och nyhetsnotiser. Ord som en gång betytt något för mig, som hade en riktning, en kraft, har försvunnit i formen, i kraven på utslätad opersonlighet. Språket har bleknat, nöts ner till torra informationsfragment. Jag saknar det.

Jag minns när jag kunde måla med orden. Då kändes det som att språket var en pensel, en del av något större än jag själv, något som andades med mig. Jag vill hitta tillbaka dit, hitta orden som en gång bar på mål, mening, nästan ett löfte om förändring. Att skriva var en rörelse mot något, att sträva efter ett språk som förmådde att beröra, som kunde säga något mer än det uppenbara.

Så jag har bestämt mig för att försöka igen. Jag vet att jag bara är en amatörpoet, att jag är en av många som famlar efter ett språk som nästan alltid känns för långt borta. Men jag är villig att försöka, för varje dikt är en utmaning, en chans att tvinga språket att leva. Jag vill ta tillbaka det som gått förlorat, hitta glöden som fick orden att brinna igen.

Och kanske är det sant det jag brukar påstå, lika envist varje gång: att man aldrig blir för gammal för nya utmaningar. För när man antar dem, dessa små utmaningar, är det också något annat som växer, kanske är det jag själv.

Text och foto: Mikael Good

Leica är inte någon gubbkamera

Det finns en del som anser att Leica är en gubbakamera för medelålders män med allt för stor plånbok. Jag bryr mig inte om vad tyckarna tänker utan fortsätter att använda min digitala Leica som yrkes- och som walkaround-kamera.

Jag började att fota med en enkel mätsökarkamera för 40 år sedan, och har haft en hel del olika modeller sedan dess. Men det var inte förrän på 2000-talet som jag hade råd att köpa min första mätsökarkamera med utbytbara objektiv en Voigtländer Bessa-R. Ytterligare några år senare köpte jag en M3:a. Och för elva år sedan kunde jag köpa min första digitala Leica M8:a. Sedan dess har jag haft ett antal olika digitala M-kameror.



För mig är det befriande med en kamera som inte kräver en ingenjörsexamen för att kunna ställa in den rätt. Menyerna är lättöverskådliga, man gör en grundinställning och sedan är det bara att tuta och köra. Den stora ljusstarka sökaren ger mig kontroll över bilden och jag ser även det som sker utanför bildfältet och kan sätta exponeringen i precis rätt ögonblick. Nackdelen är priset, men köper man begagnat går det att hitta Leicor för riktigt rimliga pengar. En fördel är att andra handsvärdet är högt, när jag bytt modell har jag alltid fått tillbaka pengarna!



För min del är inte märket viktigt, om det hade funnits vettiga alternativ till Leica med sensor i småbildsformat hade jag övervägt dem. Men för dem som nöjer sig med en sensor i APS-C format finns det faktiskt ett vettigt alternativ till Leica M redan idag. Den franska mätsökarkameran Pixii är enligt en del tester ett riktigt bra alternativ till en digital Leica. Kommer den med en större sensor kan den helt klart bli högintressant för mig!



Bilderna i inlägget kommer från ett reportage som jag gjorde i Sinai, Egypten för tio år sedan.

Text och foto: Mikael Good

Den vackraste soluppgången på denna sidan av himlen

Soluppgångar har väl alla fotografer i princip fotograferat sig mätta på, och det är sällan som vi höjer kameran för att fånga dem. Och om vi gör det  så måste de vara exceptionella. 

Jag har sett en riktigt exceptionell soluppgång och det var på toppen av Sinaiberget på Sinaihalvön i Egypten. Det var med stor sannolikhet på den här platsen som Mose fick ta emot budorden från Gud. Jag brukar inte fotografera soluppgångar eller ta bilder i färg. Men det var helt omöjligt att göra detta foto i svartvitt. Även om bilden är bra så gör den ändå inte soluppgången full rättvisa, då kamerans sensor inte kunde fånga alla färger och toner. Men den gjorde ett gott försök och jag blev nöjd med resultatet.

Den isländska vulkanen Grímsvötn hade utbrott under 2011 och kastade upp mängder av vulkaniskt stoft i atmosfären. När jag var upp på toppen i februari 2012, var det flera minusgrader och det vulkaniskt stoftet förstärkte solens strålar och gjorde den extra vacker. En av de beduinska bergsguiderna som var med uppe på toppen sa:
– Jag har varit uppe på toppen av berget tusentals gånger, men jag har aldrig sett en så vacker soluppgång!
Jag höll med honom och sa att det förmodligen var den vackraste soluppgången som vi får se på denna sidan av himlen.

Text och foto: Mikael Good

Funkar Leica M8 fortfarande för bildreportage?

Den tekniska utvecklingen i kameravärlden går i en rasande fart och dagens digitalkameror är rena rama teknikmonstren jämfört med de modellerna som släpptes för 15 år sedan. Men trots den snabba utvecklingen finns det en del "gamla" digitalkameror som har en speciell karaktär som gör att de fortfarande lämpar sig för avancerade användare. En sådan kamera är Leica M8.  



