Mätsökaren på digitala Leicakameror funkar som den ska

Det har florerat inlägg och kommentarer om precisionen i mätsökaren i digitala Leicakameror på näteet. Där har det framförts påståenden om att det är svårare att sätta skärpan rätt med en digital sensor jämfört med film. Jag håller inte med.

Sedan 2010 har jag jobbat med digitala Leicor, och så länge objektiven som jag använt varit kalibrerade har jag aldrig haft problem med skärpeinställningen. Idag använder jag mig primärt av 21, 28, 35, 50 och 90mm av olika fabrikat. Objektiven är kalibrerade och matchar mätsökaren i mina analoga och digitala M-kameror.

Jag hade tidigare ett välkalibrerat TTartisan 50mm f/0.95. Det gick utmärkt att sätta skärpan rätt med den Leica M typ 240 som jag då använde. Det är alltid svårt att sätta skärpan rätt på stora bländaröppningar och därför hade jag en EVF som jag kunde dubbelkolla inställningen mot, men det var sällan som jag behövde korrigera inställningen och när det behövdes berodde den felaktiga inställningen uteslutande på den mänskliga faktorn.

Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M typ 240 och ett TTartisan 50mm f/0.95 på största bländaröppning. Det är mycket objektiv för pengarna, men det var inte något bra allroundobjektiv och därför sålde jag det till förmån för ett Voigtländer 50mm f/1.5 Nokton ASPH som är mer lämpat för allroundfoto, och som framförallt inte skymmer mätsökaren.

Text och foto: Mikael Good

Går det att sätta skärpan rätt med ett 50mm f/0.95 ASPH

Leica gör utmärkta arbetsredskap för dokumentär- och reportagefotografer som behöver stabila kameror och högpresterande objektiv. De senaste åren har ljusstarka objektiv blivit populära bland Leicafotografer. Men går det egentligen att sätta skärpan rätt med en mätsökare på bländare 0.95?






Jag bestämde mig för att göra ett försök och packade ned min Leica M240 och ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH i min Billighamväska och begav mig till ett övergivet gjuteri ett par kilometer från mitt hus. För många är Leica ett lyxmärke för rika och framgångsrika. För dem räcker det inte med att ha en Leica. Det är viktigt att ha rätt objektiv. Leica Noctilux 50mm f/0.95 ASPH är ett högstatus objektiv som det som det ofta är lång väntetid på. Det beror inte enbart på stor efterfrågan, objektivets tillverkningsprocess är lång och enbart det bästa glaset används i tillverkningen. Trots ett pris på 120 000 kronor är det ett ganska vanligt "kit-objektiv" till Leica M-kameror. Förutom att Noctiluxet är exceptionellt bra är det hög status att ha det monterat på sin Leica.





Jag tillhör dem som gärna skulle vilja ha ett Noctilux för kreativ och experimentell fotografering på stora bländaröppningar, framförallt för att få ett riktigt kort skärpedjup och ett skärpesläpp som man annars bara kan få med mellan- och storformat. Men samtidigt vill jag inte lägga 120 000 kronor på ett objektiv oavsett hur bra det är. Därför valde jag att köpa ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH som bara kostade 2,5 procent av vad ett nytt Noctilux kostar. Jag testade nyligen objektivet med adapter på min Sony A7r II och nu var det dags att sätta det på min Leica M 240. Framförallt ville jag se hur väl det lirade med mätsökaren på den största bländaröppningen.




När jag testar ett objektiv går jag inte runt och fotar tegelväggar och sitter och pixelpeepar framför skärmen i 100 procent. Nej jag fotar i den miljö som jag tänkt använda objektivet i och tar bilder som jag ändå skulle ha tagit. I och med att jag är intresserad av Urban Exploring blev gjuteriet valet för "objektivtestet". Det var ett tag sedan jag senast besökte ett objekt. Astman har tyvärr blivit värre efter coronana. Mina luftrör har mått bäst av att andas in frisk utomhusluft och inte mögelberikad bergrumsluft. Men i och med att gjuteriet är ordentligt syresatt kunde jag röra mig där utan att få problem med andningen. När jag gick runt inne i det övergivna gjuteriet tänkte jag att det skulle vara en perfekt plats för att göra ett välreggisserat prank al la Owlman. 




