När New Delhi vaknade – stort bildreportage

Årets första timmar tillbringade jag i New Delhi. I gryningen bestämde jag mig för att lämna hotellet och ge mig ut på en promenad för att dokumentera staden och dess invånare när gryningens första värmande strålar väckte dem ur sin nattslummer. 





Natten hade varit "bone frezing cold" som meterologen hade utryckt det på TV dagen innan. Termometern hade letat sig ned ända till 5 minusgrader, vilket är ovanligt i New Dehli. Nattemperaturen brukar ligga på 7 grader i januari och på dagen runt 18 grader. Jag slapp frysa då klimatanläggningen på hotellet höll temperaturen på en behaglig nivå, men för alla dem som bodde på gatan eller i dåligt isolerade lägenheter var det en riktigt kall natt, och de fick kura ihop sig tätt insvepta i filtar för att hålla den envisa kylan borta.




I december 2017 var jag också i New Delhi, då var staden insvept i en tjock smog som förpestade luften och lungorna. På grund av min astma kunde jag tyvärr inte gå ut och bekanta mig med omgivningarna. Denna gången förde kylan det goda med sig att det var betydligt mindre smog än vanligt, luften var betydligt mer lättandad och solens värmande strålar kunde fritt leta sig ned och värma de frusna människorna i den köldslagna storstaden.






I takt med att staden tinade upp återgick livet till det normala, gatuförsäljarna kom cyklande med sina varor för att vara på plats när människorna började myllra på gatan. Några hade redan börjat flockas runt teförsäljarna som sålde rykande varmt te. På min vandring mötte jag Tuc Tuc- och taxichaufförer, skoputsare, torghandlare, en familj som sålde ballonger med kärleksbudskap, samt andra vuxna och barn som levde och verkade i området. Jag stannade till och pratade med en del av dem, och fick även vara med på en och annan selfie.






Hela tiden var jag öppen och ärlig med mitt fotograferande, och hälsade glatt på dem jag mötte. För mig är det viktigt att de som eventuellt vill opponera sig har en chans att göra det. Av samma anledning tackar jag i princip aldrig nej när någon vill ta en bild på mig eller tillsammans med mig. Personligen är jag ganska trött på fotografer som smyger omkring med kameran, skjuter från höften eller på annat sätt "stjäl" bilder på sina medmänniskor. Rent lagligt är det tillåtet att göra så på offentlig plats, men rent moraliskt är det fel enligt mig.






Föga visste jag då att bildreportaget från New Delhi skulle bli det enda utlandsreportaget som jag gjorde under 2020. Under våren hade jag bokat in resor till både Indien och Serbien, men de blev tyvärr inställda på grund av corona-pandemin. Men å andra sidan har jag haft tid att gå igenom äldre bilder från jordens alla hörn, en del av dem har jag delat i bloggen under året och andra har jag samlat för kommande bildreportage, publiceringar och för ett kommande bokprojekt.






När jag är ute på reportageresor reser jag lätt och har med mig så lite utrustning som möjligt. Till reportaget använde jag mig av en Sony A6500 med ett 18-135mm och en Ricoh GR II (APS). 










Text och foto: Mikael Good

Darjeeling Himalayan Railway – bildreportage

Ett måste för Indienresenären är att åka tåg på världens vackraste järnväg som slingrar sig fram mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling, eller att ge sig ut på roadtrip med bil utmed världens vackraste väg som bitvis går parallellt med järnvägen.

För ett par veckor sedan publicerade jag en artikel med rubriken ”Världens vackraste väg”, där jag skrev om och visade några bilder från min road-trip mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling. Egentligen hade min familj och jag som besökte släktingar i Indien över julen, planerat att åka ånglok på Darjeeling Himalayan Railway som ringlar sig fram mellan de båda städerna. Men då vi nästkommande dag behövde åka vidare till en ort som inte låg utmed järnvägen bestämde vi oss för att ta det näst bästa alternativet – bilen.

Det går bara ett tåg mellan Siliguri och Darjeeling per dag och jag hade hoppats på att få möta det gamla ångloket utmed vägen. Men tyvärr var det inne för genomsyn den dagen som vi åkte, så vi mötte det inte utmed vägen vilket jag hade hoppats på. Men när vi väl kommit fram till Darjeeling såg vi två av ångloken, det ena höll på att testköras efter service. Att stanna på den vältrafikerade gatan var uteslutet. Därför vevade jag snabbt ned rutan och hann ta ett par bilder.









