En bengalisk tiger som fötts i frihet

Under några år i min ungdom närde jag en dröm om att bli naturfotograf. Mest drömde jag om att ta spektakulära bilder på djur i sitt rätta element, och gärna på exotiska djur. Det var i ärlighetens namn svårare än vad jag trodde och bilderna blev allt annat än bra, men det var inte bortkastad tid då jag lärde mig hur jag skulle komponera och bygga upp bilder.



I och med att jag ofta jobbar med bildreportage har jag haft stor nytta av den kunskapen, och det ingår ofta en och annan natur- och landskapsbild i bildberättelsen. Ibland har jag turen att få djur framför kameran, och de bilderna har hjälpt till att skapa extra spänning och dynamik åt ett bildreportage. Men det händer även att jag har tagit en del bilder på djur i hägn, på zoo eller i en safaripark, men när jag gjort det har jag alltid varit tydlig med vart bilderna tagits.



Bbilden på den bengaliska tigern har jag tagit i en safaripark. När jag var i Västbengalen 2017 var tigerhannen fri. Men han hade en skada på benet som gjorde att han inte kunde jaga vilda djur och därför gick han hårt åt tamboskap och utgjorde en stor risk för människorna i området. Myndigheterna fångade in tigern och flyttade den till ett stort hägn på Bengal Safari i början av 2018. Det var där jag tog bilden på honom i december 2019. Elefanten är en tamelefant som människor kan rida på inne på safarit. Vilda elefanter är mycket farliga och tvekar inte att döda människor som kommer för nära, därför gäller det att hålla sig på behörigt avstånd från dem. De andra djuren är fria och kan ströva omkring som de vill.




Text och foto: Mikael Good

Picknicksäsongen i Indien – stort bildreportage

Under julledigheten passar många Indier på att träffas utomhus och ha picknick. Ett populärt picknickområde finns i det lilla samhället Dudhia som ligger vid floden Balason i distriktet Darjeeling i de norra delarna av Västbengalen i Indien.








I Sverige har vi oftast picknick under våren och sommarn, då träffas vi för att grilla vid stranden eller för att ta en fika i en soldränkt vitsippsbacke efter en stärkande promenad. I år har det dock varit lite annorlunda och nuförtiden träffas många ute och har picknick för att minimera smittrisken. Även om de flesta Indierna är Hinduer är de lediga över julen. Och när de är jullediga träffas de gärna vid en naturskön plats helst i närheten av en flod för att umgås, dansa, festa och ha kul tillsammans.








Samhället Dudhia som ligger vid vägen mellan Silliguri och Mirik har en populär "Picnic-Spot" som ligger vackert utmed floden Balason där djungeln möter bergen. Jag passade på att göra ett par besök vid ”Balason Picnic Spot” när jag var i området tillsammans med min familj i december förra året. Utmed floden hade hundratals tillresta Indier samlats i olika stora grupper där de hade picknick, lyssnade på musik, dansade och festade tillsammans. Stämningen var god och uppslupen.

Många av sällskapen kom från den intilliggande storstaden Silliguri som ligger 27 kilometer bort. Men några kom långväga ifrån, ett par av sällskapen som jag pratade med kom från New Delhi och de hade tagit sig till Dudhia med flyg. Nu bodde de på hotell i Silliguri, och åkte med privatchaufförer eller bussar till picknickområdet. Några av personer som jag träffade hade rest ända från Mumbai (Bombay) som ligger på Indiens västkust.









Min fru, mina barn och jag fick ställa upp på mängder av selfies, och jag kände mig riktigt omsvärmad ett tag. Att en av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig spelade säkerligen in även denna gången. Men jag ställde glatt upp på alla bilder som togs, och det finns säkerligen hundratals bilder av min familj och mig på olika indiska Instagramkonton, men det bjuder jag gärna på. Enligt mig ska en dokumentärfotograf både se och synas. De bästa bilderna får man i mötet med människor. Det där med att försöka vara som en fluga på väggen är rent och skärt trams enligt mig. 








Jag tycker om Indien, det är inte lika anonymt och stelt som i Sverige, och det är lätt att få kontakt med människor. Tro är inte heller en privatsak som man håller för sig själv. Jag tycker om att prata om tro, och i Indien är det enkelt då tro och religion är en naturlig del av livet som man är öppen med. Hitintills har jag inte stött på en enda ateist i Indien men å andra sidan är även ateismen en slags tro.

För de bofast i Dudhia betyder turismen ett extra tillskott i ekonomin. De små värdshusen, hotellen, kaféerna och butikerna utmed vägen till Mirik lever upp och ökar sin omsättning under picknicksäsongen. De tillresta sällskapen hyr sig en plats utmed floden, och i priset ingår städning, vilket ger några av byinnevånarna lite extra pengar. Även om det bitvis kunde se rätt stökigt ut, var de bra på att städa upp och röja efter picknicksällskapen.







På grund av corona-pandemin är picknicksäsongen i området mer eller mindre inställd i år och betydligt färre sällskap vågar sig till Dudhia. De bofasta har det tufft ekonomiskt, många av dem är daglönare och ahr svårt att klara sig på de få inkomsterna som de har. Jag träffade några av invånarna i byn när jag besökte den förra året tilsammans med min familj och genom en inhemsk hjälporganisation som jobbar i området har vi kunnat stötta några av dem med pengar till basvaror såsom ris, lök och matolja.








Text och foto: Mikael Good

Darjeeling Himalayan Railway – bildreportage

Ett måste för Indienresenären är att åka tåg på världens vackraste järnväg som slingrar sig fram mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling, eller att ge sig ut på roadtrip med bil utmed världens vackraste väg som bitvis går parallellt med järnvägen.

