Fotoåret 2020 blev stukat på grund av coronapandemin

Precis som för så många andra ställde sig coronapandemin i vägen för de flesta av mina fotografiska planer under 2020. Jag fick själv corona i mitten av mars och var sjuk i ett par veckor. Jag hade bara lättare symptom men lider fortfarande av sviter efter sjukdomen. 





Men året började bra och jag hann med att göra ett par reportage i New Delhi och Warszawa. Trots en bra start blev fotoåret 2020 inte riktigt som jag hade tänkt mig. Två reportageresor var inbokade under våren, en till Indien och en till Serbien. Och på sommaren skulle jag åter varit festivalfotograf. Under hösten var tanken att jag skulle gjort ytterligare en reportageresa förmodligen till Serbien och Nordmakedonien. Förutom resor till andra länder hade jag även tänkt att fortsätta mitt projekt med att dokumentera människor i olika förortsområden i min närhet men coronapandemin ställde sig tyvärr i vägen även för de planerna.

Trots pandemin har många av mina bilder publicerats under året. Bloggen har också varit välbesökt. Men den har inte haft riktigt lika många inklick som för ett par år sedan. På Google Maps där jag fortsatt att publicera en och annan bild under året är antalet inklick fullständigt ofattbara. Ett vanligt år brukar jag dokumentera ett 50-tal konserter, men i år har det varit riktigt skralt på grund av pandemin. Att gå på konsert och musikfestivaler är något som jag verkligen saknar. Jag tycker om att upptäcka ny musik och särskilt sådan som inte spelas i tid och otid på alla reklamkanaler. 

Framför allt är jag tacksam över att de bildreportagen som jag publicerat i bloggen har varit såpass välbesökta, och jag är tacksam över alla glada tillrop och kommentarer som har värmt under året. Mitt bildarkiv var överfullt med bilder som jag inte gått igenom och redigerat, men i år har jag haft tid över och tusentals bilder från Rumänien, Bulgarien, Ryssland, Lettland, Serbien, Kina och Indien har sorterats och gåtts igenom. 





Vad gäller resandet så avvaktar jag med att boka in några resor. Som det ser ut kommer restriktionerna att vara kvar fram till september och eventuellt längre, vilket gör det svårt att planera in och boka några reportageresor. Indien är nog tyvärr uteslutet men jag hoppas kunna resa till Serbien nästa höst och träffa mina bröder och systrar. Även om fotoåret 2020 blev stukat finns det hopp för framtiden och det finns mycket att ta igen under 2021.





Under året har sålt av en hel del fotoprylar. Men jag har svårt att motstå ett bra pris och därför behöver jag göra ytterligare rensningar i fotoväskorna, men det tar jag på nästa sida nyår. En fördel med att köpa billigt är att jag nästan alltid får tillbaka pengarna som jag gett, och på så vis får jag pengar över till annat och kan spara en del i ladorna i fall det skulle komma ännu svårare tider framöver.




Jag är tacksam för att jag har fått förlängt som redigerare på den nyhetstidning där jag jobbat sedan 2017. Det gör att jag inte behöver oroa mig för ekonomin och kan bygga upp en buffert för framtida projekt och resor. Genom jobbet har jag tillgång till TT:s och AP:s enorma bildarkiv. Där skulle man kunna stanna upp i timmar och bara botanisera bland alla fantastiska bilder som finns i arkivet.





Till sist vill jag önska dig som följer den här bloggen ett riktigt gott nytt år! Jag avslutar med att lägga upp en topp 5-lista över mina bildreportage som publicerades i bloggen under 2020. Jag har många fler på lager som kommer att publiceras under nästa år.
1. Välkommen till förorten
2. New Delhi efter mörkrets inbrott
3. Picknicksäsongen i Indien
4. Gårdakvarnen maldes ned i Huskvarna
5. Gatuliv i Warszawa








Text och foto: Mikael Good

211 år sedan freden slöts i Jönköping

Söndagen den 10 december 1809 slöt Sverige fred med Danmark-Norge i Stadshuset på Östra Storgatan 40 i Jönköping. Det dansk-svenska kriget hade då pågått i ett år och nio månader. Svenskarnas mål med kriget var att förhindra ett dansk angrepp mot Skåne samt att försöka erövra Norge från Danmark.

När den norskfödda danska ministern i S:t Petersburg Nils Rosenkrantz och den svenska ministern i London Carl Gustaf Adlerberg undertecknade fredsfördraget i Stadshuset den 10 december 1809 satte de punkt för det dansk-svenska kriget som hade pågått sedan den 14 mars 1808. Danmark-Norge som då var i union eller Sverige ville egentligen ha något krig med varandra. Men i och med att Danmark-Norge var allierat med Frankrike och Sverige med Storbritannien under Napoleonkrigen nödgades länderna att förklara varandra krig.