Det fanns även ett antal nyare diesellok som används för transporter och persontrafik mellan Darjeeling och Kurseong. Ångloken går främst mellan Siliguri och Darjeeling och är främst till för turisttrafik. Det går bara ett tåg mellan städerna per dag, och avgångstiden är 8.00 på morgonen. Tåget tar 6 timmar och 32 minuter på sig att åka den 80 km långa sträckan. Men utsikten är magnifik och Darjeeling Himalayan Railway lever upp till sitt rykte som världens vackraste järnväg.








De små loken ser ut som leksakståg som fraktar runt turister i en nöjespark. Men trots sin höga ålder är de urstarka. I sakta mak tuffar de upp för de drygt 2000 höjdmeterna som skiljer Siliguri och Darjeeling åt. Järnvägen är gammal. Engelsmännen började bygget av järnvägen år 1878 och sträckan mellan Siliguri och Darjeeling var klar den 4 juli 1881.  År 1999 utsågs järnvägen till ett världsarv av UNESCO.








Järnvägen byggdes för att förenkla transporterna av te till och från tedistrikten. Runt Darjeeling finns ett 80-tal anrika teplantager och staden är känd för sitt svarta te, sin nattmarknad och att den näst belägna järnvägsstationen i Indien ligger i staden. Den högst belägna finns i samhället Ghum sex kilometer söder om Darjeeling. Säkerhetstänket skiljer sig en hel del från Sverige. Järnvägen går rakt genom städer och samhällen, och på sina håll är det är bara några decimeter tillgodo till de närmaste byggnaderna. Det är vanligt att folk går på spåren, men tågen går inte speciellt fort och det finns gott om tid att flytta sig när de kommer.






Denna gången fick jag dokumentera järnvägen så gott det gick från bilen. Som tur var inte hastigheten så hög och jag satt oftast på rätt sida och kunde snabbt veva ned fönstret och ta bilder. Jag kommer att återvända till Indien flera gånger och någon av dessa gånger ska jag passa på att ta en tur med Darjeeling Himalayan Railway, även om det innebär att jag får gå upp i svinottan för att krångla mig igenom den indiska trafiken och hinna till stationen innan den morgontidiga avgången.

Text och foto: Mikael Good

100 miljoner visningar på Google Maps

2017 drog jag igång ett konst- och foto-projekt med motiveringen: ”Det har aldrig tagits så många bilder som nu , men trots det visar vi upp allt färre bilder för andra”. Tanken var att projektet skulle löpa över ett år. Under det året laddade jag upp de flesta bilderna som jag tog på Google Maps.

Det har gått lite mer än två år sedan projektet avslutades. Men jag har fortsatt att ladda upp en och annan bild på mitt Local Guide-konto efter det.  När jag startade projektet räknade jag med att komma upp i runt miljonen visningar. Men jag har blivit överraskad många gånger under projektets gång. För ett par dagar sedan passerade antalet visningar 100 miljoner! Den mest visade bilden har fått nästan 3 miljoner visningar!

Nu innebär det givetvis inte att 100 miljoner har stannat till och tittat på bilderna, de flesta bilderna har säkerligen bara flimrat fram i olika flöden. Men målet att visa upp i princip alla bilder som jag tog under en period är nått, och bilderna har nått betydligt fler än vad jag räknat med. Nu kommer jag att lämna projektet, och jag kommer inte skriva mer om det i min blogg, såvida jag inte skulle nå nästa milstolpe som är 1 miljard visningar under en överskådlig framtid.



Det här var den första bilderna som jag la upp på Google Maps i januari 2017. När jag fick ett mail från Google med rubriken ”Grattis din bild har fått 10 000 visningar” i början av sommaren 2017 fick jag idén till projektet: https://goo.gl/maps/rFvcdkgU5Q8YG7Ux5

Text och foto: Mikael Good

Reportageresan till Indien

Det har varit tyst i min blogg i drygt en månad, det betyder inte att jag har tröttnat på att skriva, det är snarare tvärtom. Men jag har haft fullt upp med annat. Jag har precis kommit hem från en reportageresa till Indien dit jag reste med min familj, och vi har samlat på oss mängder av intryck och upplevelser. När jag var i Indien tog jag en hel del bilder som har tagit tid att gå igenom och framkalla i ACR. En del bilder och texter kommer att hamna i tidningar och magasin, och en del kommer att hamna i bloggen under året.