För ett par veckor sedan publicerade jag en artikel med rubriken ”Världens vackraste väg”, där jag skrev om och visade några bilder från min road-trip mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling. Egentligen hade min familj och jag som besökte släktingar i Indien över julen, planerat att åka ånglok på Darjeeling Himalayan Railway som ringlar sig fram mellan de båda städerna. Men då vi nästkommande dag behövde åka vidare till en ort som inte låg utmed järnvägen bestämde vi oss för att ta det näst bästa alternativet – bilen.

Det går bara ett tåg mellan Siliguri och Darjeeling per dag och jag hade hoppats på att få möta det gamla ångloket utmed vägen. Men tyvärr var det inne för genomsyn den dagen som vi åkte, så vi mötte det inte utmed vägen vilket jag hade hoppats på. Men när vi väl kommit fram till Darjeeling såg vi två av ångloken, det ena höll på att testköras efter service. Att stanna på den vältrafikerade gatan var uteslutet. Därför vevade jag snabbt ned rutan och hann ta ett par bilder.









Det fanns även ett antal nyare diesellok som används för transporter och persontrafik mellan Darjeeling och Kurseong. Ångloken går främst mellan Siliguri och Darjeeling och är främst till för turisttrafik. Det går bara ett tåg mellan städerna per dag, och avgångstiden är 8.00 på morgonen. Tåget tar 6 timmar och 32 minuter på sig att åka den 80 km långa sträckan. Men utsikten är magnifik och Darjeeling Himalayan Railway lever upp till sitt rykte som världens vackraste järnväg.








De små loken ser ut som leksakståg som fraktar runt turister i en nöjespark. Men trots sin höga ålder är de urstarka. I sakta mak tuffar de upp för de drygt 2000 höjdmeterna som skiljer Siliguri och Darjeeling åt. Järnvägen är gammal. Engelsmännen började bygget av järnvägen år 1878 och sträckan mellan Siliguri och Darjeeling var klar den 4 juli 1881.  År 1999 utsågs järnvägen till ett världsarv av UNESCO.








Järnvägen byggdes för att förenkla transporterna av te till och från tedistrikten. Runt Darjeeling finns ett 80-tal anrika teplantager och staden är känd för sitt svarta te, sin nattmarknad och att den näst belägna järnvägsstationen i Indien ligger i staden. Den högst belägna finns i samhället Ghum sex kilometer söder om Darjeeling. Säkerhetstänket skiljer sig en hel del från Sverige. Järnvägen går rakt genom städer och samhällen, och på sina håll är det är bara några decimeter tillgodo till de närmaste byggnaderna. Det är vanligt att folk går på spåren, men tågen går inte speciellt fort och det finns gott om tid att flytta sig när de kommer.






Denna gången fick jag dokumentera järnvägen så gott det gick från bilen. Som tur var inte hastigheten så hög och jag satt oftast på rätt sida och kunde snabbt veva ned fönstret och ta bilder. Jag kommer att återvända till Indien flera gånger och någon av dessa gånger ska jag passa på att ta en tur med Darjeeling Himalayan Railway, även om det innebär att jag får gå upp i svinottan för att krångla mig igenom den indiska trafiken och hinna till stationen innan den morgontidiga avgången.

Text och foto: Mikael Good

Road trip på världens vackraste väg – bildreportage

Det påstås att vägen mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling är världens vackraste väg. I slutet av december åkte jag på road trip mellan städerna för att försöka röna ut om påståendet stämde.






Under julen var jag i Indien tillsammans med familjen och besökte våra indiska släktingar. En av dagarna hade vi planerat in en roadtrip till Darjeeling. Det är bara 80 mil mellan Siliguri och Darjeeling. Men det är en nivåskillnad på över 2000 meter mellan städerna, och det tar lång tid att åka till Darjeeling på de smala, branta och slingriga vägarna. Förutom nivåskillnanden är det stor skillnad på temperaturen. I Siliguri var det 20 grader när vi åkte och när vi kom fram till Darjeeling var det 5 minusgrader. Som så många andra turister fick vi börja med att köpa mössor, vantar och halsdukar.






Påståendet om att det skulle vara en av världens vackraste vägar var inte taget helt ur luften. Landskapet som bredde ut sig var fantastiskt och vi hade gott om tid att njuta av det då vi puttrade fram i 40 km/h. Det var fullt med liv och rörelse både på och utmed vägen, och överallt fanns små butiker som sålde dricka och chips. Att försöka ta bilder genom bilrutan fungerade inte så bra. Men som tur var gjorde vi en hel del stopp utmed vägen, och då kunde jag passa på att vädra kameran och dokumentera. Tyvärr var det bitvis ganska så disigt vilket inte gav rättvisa åt de vida vyerna, därför valde jag att koncentrera mig på att fota människor som jag mötte istället.






Det är lätt att fotografera människor i Indien. De är glada och nyfikna och ställer gärna upp på bild. Men man får även vara beredd att själv ställa upp på bild. Jag tappade snabbt räkningen över hur många selfies som jag fick vara med på. Det här med att försöka vara som en fluga på väggen som ser utan att synas funkar inte så bra i Indien, och inte i något annat land heller för den delen! Det är bättre att vara öppen och ärlig med vad man gör och inte smyga omkring, bilderna blir bättre och stämningen blir trevligare.





Även om vägen mellan Siliguri och Darjeeling är mycket vacker och lätt kvalar in på min topp fem lista, så kan jag inte riktig hålla med om att det är världens vackraste väg. Jag har åkt på vackrare vägar i Kina, Norge och i Österrike. Men det är helt klart den vackraste vägen som jag åkt på i Indien!






Text och foto: Mikael Good