Det såg verkligen ut som om det gamla gjuteriet drabbats av en färgexplosion. Stadens alla grafittimålare hade hittat dit, och det fanns knappt en kvadratmeter som inte var täckt med ett par lager av sprayfärg. Jag hade inga problem att hitta motiv. Främst använde jag objektivet på bländare 0.95 – 1.4, och tiderna pendlade mellan 1/15 – 1/125-del. Men trots att objektivet är kalibrerat var det omöjligt att sätta skärpan rätt med mätsökaren i dunklet, och efter ett tag använde jag bara den elektroniska sökaren EVF2 och 10 gångers förstoring för att skärpan skulle sitta rätt. Ingen av bilderna som jag tog med mätsökaren på bländare 0.95 blev riktigt skarp, och ingen av dem finns heller med bland de här bilderna.

På bilderna ser det ganska ljust och trevligt ut, men faktum är att det var ganska dunkelt och kamerans inställningar hamnade allt som oftast på 3200 ISO,  1/30 sekund och bländare 0.95. På stora bländaröppningar blir bilderna levande och pulserande vilket tillför en extra dimension till urbex-bilder. Men det gick att övervinna mörkret. Tidigare har jag använt blixt när jag fotat urbex, men det verktyget har som bekant en förmåga att slå sönder stämningen och göra bilderna platta och intetsägande. Idag finns det mobilappar som simulerar ett liknande skärpesläpp, men om man skärskådar bilderna ser man ganska snabbt att övergångarna ser konstlade ut och inte är lika mjuka och trevliga som med ett ljusstarkt objektiv på en småbildskamera eller mellanformatare.




Mätsökarkameror och objektiv med riktigt stor bländaröppning är helt enkelt ingen bra kombo. Mätsökarkameror trivs bäst med små kompakta vidvinkelobjektiv som inte skymmer sikten. I ärlighetens namn kommer jag nog inte att använda mitt TTArtisan 50mm på min Leica så speciellt ofta. Objektivet funkar bäst på min A7r II och A9. De kamerorna har högupplösta sökare som gör det enkelt att sätta skärpan rätt även när det är dunkelt. Jag har även en autofokusadapter som ger full autofokus, men den jagar lite om det blir för mörkt. A9:an har stabilisering med alla objektiv och går att använda upp till 12 800 ASA med gott resultat Men kantskärpan är något bättre på Leica än på Sony. Objektivet är fortfarande soft ut mot kanterna men det presterar aningen bättre på Leica än vad det gjorde på Sony.






A9:an är en givetvis en betydligt nyare kamera med en bättre sensor, men M240 står sig gott mot andra kameror som tillverkades 2012. Den nya Leica M10-R lär vara betydligt bättre på höga ASA och den kanske skulle ge A9:an en match. M10-R kameran har även en mer högupplöst EVF som det är lättare att sätta skärpan rätt med. Nästa gång som jag fotar urbex med mitt TTArtisan kommer det att sitta på min Sony A9. Även om bilderna blev bra med M240 är jag övertygad om att de kommer att bli ännu bättre med A9:an. Leican kommer jag primärt att använda med 21 och 35mm objektiv som den fungerar bäst med och som det är roligare att fota med.





Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M240 och ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH samt en elektronisk sökare EVF2. De är varsamt framkallade i Photoshop och håller sig inom ramarna för Dogma 07

Text och foto: Mikael Good

Leicafotografer är stockkonservativa

Ända sedan Leica M3 introducerades 1954 har Leica Camera AG hållt fast vid ett tydligt designkoncept. Men varenda gång som de har försökt att frångå mallen har de mötts av motstånd från de konservativa användarna.



