Lettland går en svår vinter till mötes (700+)

Reportagefotograf lär dig skriva!

I dessa tider med hårda besparingar på landets tidningar vill jag ge rådet till alla som är intresserade av att jobba med reportagefoto att dubblera, dvs både fota och skriva. För det första är det mycket intressantare att titta på foton om det finns en text och för det andra är det mycket lättare att få kontakt med dem man fotograferar om man har en relation med dem och ett bra sätt att bygga upp en relation på är att intervjua dem!

I dagarna har jag precis skrivit färdigt ett spännande reportage som jag gjorde i Lettland i en gråkall dag i december förra året och det reportaget kommer att tillsammans med mina foton att publiceras i ett månadsmagasin i oktober. Jag har förvisso fått en och annan text publicerad tidigare men detta blir första gången som ett av mina reportage publiceras i ett magasin med fint tryck

Det som är extra kul är att uppdragsgivaren är mycket nöjd med både texten och fotona och detta bäddar för möjligheten att få göra ännu fler reportageresor i framtiden :)

Jag kommer att lägga upp en länk till reportaget i min blogg så snart som det har blivit publicerat!

Ett kök/badrum/tvättstuga för fem personer fotat med Hemnets favoritbrännvidd 17 mm för att få extra rymd i de fyra kvadraten © Mikael Good, 2009 (Bilden är klickbar)

Med poliseskort i Cumming...

...När min fru och jag var på reportageresa i Kina i decembet 2004. Så besökte vi en hel del platser runt om i Kina. Det var mitt i vintern och på de första platserna så var det betydligt kallare än hemma i Sverige. Därför kändes det lite som en befrielse när vi den 23 december lämnade ett femton minuskallt Bejing bakom oss för att flyga till den eviga våren i Cumming. Vi landade efter en 3,5 timmar lång flygresa på flygplatsen i Cumming. Våra två värdar från China Foundation (CF) samt en chaufför hämtade oss på flygplatsen och innan vi skulle resa vidare till Joping, fick vi avnjuta en underbar 24 rätters plockmiddag med asiatiska läckerheter på en halalrestaurang i centrala Cumming. Resan till Joping (ligger sex mil från den Burmesiska gränsen) tog sex timmar på en väggropig hårdtraffikerad Burmaväg och när vi sent omsiders kom fram till Joping på kvällen så blev vi väl mottagna av viceguvenören med följe samt ett TV-team från Cumming. Den kvinnliga vice guvenören bjöd oss till en restaurang där ännu en middag med ett mångfald av asiatiska läckerheter avnöjts endast avbruten av ett och annat välkomsttal.

Efter middagens slut inkvarterades vi på ett pensionat där vi fick sova över. På morgonen väcktes vi vid 7-tiden. Strax efter frukosten skulle vi resa ut på landsbygden och hälsa på föräldralösa barn som hade eller var i behov av fadderstöd, barnen bodde hemma hos släktingar. Tre stycken jeepar och en polisbil stod parkerade på gården när jag kom ut, vän av ordningen så frågade jag varför en polisbil med två polismän skulle följa med. Jag fick till svar av tolken att lokalbefolkningen inte hade sett vita människor tidigare och de visste inte hur de skulle reagera när de såg min fru och mig. Nu blev det inte någon befarad negativ reaktion utan dagens besök avlöpte väl hos idel vänliga och glada människor.

Poliseskort har varken min fru eller jag fått tidigare, det kändes lite som om man var en celibritet med poliseskorten de politiska dignitärerna och TV-teamet som följe! Det blir helt klart något att berätta för både barn och barnbarn. Men folket på landsbygden måste undrat vad det var för viktiga personer som var på besök hos dem, nyfikenheten var i alla fall stor på följet!

Mer inlägg om min vistelse i Joping kommer framigenom, då ska jag bland annat berätta om några fattiga föräldralösa barns första julfirande, samt när min fru och jag var hedersgäster på yaufolkets nyårsfirande. 

En av poliserna (till höger i bild) samt en av medias representanter.

I Commorans kvarter...

...Min nyblivna hustru och jag åkte till Sorrento i Italien på bröllopsresa i april 2004. Vi bestämde oss en dag för att ta tåget in till Napoli för att besöka gamla stan. Italienare är inte så vidare värst bra på engelska och jag är inte så vidare värst bra på italienska så jag köpte "dos billettas zu Napoli por favor" på blandspråk och avslutade med ett "gratciee" när jag fått biljetterna av försäljaren.