Den här gången kom jag Indien lite mer in på livet. Även om jag var delaktig i det som hände förra gången som jag var där i december 2017, så kände jag mig som en åskådare i och med att jag bodde ganska västerländskt på hotell. Denna gången följde hela familjen med och vi bodde enklare hemma hos släktingar och vänner, det ledde till att jag blev mer delaktig i det som hände, vilket öppnade upp för mig att ta bilder som jag annars inte skulle kunnat ta. 



Under resan har jag bland annat dokumenterat ett arbetslag som gjuter ett tak, och en trappa, arbetare på en masonitfabrik, skolbarn, församlingsliv, gjort besök hemma hos familjer i byarna, samt tagit en del lite mer turistiga bilder med dokumentär touch. När man är på reportageresa är det lätt att missa de senare bilderna, men de är ack så viktiga för att föra in lite extra närvaro i bildreportage.



Jag hade med mig lite mer utrustning än vad jag normalt brukar ha med mig på en reportageresa. Anledningen var att jag reste med ett extra bagage, och att jag hade behov av lite ljusstarkare objektiv och en högupplöst kamera. Jeg tog med en Ricoh GR II, en Sony A6500, en Sony A7rII, ett Sony FE 18-135, ett Samyang 24/2.8, en Techart PRO AF-adapter, ett Voigtländer 35/1.7, samt ett Leitz Summicron 90/2 för porträtt. Tillsammans med fotoryggsäcken vägde inte utrustningen mer än 5 kilo, vilket gjorde att jag även fick plats med en del andra saker i handbagaget.



Jag kommer definitivt att återvända till Indien. Förutom att maten är fantastisk har jag fått många nya vänner, och området som jag besökte har en spännande framtid framför sig, och den vill jag gärna dokumentera med mitt anteckningsblock och min kamera.



Text och foto: Mikael Good

Utbildning - en investering i framtiden

Det är många som gärna pratar och diskuterar om olika vägar för att maximera sin investering för att de ska kunna få ut så mycket som möjligt av den. Det är inget fel i det men jag tror att en av de bästa investeringarna som man kan göra är att investera i ett barns utbildning.



Det har snart gått 10 år sedan jag träffade Jiang-Li som då var 10 år, hennes tvåårige lillebror och deras morfar i en by i närheten av den burmesiska gränsen i Kina. Deras föräldrar hade nyligen dött i en olycka och deras morfar hade fått vårdnaden om dem. Trots att Jiang-Li hade toppbetyg i skolan riskerade hon att regleras för att hennes morfars skrala pension inte räckte till för att betala skolavgiften. När jag fick reda på det bestämde min fru och jag oss utan en sekunds tvekan att se till så att hennes skolavgift blev betald och vår tolk Mr Wu lovade att han personligen skulle se till så att Jiang-Li fick pengar till framtida skolavgifter.

     

Ett TV-team från Cumming var med och filmade min fru och mig när vi reste runt i byar och små städer i närheten av den burmesiska gränsen. De filmade när vi överräckte gåvan till Jinag-Li. Vi svenskar är ganska så bra på att dela med oss av vårt överflöd till dem som inte har det så bra ställt. Men i Kina är det ytterst ovanligt och därför blev det en ganska så stor nyhet. Jag hoppas i vart fall att vår givmildhet fick vara med och så ett litet frö till ett större inhemskt engagemang för föräldralösa barns skolgång i Cumming.

     

För barn som växer upp i fattigdom är utbildning oftast den enda möjligheten att bryta sig ur fattigdomen och få ett bättre liv än deras föräldrar. De bästa eleverna i Kina får ofta stipendier av företag mot att de jobbar för dem ett vist antal år på så vis kan de läsa vidare på yrkesgymnasium eller på universitet. Studieivern och studieresultatet i landsbygdsskolorna som min fru och jag besökte var mycket hög och i stort sett alla barn var prydda med en röd halsduk som var ett tecken på flit och ett bra studieresultat.



Snart fyller Jiang-Li 20 år. Jag undrar ibland hur det gick för henne? Med tanke på hennes studieiver och goda betyg skulle jag tro att det har gått bra och att hon kommer att gå långt i livet. Den dryga tusenlappen som min fru och jag fick vara med och investera i Jiang-Lis liv kommer säkert att förränta sig väl. Framförallt gav den en ung flicka en chans som hon annars inte hade fått.



Text och foto: Mikael Good