Danmark misslyckades med sitt försök att återta de territorierna som landet förlorat i mitten av 1600-talet. Och Sverige gjorde ett halvhjärtat och lika misslyckat försök att invadera Norge som då var i realunion med Danmark. Förlusterna i stridigheterna var små och räknades i ett par hundra man på vardera sidor. Freden i Jönköping innebar att inget land behövde avträda något territorium och att Sverige skulle försöka hålla brittiska örlogsskepp borta från den svenska kusten.

Freden i Jönköping blev dock kortvarig, i och med att de båda länderna fortsatt stod på olika sidor i Napoleonkrigen utbröt nya stridigheter i mars 1813. Det var först efter freden i Kiel den 14 januari 1814 där Danmark stod på den förlorande sidan som freden har hållits mellan länderna. Freden blev dyrköpt för Danmark som fick avträda Norge till Sverige. Norge motsatte sig dock en union med Sverige och det ledde till fälttåget mot Norge 1814, som var det sista krig som Sverige utkämpat i eget namn, och som ledde till att Norge tvingades in i en union med Sverige. Napoleonkrigen fortsatte i ännu ett år  tills Napoleon besegrats vid slaget vid Waterloo den 18 juni 1815



Bilderna föreställer Royal Danish Naval Band som spelade på blåsmusikfestivalen i Jönköping 2005, drygt tvåhundra år efter att freden i Jönköping undertecknades. Stadshuset i Jönköping som var granne med Rådhuset som syns på den nedre bilden brann ned 1965 vilket du kan läsa mer om här.



Text och foto: Mikael Good

Det värsta året i mänsklighetens historia

Tycker du att 2020 är hemskt? Då skulle du levt år 536! Det året räknas av många historiker och arkeologer som det värsta i mänsklighetens historia, med pest, svält och krig. Katastrofer som ledde fram till ett mycket turbulent århundrade som kom att forma mycket av den världsordning som vi har idag.

Många människor som levde år 536 var övertygade om att apokalypsen kommit och att jordens och mänsklighetens undergång var nära förestående. Men jorden gick inte under och det har gått drygt 1500 år sedan dess. Även om vi har kommit ytterligare några steg närmare undergången så tror jag fortfarande att mänskligheten har många år kvar tills apokalypsen inträffar.

Följande länk leder till dokumentären ”Why Was 536 A.D The Worst Year In History?” som producerats av 3BM Television Limited. I programmet försöker arkeologen David Keys röna ut orsakerna till den världsvida hungersnöden som ledde till krig och elände över hela jorden. Se den gärna, då den sätter perspektiv på saker och ting, men precis som med allt annat måste man se den med ett litet kritiskt öga, och dubbelkolla en del information: https://youtu.be/0JBdedLx-GI

Text och foto: Mikael Good

Lasse Åberg fyller 80 år idag

Idag fyller Lars Gunnar "Lasse" Åberg 80 år. Lasse föddes i Hofors den 5 maj 1940 men flyttade till Stockholm som liten. Lasse har många strängar på sin banjo, han är multikonstnär, grafisk formgivare, skådespelare, regissör, musiker med mera.



Lasse Åberg är främst känd för svenska folket som Trazan Apansson från barnprogrammet Trazan & Banarne och som Stig-Helmer Olsson från Sällskapsresefilmerna. Tillsammans med Klasse Möllberg som spelade Barnarne i Trazan & Banarne, och gitarristen Janne Schaffer bildade han 1980 det i år 40-års jubilerande bandet Electric Banana Band, sedan dess har de spelat in flera skivor och genomfört flera turnéer tillsammans.

I samband med att Lasse Åberg fyller 80 år visar SVT en dokumentär med glimtar ur hans långa och unika karriär. Dokumentären "En ängslig gosses memoarer" består av två timslånga avsnitt med klipp från Lasses långa karriär samt intervjuer med vänner och bekanta till Lasse. Dokumentären går att se på SVTPlay



Slutligen vill jag passa på att önska Lasse Åberg en riktigt trevlig födelsedag!

Text och foto: Mikael Good

SD – från rabiata högerextremister till landets största parti

I slutet av maj 1994 bevakade jag det högerextrema partiet Sverigedemokraternas marsch i Jönköping tillsammans med kollegor från både större och mindre tidningar runt om i landet. Inte ens i vår vildaste fantasi kunde vi då föreställa oss att SD skulle bli Sveriges största parti 25 år senare.