1971 introducerades Leica M5. Det var den första M Leican med inbyggd ljusmätare. Men trots det föll den inte Leica fotograferna i smaken. Den annorlunda designen och att den var större och tyngre än tidigare M-kameror och Leica-fotograferna ratade den. Produktionen lades ned redan 1975 efter att 33 900 kameror tillverkats.



Leica fotografer är stockkonservativa och efter detta valde Leica att ersätta den med Leica M4-2. Och samtidigt utveckla en kamera med inbyggd ljusmätare som rymdes i en kamera med samma storleksförhållande som denna. 



Man kan tycka att Leica borde ha lärt sig sin läxa där och då. Men trots detta introducerade de en Leica som radikalt skiljde sig från tidigare analoga och även digitala modeller i september 2012. Den nya kameran var större och tyngre än tidigare. Trots att den var späckad med många finesser såsom live-view, filmfunktion, flerfältsmätning och möjlighet till extern digital sökare tog inte Leicafotograferna riktigt kameran till sina hjärtan. Det var en bra kamera men enligt dem hade den inte den rätta Leicakänslan.



Leica pressades in till ritbordet och fick jobba hårt för att plocka fram en kamera som rymdes inom de klassiska Leicamåtten och såg ut som och kändes som en analog kamera. Den nya kameran introducerades i januari 2017, och denna gången tog Leicafotograferna den nya kameran till sina hjärtan.



Jag tycker om att jobba med mätsökarkameror och bryr mig inte så mycket om extra millimetrar och gram. Som grädde på moset är begagnatpriset relativt lågt med Leicamått mätt. Jag skulle gärna vilja ha en Leica M10, men i och med att jag inte har en obegränsad budget, valde jag att köpa en begagnad Leica M 240. Jag har inte något problem med vare sig tyngd eller storlek. Faktum är att jag ofta har med mig kameran och använder den tillsammans med ett 7Artisans 28/1,4 både i jobbet och privat. Förutom den översta bilden är alla bilderna i det här inlägget är tagna med den kombinationen,





Text och foto: Mikael Good

Ps: Om du är sugen på att fota en riktig  karneval så vill jag tipsa om Hammarkullekarnevalen som hålls den 24-26 maj.

Mätsökarkameran som övervinner mörkret

För ett par veckor sedan impulsköpte jag en Leica M 240. Jag fick den relativt billigt då den behövde lite handpåläggning för att fungera som den skulle. Nu har den fått följa med mig på en del jobb. Primärt har jag använt den med ett 28/1,4 och ett 35/1,7, men jag har ofta med mig ett 90/2 som används vid behov.

Jag har levererat ett antal bilder som jag tagit med M 240 till olika tidningar. För första gången har jag en digital Leica som går att dra till 3200 ASA utan problem, och som inte gör bort sig på 6400. I kombination med skarpa ljusstarka vidvinklar kan jag övervinna mörkret, och det är precis det här som är mätsökarens styrka enligt mig, förmågan att kunna se i dunkla och halvskumma miljöer. Äntligen har Leica en sensor som gör mätsökaren rättvisa. Leica M10 lär visst vara strået vassare och är användbar upp till 12 800 ASA!

I går skulle jag ta några porträttbilder till två olika tidningar, och då blev jag åter varse att det är svårt att finlira med teleobjektiv och mätsökarkameror. Å andra sidan går det att råda bot på det problemet idag. Det går att att sätta en elektronisk sökare i blixtskon på M 240. Tyvärr har jag inte en sådan, men om du råkar har en Olympus VF-2 eller Leica Visoflex EVF2  till övers får du gärna kontakta mig.

Bilden tog jag på Hillsong Jönköpings lovsångskonsert på Kulturhuset Spira. En färgvariant av bilden publicerades i onsdags. Bilden är tagen med Leica M 240 och 28/1,4 (2),  på 3200 ASA och har "pressats" ett steg.

Text och foto: Mikael Good