Vi hoppade på tåget och åkte in mot Napoli, när vi åkt 45 minuter ropade de ut den station som jag trodde var avstigningsplatsen. Min hustru och jag hoppade av tåget och begav oss per fot ned mot det vi trodde var gamla stan. Efter att vi promenerat i en kvart genom nästintill folktomma bostadsområden så insåg vi att vi nog gått av tåget för tidigt, men istället för att vända om till tågstationen så kom vi fram till att det kunde vara trevligt med en promenad, det var nog inte längre än en halvtimma till gamla stan resonerade vi. Men det kändes lite märkligt att det inte var så mycket liv och rörelse på gatorna i bostadsområdena som vi passerade. Jag tog lite bilder men plockade ned fotoapparaten i ryggsäcken igen då det var lite väl folktomt i min smak. Men vi gav inte upp utan fortsatte att envist promenera, efter ytterligare en halvtimmas promenad mot gamla stan så såg vi mer och mer folk på gatorna i bostadsområdena och efter ytterligare 45 minuter så kom vi äntligen fram till gamla stan i Napoli.

Jag tyckte att det var märkligt att det var så folktomt i de första bostadsområdena som vi passerade, men jag tänkte inte så mycket mer på det, tills jag i slutet av förra året såg en TV-dokumentär om Comorran (den Napolitanska maffian) som handlade om Comorrans nyrekrytering bland unga arbettslösa män, arbetslösheten i Napoli är 20-25%, samt de blodiga gänguppgörelserna för att få kontroll över den luckrativa narkotikahandeln i Napoli och södra Italien. De visade då bilder som jag kände igen. Jag såg klart på programmet gick upp till garderoben och plockade fram bilderna från Italienresan, jag tittade igenom dem och när jag kom till Napolibilderna upptäckte jag att min nyblivna hustru och jag hade promenerat rakt genom Comorrans kärnområde, ett område som TV-programmet strängt varnade turister att uppsöka pga riskerna för rån och överfall och absolut inte ett område för romantiska promenader för nygifta...



Comorrans kvarter, Napoli, Italien.

Tryck här om du vill se bilden i större format!

Dagens skiva: White Album  - The Beatles (deras bästa skiva enligt mig)

//Chasid

Morgondagens blogg:  Leitz Summicron 35/2.0 - normaloptik för gatufoto

Hamnstaden som försvann i havet

När jag var i Turkiet i juli 2004 och besökte släkt och vänner så åkte vi till en plats som heter Dimitsrili för att sola och bada. Min vana trogen så plockade jag med mig fotoapparaten för att kunna gå på utflykt om jag fick lust till det. Historieintresserad som jag är så upptäckte jag genast de myckna men illa åtgångna spåren av en romersk civilisation såsom tegel, betong, husgrunder från villor och andra byggnader som jag genast med intresse startade att dokumentera. När jag återvände till Turkiet i september 2006 åkte jag återigen till Dimitsrili för att komplettera mina tidigare bilder, jag hade då även turen att stöta på några personer som kunde berätta mer om staden och dess öde. Detta material delar jag nu med mig till dig som är intresserad av dokumentärfoto, de glömda rummen och antikens historia.

För tvåtusen år sedan så låg här en liten blomstrande romersk hamnstad med 10.000 invånare. Staden var en liten kuststad i den romerska provinsen Asien som ligger i nuvarande Turkiet på den plats som idag kallas för Dimitsrili på Chesme halvön.

Som de flesta romerska städer hade den ett Dianatempel och en amfiteater för att medborgarna skulle få sin beskärda del av kultur och skrock. Men för tvåtusen år sedan så vräkte en kraftig jordbävning ned halva delen av staden i havet och slog resten av staden sönder och samman, troligtvis trodde den överlevande befolkningen att det var gudarnas straff för att de inte hade offrat tillräckligt och bestämde sig därför för att inte bygga upp staden igen. Det som fortfarande gick att använda av pelare och kolonner forslades bort och återanvändes vid uppbyggandet av en annan stad.

Århundrandena och årtusendena gick och resterna av staden eroderades och förstördes av ytterligare jordbävningar och plundring, den senaste stora jordbävningen skakade området så sent som i maj förra året. Idag har namnet på den romerska staden sedan länge försvunnit ur historiens rullor, men resterna kan man fortfarande se om man tittar riktigt noga, det som vid första anblicken ser ut som en liten pittoresk badvik döljer resterna av en en gång stolt och välmående liten romersk stad i provinsen Asien.

Fler bilder kan du se här:
http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=172792

Veckans skiva: Folklore Yiddish d'Europe Central - Budapester Klezmer Band

//Chasid