Den 28 maj firade Jönköping sitt 710-års jubileum och staden hade dukat upp till fest med karneval, marknadsknallar och tivoli. Men feststämningen skulle störas av drygt 100 högerextremister från Sverigedemokraterna, som hade fått tillstånd av polisen att demonstrera mitt i hjärtat av Jönköping. Många Jönköpingsbor ställde sig frågan varför polisen hade gett tillstånd till en demonstration mitt under festligheterna? Polisen hänvisade till den grundlagsstadgade demonstrationsfriheten. Men gav inget tydligt svar varför de gett tillstånd till SD:s demonstration just den dagen.



När drygt 100 Sverigedemokrater som skyddades av 200 kravallutrustade poliser, en del med hundar och drygt tio polishästar sent om sider startade sin march, rörde de flesta reportrarna och fotograferna åt deras håll. Jag valde att smyga in bakom avspärrningarna vid Gjuterigatan där jag väntande in demonstrationståget. Någon motdemonstration hade inte organiserats men flera tusen människor stod utmed marschvägen, en del var där av ren nyfikenhet medan andra ville visa sitt förakt mot nazisterna.



De flesta Sverigedemokraterna var boneheads (nynazistiska skinheads), men i leden fanns även en del äldre och yngre demonstranter som var med alldagligt klädda. Boneheadsen, hade rakade skallar, de var klädda i svarta bomberjackor, mörka byxor och kängor, många av dem hade naziemblem på sina jackor.  När demonstrationståget rörde sig framåt ropade de unisont ”ut med packet” så att de dånade ut över staden. Från folkhavet kastade en person ett föremål mot demonstrationståget, förövaren blev snabbt identifierad och brutalt nedbrottad av några bastanta kravallpoliser.



Demonstrationståget tågade ut på Hamngatan, och kom fram mot mig där jag stod beredd vid Gjuterigatan. När jag fotograferat i ett par minuter kom två bastanta kravallpoliser fram till mig, de krävde pressleg av mig. Då jag bara var frilansare hade jag inget pressleg, och var tvungen att avlägsna mig från platsen. Att jag var där på uppdrag av en vänstertidning räckte inte för dem. Demonstrationståget rörde sig fram mot en parkeringsplats, där Högskolan i Jönköping nu ligger. Där stannade de till och höll tal tryggt skyddade av kravallstaket, och hundratals poliser, med hästar och skällande hundar. Poliser var till och med utposterade på hustaken runt om parkeringsplatsen.



Tillsammans med några kollegor försökte jag ta mig fram till parkeringsplatsen för att ta bilder på den dåvarande partiledaren Anders Klarström som skrek ut sitt främlingsfientliga budskap från taket på en minibuss. Vi kom inte långt innan tre kravallpoliser på hästar motade bort oss. På avstånd hörde vi  Anders Klarström ropa om att sverigedemokraterna skulle verka för ”ett renrasigt Sverige fritt från svartskallar och att alla flyktingar skulle stoppas vid landets gränser”. När mötet var över fick Sverigedemokraterna kliva ombord på två chartrade bussar som förde bort dem från området och staden. Några av demonstranterna valde att stanna kvar och delta i stadens 710-års firande. Två av dem blev igenkända och jagades ned för Östra Storgatan av några Redskins (militanta vänsterskinheads som sedermera skulle bilda AFA).



Efteråt gick ett par kollegor och jag till Twin City där vi diskuterade dagens händelser över en kopp kaffe och en nybakad citronmuffins. Vi tröstade oss med att SD säkert skulle förgöras av interna konflikter och upplösas precis som så många andra högerextrema partier innan dem. På den tiden var SD ett högerextremt parti som öppet flörtade med nationalsocialismen. Men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. 2001 splittrades SD, och de mer hårdföra nationalisterna startade Nationaldemokraterna. 2005 blev Jimmie Åkesson partiledare för Sverigedemokraterna och 2010 kom de in i riksdagen.  2014 lades Nationaldemokraterna ned. I november 2019 blev Sverigedemokraterna Sveriges största parti i en Demoskopundersökning.

Detta är en betraktelse om en händelse som jag bevakade för 25 år sedan. I god journalistisk anda har jag valt att hålla politiken utanför artikeln, personligen har jag ingen politisk hemvist och röstar blankt. Men jag är medveten om att ämnet kan vara kontroversiellt, och vill uppmana er att hålla en god samtalston om ni väljer att kommentera.

Till bilderna använde jag en lånad Canon EOS 1, Canon EF 20-35/2.8, Canon EF 80-200/2.8 samt Kodak Tri-X. Jag var inte van att arbeta med 80-200/2.8, och den usla närgränsen gjorde att jag missade en hel del viktiga bilder.

Text och foto: Mikael Good