Det har varit en del snack om huruvida Leica M8 fortfarande är en bra kamera eller inte bland några av skribenterna på Fotosidan. Jag har jobbat en hel del med Leica M8:a, och trots dess egenheter kan jag inte annat än att rekommendera kameran om du hittar ett bättre begagnat exemplar. Det kanske bär emot för en del att betala mycket pengar för en gammal kamera, men tro mig M8:an är värd vartenda öre. Framförallt är det riktigt roligt att fota med en digital mätsökarkamera. Det är nästan som att fota med en analog Leica med digitalbakstycke och den känslan går tyvärr inte att framkalla med en Leicaliknande digitalkamera av annat märke. Framförallt lämpar sig M8 för svartvitt, och den kallas bland annat för fattigmans monochrome för att svartvitt blir så snyggt med den.



I mitt tycke funkar Leica M8 utmärkt för reportage, och den skulle vara fullt användbar för det ändamålet även 2020. När jag var i Sinai i början av 2012 på kombinerad semester/reportageresa hade jag med mig min M8 (alla bilderna in den här artikeln Är från Sinai). Sensorn har bara 10 megapixlar, men jag har kunnat dra på bilder till både 125 och 150% i Adobe Camera Raw utan att kvaliteten blivit lidande. Den enda riktigt nackdelen med kameran är att den bara är användbar upp till 640 ASA. I Sinai använde jag kameran tillsammans med ett Leica Summicron-C 40mm f/2, i och med en cropfaktor på 1.25 motsvarade det ett 50mm objektiv på småbildsformat.



Egentligen var jag nöjd med min M8 och hade planerat att behålla den tills slutaren rasade ihop. Men förra året fick jag möjlighet att byta i princip jämt mellan min M8 och en M9 och då valde jag att gå vidare med M9 som har småbildsformat och som är användbar upp till 1250 ASA. M9 är också en kamera med CCD-sensor, den har tydliga rattar, är enkelt uppbyggd och är fri från störande knappar och reglage, men den har inte egenheten av att dra ur batteriet om man tar för många bilder i snabb följd som M8:an gör. Svartvitt blir också snyggt med M9 men inte riktigt lika snyggt som med en M8.



Analoga Leicakameror har en tendens att stiga i pris. Exempelvis har priset på Leica M6 mer än fördubblats under en tio års period. Denna ökning verkar även ha smittat av sig på äldre digitala Leicorna. Det är särskilt den senare versionen Leica M8.2 eller M8:or som fått slutaren bytt till den som sitter i M8.2 som är eftertraktade. Även M9:or med nybytta sensorer ökar rejält i pris, förra året kostade de runt 14 000 kronor, nu får man ha tur om man ska hitta ett fint exemplar för under 20 000 kronor. Att digitalkameror stiger i värde är ovanligt. Oftast tappar de ordentligt i pris över tid, men det är trevligt när det är tvärtom.



Text och foto: Mikael Good

Leica M väcker känslor

I stort sett alla fotografer har en åsikt om Leica. Ofta handlar diskussionerna om det höga priset, eller att kameran är mer av ett smycke för rika människor än ett redskap, och att vanligt folk inte har råd att köpa dem. För min egen del är Leica ett verktyg att ta bilder med och inget annat.



Jag föredrar att jobba med kameror som har tydliga rattar och är enkelt uppbyggda, fria från displayer och förvirrande undermenyer. Jag är speciellt förtjust i mätsökarkameror. I och med att jag föredrar att jobba med digitalkameror finns det inte så mycket mer än Leica att välja på om man som jag vill ha en digital mätsökarkamera. Fuji har en Leicaliknande kamera som heter Fujifilm X-Pro2. Jag har även en sådan, det är också ett utmärkt redskap, men den känns mer som en digital Contax G2 än en mätsökarkamera.

Kameran på den översta bilden är en Leica M8, och objektivet ett Voigtländer Ultron 35mm f1,7 ASPH. M8:an har över tio år på nacken men fortfarande duger bildkvaliteten, speciellt om man väljer att göra bilderna i svartvitt. I mitt tycke är bara Leica M Monochrom bättre på svartvitt, men i och med att jag behöver leverera bilder i färg ibland är M8:an en bra kompromiss. Leica M och dyr behöver inte ha ett likhetstecken mellan sig. M8:an kostar runt 10 000 kronor begagnad och Voigtländer objektivet kan man hitta för 3500 kronor, vilket är rena rama fyndpriset för en handtillverkad mätsökarkamera och ett excellent objektiv. 



Jag har använt M8:an till en del reportage. Bland annat hade jag med M8:an när jag besökte Sinai i Egypten för ett antal år sedan. En artikel och bilder från det besöket publicerades i webbtidningen Sinai Times. Alla svartvita bilderna i det här inlägget har jag tagit vid Sinaiberget.

Text och foto: Mikael Good